Book of Common Prayer

Psalm 118

Tacksamhet över Herrens nåd och hjälp

Psalm 145^[a]

Herrens storhet, godhet och rättfärdighet

¹ En lovsång av David.

17 Ahitofel sade till Absalom: "Låt mig välja ut tolvtusen män, så skall jag bryta upp och förfölja David i natt. ² Jag skall komma över honom medan han är utmattad och modlös och göra honom skräckslagen, och allt hans folk kommer då att fly. Bara kungen skall jag döda. ³ Allt folket skall jag föra tillbaka till dig. När alla återvänt, förutom den man du söker, skall hela folket få frid." ⁴ Detta förslag gillade Absalom och alla de äldste i Israel.

Husajs råd

⁵ Men Absalom sade: "Kalla också hit arkiten Husaj och låt oss höra vad han har att säga." ⁶ När Husaj kom in till Absalom, sade Absalom till honom: "Det här rådet har Ahitofel gett. Skall vi göra som han säger? Om inte, vad tycker du?" ⁷ Husaj svarade Absalom: "Det är inget bra råd som Ahitofel har gett den här gången." ⁸ Han fortsatte: "Du känner din far och hans män, de är hjältar och rasande som en björnhona som man har tagit ungarna ifrån ute på marken. Din far är en krigare och han vilar inte med sitt folk under natten. ⁹ Han har nu gömt sig i någon håla eller på något annat ställe. Om nu redan i det första anfallet några skulle falla, skulle var och en som fick höra detta säga: Absaloms folk har lidit nederlag. ¹⁰ Då skulle även den tappraste, med ett hjärta som ett lejon, helt tappa modet. För hela Israel vet att din far är en hjälte och att de som följer honom är tappra män. ¹¹ Därför är nu mitt råd att du låter hela Israel från Dan ända till Beer-Sheba samlas till dig, så talrikt som sanden vid havet, och att du själv också går ut i striden. ¹² När vi så stöter på honom var han än finns, skall vi slå ner på honom så som daggen faller över marken. Och inte en enda skall bli kvar, varken han själv eller någon av de män som är med honom. ¹³ Om han drar sig tillbaka in i någon stad, skall hela Israel kasta linor omkring den staden och dra ner den i dalen, till dess inte minsta lilla sten finns kvar av den." ¹⁴ Då sade Absalom och alla Israels män: "Arkiten Husajs råd är bättre än Ahitofels råd." Ty Herren hade ordnat det så att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att Herren skulle bringa olycka över Absalom.

Husaj låter varna David

¹⁵ Husaj sade till prästerna Sadok och Ebjatar: "Det och det rådet har Ahitofel gett Absalom och de äldste i Israel, men jag har gett det och det rådet. ¹⁶ Sänd nu genast bud och låt säga till David: Stanna inte över natten vid vadställena i öknen utan gå över, så att kungen och allt hans folk inte blir utplånade."

¹⁷ Jonatan och Ahimaas höll till vid Rogelskällan. En tjänstekvinna gick med bud till dem, och sedan brukade de själva gå med budskapet till kung David. Ty de kunde inte gå in i staden och visa sig där. ¹⁸ Men en pojke fick se dem och berättade det för Absalom. Då skyndade sig de båda i väg till Bahurim och gick in till en man som på sin gård hade en brunn och i den steg de ner. ¹⁹ Hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över brunnsöppningen och strödde gryn ovanpå, så att ingen kunde märka något. ²⁰ När Absaloms tjänare kom in i huset till kvinnan och frågade efter Ahimaas och Jonatan, svarade hon dem: "De gick över bäcken." Sedan de sökt efter dem men inte funnit dem, återvände de till Jerusalem.

²¹ När de hade givit sig av, steg männen upp ur brunnen och gick med sitt budskap till kung David. De sade till honom: "Bryt upp och skynda er över vattnet, för det och det rådet har Ahitofel gett angående er." ²² Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig och gick över Jordan. När det ljusnade saknades inte en enda, utan alla hade kommit över Jordan.

²³ När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.

⁶ Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. ^{[a] 7} Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn.

⁸ Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. ^{[b] 9} Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.

¹⁰ Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. ^{[c] 11} Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro. ^{[d] 12} Men lagen säger inte "av tro", utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. ^{[e] 13} Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. ^{[f] 14} Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.

³⁰ Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

³¹ Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. ³² Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. ³³ Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. ³⁴ Jag tar inte emot vittnesbördet från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli frälsta. ³⁵ Han var en lampa som brann och lyste, och en kort tid ville ni glädja er i hans ljus. ³⁶ Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. ³⁷ Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig hört, och hans gestalt har ni aldrig sett, ³⁸ och hans ord har inte förblivit i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt. ³⁹ Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. ⁴⁰ Men ni vill inte komma till mig för att få liv.

⁴¹ Jag tar inte emot ära av människor. ⁴² Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er. ⁴³ Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot. ⁴⁴ Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? ⁴⁵ Tro inte att jag skall anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. ⁴⁶ Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. ⁴⁷ Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?"