The Daily Audio Bible

Herrens härlighet lämnar templet

10 Jag fick se att på fästet över kerubernas huvuden fanns något som såg ut att vara av safirsten och till formen liknade en tron. Den syntes över keruberna. ² Herren sade till mannen som var klädd i linnekläderna: "Gå in mellan hjulen, in under keruben och fyll dina händer med eldsglöd från platsen mellan keruberna och strö ut dem över staden." Och jag såg honom gå.

³ Keruberna stod till höger om huset när mannen gick in, och ett moln uppfyllde den inre förgården. ⁴ Men Herrens härlighet höjde sig från keruben och flyttade sig till husets tröskel. Huset uppfylldes av molnet och förgården av glansen från Herrens härlighet. ⁵ Dånet av kerubernas vingar hördes ända till den yttre förgården. Det var som Gud den Allsmäktiges röst då han talar. ⁶ När han befallde mannen som var klädd i linnekläderna att hämta eld från platsen mellan hjulen, inne mellan keruberna, gick han in och ställde sig bredvid ett av hjulen. ⁷ Då räckte en av keruberna ut sin hand mellan de andra keruberna till elden, som brann mellan dem, och tog av elden och lade i händerna på honom som var klädd i linnekläderna, och han tog elden och gick ut.

⁸ Under kerubernas vingar syntes något som hade formen av en människohand. ⁹ Jag fick då se fyra hjul stå invid dem, ett hjul vid var kerub. Hjulen liknade gnistrande krysolitsten. ¹⁰ Alla fyra såg likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt i ett annat. ¹¹ När keruberna skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna. De behövde inte vända sig när de gick, för åt det håll huvudet vände sig, gick de andra efter, utan att de behövde vända sig när de gick. ¹² Hela deras kropp, deras rygg, deras händer och vingar, ja, till och med deras fyra hjul, var fulla med ögon runt omkring. ¹³ Jag hörde att hjulen kallades hjulverk. ¹⁴ Var och en av keruberna hade fyra ansikten. Det första ansiktet var en kerubs ansikte, det andra en människas, det tredje ett lejons och det fjärde en örns ansikte.

¹⁵ Sedan höjde sig keruberna. Det var samma väsen som jag hade sett vid floden Kebar. ¹⁶ När keruberna gick, gick också hjulen bredvid dem, och när keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, skilde sig inte hjulen ifrån dem. ¹⁷ När de stod stilla, stod också hjulen stilla, och när de höjde sig, höjde sig också hjulen, för väsendenas ande var i hjulen.

¹⁸ Och Herrens härlighet flyttade sig bort från husets tröskel och stannade över keruberna. ¹⁹ Då såg jag hur keruberna lyfte sina vingar och höjde sig över jorden, och när de begav sig i väg var hjulen med dem. De stannade vid ingången till östra porten av Herrens hus, och härligheten från Israels Gud vilade över dem. ²⁰ Det var samma väsen som jag hade sett under Israels Gud vid floden Kebar, och jag förstod att det var keruber. ²¹ Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras vingar var något som liknade människohänder. ²² Deras ansikten var likadana som de ansikten jag hade sett vid floden Kebar. Så såg de ut och sådana var de. De gick alla rakt fram.

Domsord och löften till Israel

11 Sedan lyfte Anden upp mig och förde mig till östra porten av Herrens hus, den som ligger mot öster. Och se, vid ingången till porten befann sig tjugofem män. Bland dem såg jag Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, ledare bland folket. ² Då sade han till mig: "Du människobarn, det är dessa män som tänker ut ont och ger onda råd här i staden. ³ Det är de som säger: Det är inte tid att bygga hus. Här är grytan och vi är köttet. ⁴ Profetera därför mot dem, du människobarn, profetera!"

⁵ Då föll Herrens Ande över mig, och han sade till mig: "Säg: Så säger Herren: Detta är vad ni tänker, ni av Israels hus, det som stiger upp i ert sinne känner jag till. ⁶ Ni har slagit många här i staden, ni har fyllt gatorna med döda. ⁷ Därför säger Herren, Herren så: Kropparna av dem som ni har slagit i staden, de är köttet, och staden är grytan. Men er skall jag föra bort därifrån. ⁸ Ni fruktar för svärdet, och svärdet skall jag låta komma över er, säger Herren, Herren. ⁹ Jag skall föra er bort härifrån och ge er i främlingars hand, och jag skall hålla dom över er. ¹⁰ Ni skall falla för svärdet. Vid Israels gräns skall jag döma er. Och ni skall inse att jag är Herren. ¹¹ Staden skall inte vara en gryta för er, och ni skall inte vara köttet i den. Jag skall döma er vid Israels gräns. ¹² Och ni skall inse att jag är Herren och att ni inte har följt mina stadgar och inte gjort efter mina bud utan levt efter lagarna hos de hednafolk som bor runt omkring er."

¹³ Medan jag profeterade på detta sätt, dog Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner på mitt ansikte och ropade med hög röst: "O, Herre, Herre, vill du helt och hållet göra slut på återstoden av Israel?" ¹⁴ Då kom Herrens ord till mig: ¹⁵ "Du människobarn, det är till dina bröder, ja, dina egna bröder, dina nära släktingar och till hela Israels hus som Jerusalems invånare säger: Håll er borta från Herren. Det är vi som fått landet till egendom. ¹⁶ Därför skall du säga: Så säger Herren, Herren: Fastän jag förde dem långt bort bland hednafolken och spred ut dem i främmande länder, blev jag en tid en helgedom för dem i de länder dit de hade kommit. ¹⁷ Därför skall du säga: Så säger Herren, Herren: Jag skall samla er från folken och föra er tillbaka från de länder dit ni har blivit kringspridda, och jag skall ge er Israels land.

¹⁸ När de har kommit dit, skall de skaffa bort alla avskyvärda avgudar och alla vidrigheter som finns där. ¹⁹ Jag skall ge dem ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag lägga i deras bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett hjärta av kött, ²⁰ för att de skall vandra efter mina stadgar och hålla mina bud och följa dem. De skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. ²¹ Men då det gäller dem som vandrar efter sina hjärtans vidrigheter och följer sina vämjeliga avgudar, skall jag låta det de gjort komma över deras huvuden, säger Herren, Herren."

Herrens härlighet lämnar Jerusalem

²² Då lyfte keruberna sina vingar och hjulen följde dem, och härligheten från Israels Gud var över dem. ²³ Herrens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden. ²⁴ Men Anden lyfte mig upp och i en syn från Guds Ande förde han mig till de bortförda i Kaldeen. Sedan försvann den syn jag hade fått se. ²⁵ Och jag talade till de bortförda alla de ord som Herren hade uppenbarat för mig.

6 ¹ Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, ² med undervisning om reningar^[a] och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. ³ Ja, detta vill vi göra, om Gud tillåter. ⁴ Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande ⁵ och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter ⁶ men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse,^[b] eftersom de själva på nytt korsfäster Guds Son och öppet hånar honom. ⁷ Ty en åker som dricker regnet som ofta faller på den och som ger god gröda åt dem som den brukas för, den åkern får välsignelse från Gud. ⁸ Men bär den törnen och tistlar är den värdelös, och förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av.

⁹ Men när det gäller er, ni älskade, är vi övertygade om det bästa, vad som hör till er frälsning, fastän vi talar på detta sätt. ¹⁰ Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som tidigare tjäna de heliga. ¹¹ Men vi önskar att var och en av er skall visa samma iver att bevara full visshet i hoppet ända till slutet, ¹² så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och uthållighet får det utlovade arvet.

Guds löfte står fast

¹³ När Gud gav löftet åt Abraham svor han vid sig själv - han hade ju ingen högre att svära vid. ¹⁴ Han sade: Jag skall rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.^{[c] 15} Så fick Abraham efter tålig väntan vad Gud hade lovat. ¹⁶ Människor svär ju vid den som är större än de själva, och eden bekräftar vad de sagt och gör slut på alla deras invändningar. ¹⁷ Eftersom Gud ännu klarare ville visa för dem som skulle ärva det som var utlovat, hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han sitt löfte med en ed. ¹⁸ Så skulle vi genom två orubbliga uttalanden, i vilka Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi äger. ¹⁹ I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten,^{[d] 20} dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.