Beginning

    Finns det någon
        som svarar dig?
    Till vem av de heliga vänder du dig?
² Dåren dödas av sin ilska,
    den oförnuftige av sin förbittring.
^3 (B) Jag såg en dåre som slagit rot,
    men strax förbannade jag
        hans boning.
⁴ Hans barn är fjärran från frälsning,
    de trampas ner i porten
        och ingen räddare finns.
^5 (C) Den hungrige slukar hans skörd,
    den rövas bort
        till och med bland törnen.
    De törstiga flämtar
        efter^[a] deras rikedom,
⁶ för nöden kommer inte ur stoftet,
    olyckan skjuter inte upp ur marken.
^7 (D) Men människan föds till möda
    liksom eldens gnistor
        flyger mot höjden.

⁸ Men jag skulle söka Gud
    och inför Gud lägga fram min sak.
^9 (E) Han gör stora och outgrundliga ting,
    fler under än någon kan räkna.
^10 (F) Han ger jorden regn
    och sänder vatten över markerna.
^11 (G) Han upphöjer de ringa
    och hjälper de sörjande.
^12 (H) Han gör de listigas anslag om intet
    så att deras händer
        inte får framgång.
^13 (I) Han fångar de visa i deras slughet
    och låter de svekfulla förhasta sig
        vid sina rådslag.
^14 (J) Om dagen möter de mörker,
    de famlar mitt på dagen
        som om det var natt.
¹⁵ Han räddar från svärdet i deras mun,
    den fattige från den mäktiges hand.
^16 (K) Den nödställde får åter ett hopp,
    orätten måste stänga sin mun.

^17 (L) Se, salig är den människa
        som Gud tuktar.
    Förkasta inte
        den Allsmäktiges fostran,
^18 (M) för han sargar och förbinder,
    han slår och hans händer helar.
^19 (N) Sex gånger räddar han dig ur nöden,
    och sjunde gången drabbar dig inte
        det onda.
^20 (O) I tider av svält
        räddar han dig från döden
    och i krig från svärdets våld.
^21 (P) Från tungors gissel göms du undan,
    du behöver inte vara rädd
        när förödelse kommer.
²² Du kan le åt förödelse och svält,
    du behöver inte vara rädd
        för vilddjur,
^23 (Q) för du står i förbund
        med markens stenar,
    markens vilddjur håller fred
        med dig.
²⁴ Du ska veta att ditt tält står tryggt,
    när du synar din boning
        ska inget saknas.
²⁵ Du ska veta att din ätt förökas,
    att dina efterkommande
        blir som gräset på marken.
²⁶ Du kommer i graven
        när du nått full mognad,
    som sädeskärven bärgas
        när tiden är inne.
²⁷ Se, vi har utforskat detta,
        så är det.
    Hör det och tänk på det noga.

² O, att min sorg kunde vägas
    och min olycka läggas
        i samma vågskål!
³ Nu är den tyngre än havets sand,
    därför kan jag inte styra mina ord,
^4 (R) för den Allsmäktiges pilar
        har träffat mig,
    min ande dricker deras gift.
        Fasor från Gud
            går i stridsställning mot mig.
⁵ Skriar vildåsnan över sitt gräs,
    råmar oxen över sitt foder?
⁶ Kan det smaklösa ätas utan salt,
    finns det någon smak i äggets vita?
⁷ Jag vägrar röra det,
    det är kväljande mat för mig.

⁸ O, att min begäran blev hörd
    och att Gud uppfyllde min längtan,
^9 (S) att Gud ville krossa mig,
    räcka ut sin hand
        och skära av mitt liv!
¹⁰ Då vore det ändå min tröst,
        mitt jubel i skoningslös plåga,
    att jag inte förnekat
        den Heliges ord.

¹¹ Vad är då min kraft,
        att jag skulle hoppas?
    Vad är mitt slut,
        att jag skulle vara tålig?
¹² Är min kraft som stenens,
    min kropp av koppar?
¹³ Nej, hjälpen kommer inte från mig,
    varje utväg är stängd för mig.

¹⁴ Den förtvivlade borde få godhet
        från sin vän,
    men man fruktar inte mer
        den Allsmäktige.
^15 (T) Mina bröder är trolösa som bäckar^[b],
    som bäckars rännilar som sinar.
¹⁶ De är mörka av is när snön har fallit
    och gömt sig i dem,
¹⁷ men när hettan kommer torkar de,
    försvinner i värmen från sin plats.
¹⁸ De ändrar kurs från sitt lopp,
    rinner ut i intet och försvinner.
¹⁹ Karavaner från Tema^[c]
        spanar efter dem,
    resande från Saba
        sätter sitt hopp till dem.
²⁰ De blir svikna i sin förhoppning,
    när de kommer fram
        blir de bestörta.
²¹ Så har ni nu blivit till intet,
    ni ser det förskräckliga
        och blir rädda.
²² Har jag sagt: ”Ge mig något,
    köp mig loss med er förmögenhet,
²³ rädda mig från fiendens hand,
    friköp mig från utpressarna?”

²⁴ Undervisa mig så tiger jag,
    hjälp mig förstå var jag gått vilse.
^25 (U) Hur inträngande
        är inte uppriktiga ord!
    Men vad hjälper
        tillrättavisning från er?
²⁶ Tänker ni märka ord
    och betrakta en förtvivlad mans
        ord som luft?
²⁷ Skulle ni kasta lott om en faderlös
    och köpslå om er vän?

²⁸ Men se nu på mig!
    Jag ska inte ljuga er rakt i ansiktet.
²⁹ Vänd om, låt ingen orätt ske!
    Vänd om, min sak är rättfärdig!
³⁰ Bor orätt på min tunga?
    Skulle inte min mun förstå ondska?

    ett slitsamt liv på jorden?
    Är inte hennes dagar
        som daglönarens dagar?
² Hon är som en slav
        som flämtar efter skugga,
    som en daglönare
        som väntar på sin lön.
³ Månader av elände
        har jag fått till arvedel,
    nätter av vedermöda
        har blivit min lott.
⁴ Så snart jag har lagt mig frågar jag:
    ”När ska jag stiga upp?
        När ska natten ta slut?”
    Jag mättas av oro
        ända till morgonen.
^5 (W) Min kropp täcks av maskar
        och med en skorpa som av jord,
    min hud skrumpnar och faller av.

^6 (X) Mina dagar flyr snabbare
        än vävarens spole,
    de försvinner utan hopp.
^7 (Y) Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,
    att mitt öga inte längre
        får se det goda.
⁸ Det öga som ser mig
        ska inte mer iaktta mig,
    om din blick söker mig
        finns jag inte längre.
⁹ Ett moln löses upp och är borta,
    den som farit ner i dödsriket
        kommer inte upp igen.
^10 (Z) Aldrig mer återvänder han
        till sitt hus,
    hans plats känner honom inte längre.

^11 (AA) Därför vill jag inte lägga band
        på min mun,
    jag vill tala i min andes ångest,
        jag vill klaga i min själs
            bedrövelse.
¹² Jag är väl inte ett hav
        eller ett havsodjur,
    så att du måste sätta ut vakt
        mot mig?
¹³ När jag säger:
        ”Min bädd ska trösta mig,
    min viloplats ska lindra min oro”,
¹⁴ då skrämmer du mig med drömmar
        och skräckslår mig med syner.
¹⁵ Hellre vill jag bli kvävd,
    hellre dö än vara ett benrangel.
^16 (AB) Jag är trött på det här,
        jag kommer inte att leva för evigt.
    Låt mig vara,
        för mina dagar är en vindfläkt.

^17 (AC) Vad är då en människa,
    att du gör så stor sak av henne,
        ger akt på henne så noga,
¹⁸ synar henne var morgon,
    prövar henne vart ögonblick?
^19 (AD) När ska du vända din blick
        ifrån mig,
    ge mig tid att svälja min saliv?
²⁰ Har jag syndat, vad gör det dig,
        du människornas bevakare?
    Varför har du gjort mig
        till din måltavla
    och låtit mig bli en börda
        för mig själv^[d]?
²¹ Varför förlåter du inte min synd
        och tar bort min skuld?
    Snart ska jag ligga i stoftet,
        du kommer att söka efter mig
            men jag finns inte mer.