Beginning
24 Varför har den Allsmäktige
inga domstider i förvar?
Varför får inte hans vänner
se hans dagar?
2 (A) De flyttar gränsstenar[a],
de rövar bort hjordar
och för dem i bet.
3 (B) De för bort de faderlösas åsna
och tar änkans ko i pant.
4 De tränger bort de fattiga
från vägen,
alla nödställda i landet
måste gömma sig.
5 Se, som vildåsnor i öknen
går de ut till sin gärning.
De söker efter mat,
och hedmarken
ger dem bröd åt barnen.
6 De skördar foder på fältet,
de plockar det som finns kvar[b]
i den gudlöses vingård.
7 Nakna ligger de om natten,
utan kläder,
de har inget att skyla sig med
i kölden.
8 De dränks av skurar från bergen,
i brist på skydd
håller de sig tätt intill klippan.
9 Faderlösa slits från sin mors bröst
och tas i pant från den fattige.
10 De måste gå omkring nakna,
utan kläder,
hungrande bär de på kärvar.
11 (C) Mellan deras murar
pressar de ut olja,
törstande trampar de vinpressen.
12 Från staden hörs
de döendes jämmer,
svårt sårade ropar på hjälp.
Men Gud bryr sig inte om
ondskan.
13 (D) Andra har blivit fiender till ljuset,
de känner inte dess vägar
och håller sig inte
på dess stigar.
14 (E) Så snart det dagas
stiger mördaren upp,
han dödar
den nödställde och fattige,
och om natten blir han tjuvars like.
15 (F) Äktenskapsbrytarens öga
spanar efter skymningen,
han tänker: ”Inget öga får se mig”
och täcker sitt ansikte
med en slöja.
16 (G) Vid mörkrets inbrott
bryter de sig in i husen,
om dagen låser de in sig.
De vill inte veta av ljuset,
17 för svartaste mörker
är morgon för dem alla,
de är väl förtrogna
med mörkrets fasor.
18 De är skum på vattenytan.
Deras mark är förbannad i landet,
ingen styr sin färd
till vingårdarna.
19 Som torka och hetta
slukar snövatten,
så slukar dödsriket
den som har syndat.
20 Modersskötet glömmer honom,
maskar frossar på honom,
ingen bevarar hans minne.
Orätten bryts som ett träd.
21 Han gör illa den ofruktsamma
som inte kan föda
och är inte god mot änkan.
22 Men Gud rycker bort de starka
genom sin kraft.
När han griper in
kan de inte vara säkra för sitt liv.
23 Han ger dem trygghet och vila,
men hans ögon vakar
över deras vägar.
24 (H) En kort tid är de upphöjda,
sedan är de borta,
de slås ner och skördas som alla,
de vissnar som axens toppar.
25 Om det inte är så,
vem kan visa att jag ljuger
och göra mina ord om intet?
Bildads tredje tal
25 Då tog Bildad från Shua till orda och sade:
2 (I) Herraväldet och fruktan
tillhör Gud,
han som skapar frid
i sin höga himmel.
3 (J) Kan hans skaror räknas?
Över vem går inte hans ljus upp?
4 (K) Hur kan då en människa
vara rättfärdig inför Gud,
eller någon av kvinna född vara ren?
5 (L) Se, inte ens månen skiner klart
och stjärnorna är inte rena
i hans ögon.
6 (M) Hur mycket mindre då människan,
det krypet,
människobarnet, den masken.
Jobs svar på Bildads tredje tal
26 Då tog Job till orda och sade:
2 Vilken hjälp har du inte gett
den maktlöse,
hur har du inte stärkt
den svages arm!
3 Vilka råd har du inte gett
den ovise,
vilket överflöd av klokhet
har du inte lagt i dagen!
4 Med vems hjälp talar du dessa ord,
och vems ande utgår från dig?
5 De avlidna skälver,
likaså djupets vatten
och de som bor där.
6 (N) Dödsriket ligger naket för honom,
avgrunden[c] utan täckelse.
7 (O) Han spänner ut himlen i norr
över det tomma,
han hänger upp jorden på intet.
8 Han samlar upp vatten i sina moln,
och skyarna brister inte
under bördan.
9 Han gömmer sin tron för vår åsyn,
han höljer den med sina skyar.
10 En välvd horisont
har han satt över vattnen
där ljuset gränsar mot mörkret.
11 (P) Himlens pelare skälver,
skrämda av hans tillrättavisning.
12 (Q) Med sin kraft stillar[d] han havet,
med sitt förstånd
krossar han Rahab[e].
13 (R) Han andas och himlen blir klar.
Hans hand genomborrar
den snabba ormen.
14 Se, detta är bara en glimt
av hans verk,
det vi hör om honom
är bara en viskning.
Vem kan fatta dånet av hans kraft?
Jobs sluttal (Kap 27-31)
27 Job fortsatte sin framställning. Han sade:
2 (S) Så sant Gud lever,
han som undanhållit mig min rätt,
den Allsmäktige
som har förbittrat min själ:
3 Så länge min ande är i mig
och Guds livsande i min näsa,
4 ska mina läppar inte tala orätt
eller min tunga tala svek.
5 Aldrig ger jag er rätt,
till min död vidhåller jag
min oskuld.
6 (T) Jag håller fast vid min rättfärdighet
och släpper den inte.
Mitt hjärta förebrår mig inte
för någon av mina dagar.
7 Låt min fiende stå som den skyldige,
min motståndare som orättfärdig.
8 (U) För vad har den gudlöse för hopp
när livet skärs av,
när Gud tar hans själ?
9 (V) Kommer Gud att höra hans rop
när nöden drabbar honom?
10 Kan han glädja sig
över den Allsmäktige?
Kan han ständigt åkalla Gud?
11 Jag vill lära er om Guds hand,
den Allsmäktiges tankar
vill jag inte dölja.
12 Ni har ju själva alla sett det,
varför kommer ni då
med tomt prat?
13 Detta är den gudlöses lott hos Gud,
det arv som våldsverkaren
får av den Allsmäktige:
14 (W) Får han många barn
ska de falla för svärd,
hans avkomlingar får inte
mätta sig med bröd.
15 De som undkommer
läggs i graven av pest
och deras änkor gråter inte
över dem.
16 Även om han samlar silver som stoft
och lägger kläder på hög
som lera,
17 (X) så får de rättfärdiga klä sig
i det han har samlat,
och silvret får de oskyldiga dela.
18 Han bygger sitt hus som en mal,
likt en hydda[f] som väktaren
gör åt sig.
19 Rik går han till sängs,
och sedan aldrig mer –
när han öppnar sina ögon
är allt borta.
20 Fasorna griper honom
som vattenmassor,
stormen rycker bort honom i natten.
21 Östanvinden lyfter honom
och han är borta,
den sveper i väg honom
från hans plats.
22 Den vräker sig mot honom
utan förskoning,
han försöker fly för dess kraft.
23 (Y) Den klappar sina händer[g] mot honom
och visslar åt honom
från hans plats.
28 Silvret har sin gruva,
guldet en plats där det renas.
2 Järn hämtas upp ur jorden,
stenar smälts till koppar.
3 Människan sätter gränser för mörkret
och utforskar det yttersta djupet,
där stenen är natt
och svartaste skugga.
4 De spränger schakt
långt från människors boningar,
där ingen har satt sin fot,
de hänger och svajar
fjärran från människor.
5 Från jorden kommer bröd,
men där nere förvandlas den
som av eld.
6 Safiren har sin plats
bland dess stenar,
och där finns guldmalm.
7 Stigen dit är inte känd av örnen,
falkens öga har inte
upptäckt den.
8 Stolta vilddjur har inte trampat den,
inget lejon har gått fram på den.
9 På den hårda stenen
lägger man sin hand
och gräver ut bergen från grunden.
10 De hugger ut gångar i klipporna,
och ögat får se härliga ting.
11 De stoppar upp vattenådrornas gråt,
de drar fram dolda skatter i ljuset.
12 (Z) Men visheten, var finns hon?
Var har förståndet sin boning?
13 Människan vet inte hennes värde[h],
man finner henne inte
i de levandes land.
14 Djupet säger: ”Hon är inte i mig”,
havet säger:
”Hon finns inte hos mig.”
15 (AA) Hon kan inte köpas för guld,
hennes värde kan inte vägas upp
med silver.
16 Hon kan inte köpas
med guld från Ofir
eller med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas
kan inte jämföras med henne,
hon kan inte bytas mot guldföremål,
18 koraller och kristall ska inte nämnas.
Att äga vishet är mer värt än pärlor.
19 Topas från Kush
kan inte jämföras med henne,
hon kan inte vägas upp
med renaste guld.
20 Men visheten,
var kommer hon ifrån?
Var har förståndet sin boning?
21 Hon är gömd för alla levandes ögon,
hon är dold för himlens fåglar.
22 Avgrunden och döden säger:
”Endast hennes rykte
har nått våra öron.”
23 (AB) Gud känner vägen till henne,
han vet var hon bor,
24 för han skådar till jordens ändar,
han ser allt under himlen.
25 När han mätte upp vindens vikt
och vägde vattnen efter mått,
26 (AC) när han gjorde en lag för regnet
och en väg för åskans blixt,
27 då såg han henne och
uppenbarade henne,
han beredde henne
och utforskade henne.
28 (AD) Och till människorna sade han:
”Se, att vörda Herren är vishet,
att fly det onda är förstånd.”
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation