Previous Prev Day Next DayNext

M’Cheyne Bible Reading Plan

The classic M'Cheyne plan--read the Old Testament, New Testament, and Psalms or Gospels every day.
Duration: 365 days
Svenska Folkbibeln (SFB)
Version
Rut 1

Elimelek flyttar till Moabs land

På den tid då domarna regerade blev det hungersnöd i landet. Då begav sig en man från Betlehem i Juda i väg med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon, efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där. Och Elimelek, Noomis man, dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. När de hade bott där ungefär tio år, dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.

Noomi och Rut återvänder till Betlehem

Noomi bröt upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land. Ty medan hon var i Moabs land, hade hon hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och givit dem bröd. Hon lämnade tillsammans med sina båda sonhustrur den plats där hon hade bott. Men när de var på väg mot Juda land, sade Noomi till sina båda sonhustrur: "Vänd om och gå hem igen, var och en till sin moders hus. Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de båda döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus." Och hon kysste dem. Men de brast ut i gråt, 10 och sade till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk."

11 Men Noomi svarade dem: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? 12 Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag ännu har hopp, ja, om jag så redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, 13 skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga er inne utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, eftersom Herrens hand har drabbat mig." 14 Då brast de på nytt ut i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. 15 Noomi sade då: "Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sina gudar. Vänd också du tillbaka och följ din svägerska."

16 Men Rut svarade: "Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig." 18 När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne, talade hon inte mer med henne om det.

19 Så gick de båda till dess att de kom till Betlehem. När de kom fram till Betlehem, kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: "Är det inte Noomi?" 20 Men hon sade till dem: "Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara,[a] för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig.

21 Rik drog jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig då Noomi? Herren har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig."

22 Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började.

Apostlagärningarna 26

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

26 Agrippa sade till Paulus: "Du har min tillåtelse att tala för din sak." Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar: "Konung Agrippa, jag är tacksam över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna anklagar mig för, i synnerhet som du så väl känner till judarnas alla seder och tvistefrågor. Därför ber jag dig att lyssna på mig med tålamod. Hur jag levt mitt liv från början, från det att jag var ung, bland mitt folk och i Jerusalem, det vet alla judar. De känner mig sedan lång tid, och om de vill kan de vittna om att jag levt som farisé, enligt den strängaste riktningen i vår gudsdyrkan. Och nu står jag anklagad för att ha satt mitt hopp till det löfte[a] som Gud gav våra fäder. Det är detta löfte som de tolv stammarna i vårt folk hoppas få se uppfyllt, medan de ständigt tjänar Gud natt och dag. För det hoppets skull, konung Agrippa, anklagas jag av judarna. Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?

Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn, 10 och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det. 11 Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer. 12 När jag i ett sådant ärende var på väg till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, 13 fick jag under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. 14 Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt och smärtsamt för dig att sparka mot udden.[b] 15 Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. 16 Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, 17 när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, 18 för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade.

19 Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen, 20 utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen. 21 Därför grep judarna mig i templet och försökte döda mig. 22 Men med Guds hjälp står jag ännu i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: 23 att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."

24 Då han talade detta till sitt försvar, ropade Festus: "Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!" 25 Paulus svarade: "Jag är inte galen, högt ärade Festus. Vad jag säger är sant och förnuftigt. 26 Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok. 27 Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." 28 Agrippa svarade Paulus: "Du går fort fram i ditt försök att övertala mig och göra mig till kristen." 29 Paulus svarade: "Fort eller långsamt, inför Gud skulle jag önska att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blev sådana som jag, bortsett från de här bojorna."

30 Kungen reste sig nu tillsammans med landshövdingen och Bernice och de andra som satt där, 31 och när de hade dragit sig tillbaka sade de till varandra: "Den mannen har inte gjort något som förtjänar död eller fängelse." 32 Och Agrippa sade till Festus: "Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren."

Jeremia 36

Jeremias profetior upptecknas

36 I Jojakims, Josias sons, Juda kungs, fjärde regeringsår[a] kom detta ord till Jeremia från Herren. Han sade:

"Tag en bokrulle och skriv i den upp alla de ord som jag har talat till dig angående Israel och Juda och alla hednafolk, från den dag då jag talade till dig i Josias tid ända till i dag. Kanske skall Juda hus vända om var och en från sin onda väg, när de hör om all den olycka som jag tänker låta komma över dem. Då skall jag förlåta dem deras missgärning och deras synd."

Då kallade Jeremia till sig Baruk, Nerias son, och efter Jeremias diktamen skrev Baruk i en bokrulle upp alla de ord som Herren hade talat till honom. Och Jeremia gav Baruk denna befallning. Han sade: "Jag är förhindrad, så jag kan inte bege mig till Herrens hus. Men gå du dit och läs på fastedagen upp Herrens ord för folket i Herrens hus från rullen som du skrev efter min diktamen. Också för hela Juda, som har kommit från sina städer, skall du läsa upp det. Kanske skall de då bönfalla inför Herren och vända om var och en från sin onda väg. Ty stor är den vrede och den förbittring som Herren har uttalat över detta folk."

Baruk, Nerias son, gjorde allt som profeten Jeremia hade befallt honom. I Herrens hus läste han ur bokrullen upp Herrens ord. I Jojakims, Josias sons, Juda kungs, femte regeringsår, i nionde månaden,[b] utlystes nämligen en fasta inför Herren för allt folket i Jerusalem och för alla dem som hade kommit till Jerusalem från Juda städer.

10 Då läste Baruk upp Jeremias ord ur bokrullen. Han läste upp dem inför hela folket i Herrens hus, i skrivaren Gemarjas, Safans sons, kammare på den övre förgården vid ingången till nya porten på Herrens hus.

Kung Jojakim bränner upp bokrullen

11 När Mika, son till Gemarja, son till Safan, hade hört alla Herrens ord läsas upp ur bokrullen 12 gick han ner till kungens hus och in i skrivarens kammare. Där satt alla furstarna: skrivaren Elisama, Delaja, Semajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Safans son, Sidkia, Hananjas son, och alla de andra furstarna. 13 Mika berättade för dem allt vad han hade hört Baruk läsa upp ur bokrullen för folket.

14 Då sände alla furstarna i väg Jehudi, son till Netanja, son till Selemja, Kushis son, med bud till Baruk och lät säga: "Tag med dig den rulle som du har läst ur inför folket och kom hit." Och Baruk, Nerias son, tog rullen med sig och kom till dem. 15 Då sade de till honom: "Sätt dig ner och läs den för oss." Och Baruk läste för dem. 16 När de hörde allt som stod där, såg de förskräckt på varandra och sade till Baruk: "Vi måste tala om för kungen allt som står här." 17 Och de frågade Baruk: "Berätta för oss: Hur skrev du ner allt detta? Var det efter hans diktamen?" 18 Baruk svarade dem: "Han dikterade allt detta för mig, och jag skrev ner det i bokrullen med bläck." 19 Då sade furstarna till Baruk: "Gå och göm dig tillsammans med Jeremia och låt ingen få veta var ni är."

20 De lämnade rullen i skrivaren Elisamas kammare och gick in till kungen på förgården och berättade allt för honom.

21 Då sände kungen Jehudi att hämta rullen och han hämtade den från skrivaren Elisamas kammare. Sedan läste Jehudi upp den för kungen och för alla furstarna som stod omkring honom. 22 Kungen satt då i vinterpalatset, eftersom det var i den nionde månaden. Det brann i kolpannan som stod framför honom, 23 och så ofta Jehudi hade läst tre eller fyra spalter skar kungen av rullen med pennkniven och kastade stycket på elden i kolpannan, ända till dess att hela rullen hade brunnit upp i elden som var i kolpannan. 24 Varken kungen själv eller någon av hans tjänare blev förskräckt eller rev sönder sina kläder när de hörde alla dessa ord. 25 Elnatan, Delaja och Gemarja bad kungen enträget att inte bränna upp rullen, men han lyssnade inte på dem. 26 Och kungen befallde Jerameel, kungasonen, och Seraja, Asriels son, och Selemja, Abdeels son, att de skulle gripa sekreteraren Baruk och profeten Jeremia. Men Herren hade gömt undan dem.

Den nya profetrullen

27 Sedan kungen hade bränt upp rullen med det som Baruk hade skrivit i den efter Jeremias diktamen, kom Herrens ord till Jeremia. Han sade: 28 "Tag dig en annan rulle och skriv i den allt som stod i den förra rullen, den som Jojakim, Juda kung, brände upp. 29 Men om Jojakim, Juda kung, skall du säga: Så säger Herren: Du har bränt upp denna rulle och sagt: Varför har du skrivit i den att kungen i Babel skall komma och fördärva detta land och göra slut på både människor och djur? 30 Därför säger Herren så om Jojakim, Juda kung: Ingen arvinge till honom skall sitta på Davids tron, och hans döda kropp skall kastas bort och utsättas för dagens hetta och nattens kyla. 31 Jag skall straffa honom, hans efterkommande och hans tjänare för deras missgärning, och jag skall låta komma över dem och över Jerusalems invånare och över Juda män all den olycka som jag har uttalat över dem, eftersom de inte velat höra."

32 Då tog Jeremia en annan rulle och gav den åt sekreteraren Baruk, Nerias son. Och han skrev efter Jeremias diktamen ner i den allt som hade stått i den bokrulle som Jojakim, Juda kung, hade bränt upp i eld. Och till detta lades många liknande ord.

Jeremia 45

Ord av tröst till Baruk

45 Detta är det ord som profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son, när han efter Jeremias diktamen skrev upp dessa ord i en bokrulle under Jojakims, Josias sons, Juda kungs, fjärde regeringsår. Han sade: Så säger Herren, Israels Gud, om dig Baruk: Du säger: "Ve mig, Herren har lagt ny sorg till min förra plåga! Jag är trött av allt suckande och jag får ingen ro." Så skall du svara honom: "Så säger Herren: Se, det jag har byggt upp skall jag riva ner, och det jag har planterat skall jag rycka upp. Detta gäller hela jorden. Och du begär stora ting för dig! Begär inte något sådant. Se, jag skall låta olycka komma över allt kött, säger Herren, men låta dig vinna ditt liv som ett byte, vart du än beger dig."

Psaltaren 9

Psalm 9[a]

Tacksägelse för seger över fiender

För sångmästaren, till mutlabbén.[b] En psalm av David.

Jag vill tacka Herren av hela mitt hjärta,
jag vill förkunna alla dina under.
Jag vill vara glad och jubla i dig,
    jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.
Ty mina fiender viker tillbaka,
    de faller och går under inför ditt ansikte.
Du har hävdat min rätt och fört min talan,
du sitter på din tron som en rättfärdig domare.
Du har straffat hednafolk
    och förgjort ogudaktiga,
deras namn har du utplånat för evigt.
Fienderna är borta, utrotade för alltid.
Deras städer har du omstörtat,
    minnet av dem har du utplånat.
Herren regerar i evighet,
    sin tron har han gjort till ett domarsäte.
Han skall döma världen med rättfärdighet,
skipa rätt bland folken med rättvisa.
10 Herren är en borg för den förtryckte,
en borg i nödens tider.
11 De som känner ditt namn förtröstar på dig,
ty du överger inte dem som söker dig, Herre.
12 Lovsjung Herren som bor i Sion,
    förkunna hans gärningar bland folken.
13 Ty han som hämnas blodsutgjutelser kommer ihåg dem,
han glömmer ej de betrycktas klagorop.

14 Var mig nådig, Herre.
    Se hur jag plågas av dem som hatar mig,
du som lyfter mig upp från dödens portar,
15 för att jag skall förkunna allt ditt lov
och i dottern Sions portar jubla över din frälsning.
16 Hednafolk har sjunkit ner
    i den grav de grävde,
i det nät de lade ut har deras fot blivit fångad.
17 Herren har gjort sig känd,
    han har hållit dom.
Den ogudaktige blir snärjd i sina egna gärningar.
Higgajón[c]. Sela.
18 De ogudaktiga skall vika tillbaka ner i dödsriket,
alla hednafolk som glömmer Gud.
19 Men den fattige skall inte bli glömd för alltid,
de betrycktas hopp skall ej bli om intet för evigt.
20 Stå upp, Herre, låt inte människor få makten,
låt hednafolken bli dömda inför ditt ansikte.
21 Låt fruktan komma över dem, Herre,
låt hednafolken förstå att de endast är människor. Sela.

Svenska Folkbibeln (SFB)

1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln