Beginning
Davids segersång
22 David sjöng till Herren denna sång, när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. 2 Han sade:
Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
3 min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn och min tillflykt,
min frälsare, du som frälsar mig från våldet.
4 Till Herren, den högtlovade, ropar jag,
och från mina fiender blir jag räddad.
5 Dödens vågor omgav mig,
fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöt mig,
dödens snaror föll över mig.
7 I min nöd åkallade jag Herren,
till min Gud ropade jag.
Från sitt tempel hörde han min röst,
mitt rop nådde hans öron.
8 Då skakade jorden och bävade,
himlens grundvalar darrade,
de skakade, ty hans vrede var upptänd.
9 Rök steg upp från hans näsa,
förtärande eld från hans mun,
eldsglöd ljungade från honom.
10 Han sänkte himlen och for ner,
mörka moln var under hans fötter.
11 Han for på keruben och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12 Han gjorde mörker till hyddor som omslöt honom,
vattenmassor, tjocka moln.
13 Ur glansen framför honom flammade klot av eld.
14 Herren dundrade från himlen,
den Högste lät höra sin röst.
15 Han sköt pilar och skingrade dem,
blixtar och förvirrade dem.
16 Havets bäddar kom i dagen,
jordens grundvalar blev synliga,
genom Herrens näpst,
för hans vredes stormvind.
17 Han räckte ut sin hand från höjden
och grep tag i mig,
han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han räddade mig från min starke fiende,
från dem som hatade mig,
ty de var mig för starka.
19 De överföll mig på min olyckas dag,
men Herren blev mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats,
han räddade mig, ty han har mig kär.
21 Herren gjorde väl med mig efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet lönade han mig.
22 Ty jag höll mig på Herrens vägar,
jag avföll ej från min Gud i ogudaktighet.
23 Alla hans domslut hade jag för ögonen,
och hans stadgar lät jag inte vika ifrån mig.
24 Jag var fullkomlig inför honom
och tog mig till vara för synd.
25 Därför har Herren lönat mig efter min rättfärdighet,
efter min renhet inför hans ögon.
26 Mot den trogne visar du dig trofast,
mot den fullkomlige visar du dig fullkomlig.
27 Mot den rene visar du dig ren,
men mot den falske visar du dig vrång.
28 Du frälsar ett betryckt folk,
men dina ögon är emot de stolta,
du ödmjukar dem.
29 Ty du, Herre, är min lampa,
Herren gör mitt mörker ljust.
30 Med dig kan jag slå ner fiendehärar,
med min Gud stormar jag murar.
31 Guds väg är fullkomlig.
Herrens tal är rent.
Han är en sköld för alla som flyr till honom.
32 Ty vem är Gud förutom Herren,
vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud är mitt starka värn,
han leder den fullkomlige på hans väg,
34 Du gör mina fötter som hindens
och ställer mig på mina höjder.
35 Du lär mina händer att strida,
mina armar att spänna kopparbågen.
36 Du ger mig din frälsnings sköld,
ditt saktmod gör mig stor.
37 Du gör plats för mina steg där jag går,
mina fötter vacklar inte.
38 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem.
Jag vände inte tillbaka,
förrän jag hade gjort slut på dem.
39 Jag gjorde slut på dem, jag slog dem,
och de reste sig inte,
de föll under mina fötter.
40 Du utrustade mig med kraft till striden,
du böjde mina motståndare under mig.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig,
dem som hatade mig förgjorde jag.
42 De såg sig omkring, men där fanns ingen räddare,
till Herren, men han svarade dem inte.
43 Jag stötte sönder dem till stoft på marken,
jag krossade dem och trampade på dem som smuts på gatan.
44 Du räddade mig ur mitt folks strider,
du bevarade mig till ett huvud för hednafolk,
folkslag jag inte kände blev mina tjänare.
45 Främlingar kom krypande för mig,
så snart de hörde talas om mig lydde de mig.
46 Främlingarnas mod vissnade bort,
med bävan övergav de sina fästen.
47 Herren lever! Välsignad vare min klippa,
upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa.
48 Gud, du har givit mig hämnd
och lagt folken under mig.
49 Du har fört mig ut från mina fiender
du har upphöjt mig över mina motståndare,
och räddat mig från våldsmän.
50 Därför vill jag tacka dig bland hednafolken, Herre,
och lovsjunga ditt namn.
51 Ty du ger din kung stor seger,
du handlar nådigt mot din smorde,
mot David och hans efterkommande till evig tid.
Davids sista ord
23 Dessa är Davids sista ord.
Så säger David, Isais son,
så säger den man som blev högt upphöjd,
Jakobs Guds smorde,
Israels ljuvlige sångare:
2 Herrens Ande har talat genom mig,
hans ord är på min tunga.
3 Israels Gud har talat,
Israels klippa har sagt till mig:
"Den som regerar över människor i rättfärdighet,
den som regerar i Guds fruktan,
4 han är lik morgonens ljus
när solen går upp,
en morgon utan moln,
då jorden grönskar genom solsken efter regn."
5 Är det inte så med mitt hus inför Gud?
Han har slutit med mig ett evigt förbund,
i allt ordnat och tryggat.
Ja, all min frälsning
och allt jag begär
låter han växa upp.
6 Men de onda är alla lika bortkastade törnen,
som man ej kan ta i med handen.
7 Den som rör vid dem
rustar sig med järn och med spjutskaft
De måste brännas upp i eld på stället.
Davids hjältar
8 Dessa är namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en takemonit, den främste bland kämparna.[a] Han svängde sitt spjut över åttahundra slagna på en gång.
9 Efter honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hjältar som var med David när de hånade filisteerna som hade samlats där till strid. Israels män drog sig då tillbaka, 10 men Eleasar höll stånd och angrep filisteerna till dess att hans hand blev så trött att den satt som klistrad vid svärdet. Herren gav en stor seger den dagen. Och folket vände om efter Eleasar, men endast för att plundra.
11 Efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång hade filisteerna samlats i en skara vid en åker full med linsärter. Folket flydde för filisteerna, 12 men Samma ställde sig mitt på åkern och försvarade den och slog filisteerna. Och Herren gav en stor seger.
13 En gång drog tre av de trettio främsta männen ner och kom vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filisteer hade slagit läger i Refaimdalen. 14 David befann sig då på borgen, medan en filisteisk utpost fanns i Betlehem. 15 David greps av begär och sade: "Om någon ändå ville ge mig vatten att dricka från brunnen vid Betlehems stadsport!" 16 Då bröt sig de tre hjältarna igenom filisteernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog det och bar det till David. Men han ville inte dricka det utan göt ut det för Herren. 17 Han sade: " Herre, aldrig skulle jag göra detta! Skulle jag dricka de mäns blod, som gick ut med fara för sina liv?" Han ville därför inte dricka det.
Sådant hade de tre hjältarna gjort.
18 Abisaj, bror till Joab, Serujas son, var den främste av tre andra.[b] Han svängde sitt spjut över trehundra slagna och hade ett aktat namn bland de tre. 19 Han var mer ansedd än någon annan av de tre och blev deras befälhavare. Men upp till de tre första nådde han inte.
20 Benaja, son till Jojada, från Kabseel, var en tapper man och gjorde många stordåd. Han dödade de två arielerna i Moab. Det var också han som steg ner och dödade lejonet i brunnen, en dag då det snöade. 21 Han dödade också en mycket stor egyptisk man. Egyptiern hade ett spjut i handen, men Benaja gick ner mot honom med sin stav och ryckte spjutet ur egyptierns hand och dödade honom med hans eget spjut. 22 Sådant gjorde Benaja, Jojadas son. Han hade ett aktat namn bland de tre hjältarna. 23 Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första nådde han inte. David satte honom över sin livvakt.
24 Till de trettio hörde: Asael, Joabs bror, Elhanan, Dodos son från Betlehem, 25 haroditen Samma, haroditen Elika, 26 peletiten Heles, tekoaiten Ira, Ickes son, 27 anatotiten Abieser, husatiten Mebunnaj, 28 ahoaiten Salmon, netofatiten Maharaj, 29 netofatiten Heleb, Baanas son, Ittaj, Ribajs son, från Gibea i benjaminiternas stam, 30 Benaja, en pirgatonit, Hiddaj från Gaas dalar, 31 arabatiten Abi-Albon, barhumiten Asmavet, 32 saalboniten Eljahba, Bene-Jasen, Jonatan, 33 harariten Samma, arariten Ahiam, Sarars son, 34 Elifelet, son till Ahasbaj, maakatitens son, giloniten Eliam, Ahitofels son, 35 Hesro från Karmel, arabiten Paaraj, 36 Jigal, Natans son, från Soba, gaditen Bani, 37 ammoniten Selek, beerotiten Naharaj, vapenbärare åt Joab, Serujas son, 38 jeteriten Ira, jeteriten Gareb, 39 hetiten Uria.
Tillsammans utgjorde de trettiosju.
Davids folkräkning
24 Åter upptändes Herrens vrede mot Israel, och han uppeggade David mot dem och sade: "Gå och räkna Israel och Juda." 2 Då sade kungen till Joab, befälhavaren för hans här, som var med honom: "Far igenom alla Israels stammar, från Dan till Beer-Sheba, och räkna folket, så att jag får veta hur många de är." 3 Joab svarade kungen: "Må Herren, din Gud, föröka detta folk hundrafalt mer än vad det är, och må min herre konungen få se det med egna ögon. Men varför vill min herre konungen göra det här?" 4 Men kungens ord stod fast mot Joab och härförarna. Och Joab och härförarna gav sig i väg på kungens uppdrag för att räkna folket i Israel.
5 De gick över Jordan och slog läger vid Aroer på högra sidan om staden i Gads dal och åt Jaeser till. 6 Därifrån kom de till Gilead och Tatim-Hodsis land. Sedan kom de till Dan-Jaan och så vek de av mot Sidon. 7 Därefter kom de till Tyrus befästningar och till hiveernas och kananeernas alla städer. De drog vidare till Negev i Juda, ända till Beer-Sheba. 8 Sedan de hade farit genom hela landet, kom de efter nio månader och tjugo dagar hem till Jerusalem. 9 Och Joab meddelade kungen resultatet av folkräkningen: I Israel fanns 800 000 vapenföra män, beväpnade med svärd, och Juda män var 500 000.
Domen över Davids synd
10 Men Davids samvete slog honom sedan han hade räknat folket, och han sade till Herren: "Jag har syndat svårt genom det jag har gjort. Men Herre, förlåt nu din tjänares missgärning, för jag har handlat mycket dåraktigt." 11 När David steg upp på morgonen, kom Herrens ord till profeten Gad, Davids siare. Han sade: 12 "Gå och säg till David: Så säger Herren: Tre ting förelägger jag dig. Välj ett av dem, som jag skall göra mot dig." 13 Då gick Gad in till David och meddelade honom detta och sade till honom: "Skall hungersnöd komma i ditt land i sju[c] år? Eller skall du i tre månader fly för dina fiender medan de förföljer dig? Eller skall pest drabba ditt land i tre dagar? Bestäm nu vilket svar jag skall ge honom som har sänt mig." 14 David svarade Gad. "Jag är i stor vånda. Men låt oss falla i Herrens hand, för hans barmhärtighet är stor. I människors hand vill jag inte falla."
15 Herren sände då pest i Israel, från morgonen intill den bestämda tiden, och sjuttiotusen personer av folket dog, från Dan ända till Beer-Sheba. 16 Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att ödelägga det, ångrade Herren det onda och sade till ängeln som fördärvade folket: "Det är nog! Drag tillbaka din hand." Herrens ängel var då vid jebusiten Araunas tröskplats. 17 Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till Herren: "Det är jag som har syndat, det är jag som har handlat orätt. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Låt din hand drabba mig och min fars hus."
David bygger ett altare åt Herren
18 Gad kom till David samma dag och sade till honom: "Gå och res ett altare åt Herren på jebusiten Araunas tröskplats." 19 David gick i väg som Herren hade befallt genom Gad. 20 När Arauna såg upp och fick se kungen och hans tjänare komma till honom, gick han ut och föll ner till marken på sitt ansikte för kungen. 21 Arauna sade: "Varför kommer min herre konungen till sin tjänare?" David svarade: "För att köpa tröskplatsen av dig och där bygga ett altare åt Herren, så att plågan upphör bland folket." 22 Då sade Arauna till David: "Min herre konungen må ta till sitt offer vad han önskar. Se, här är boskapen till brännoffer, och här är tröskvagnarna och boskapens ok till ved. 23 Alltsammans, o konung, ger Arauna till konungen." Och Arauna sade till kungen: "Må Herren, din Gud, vara dig nådig." 24 Men kungen svarade Arauna: "Nej, jag vill köpa det av dig för ett bestämt pris, för jag vill inte offra åt Herren, min Gud, brännoffer som jag har fått för intet." Så köpte David tröskplatsen och boskapen för femtio siklar silver. 25 Och David byggde där ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Och Herren hörde bönerna för landet, och plågan avvärjdes från Israel.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln