Book of Common Prayer
Psalm 50
Herrens dom över sitt folk
1 En psalm av Asaf.
Gud, Herren Gud, har talat,
han kallar på jorden från öster till väster.
2 Från Sion, fullkomlig i skönhet,
träder Gud fram i glans.
3 Vår Gud kommer, han skall ej tiga.
Förtärande eld går framför honom
och kring honom stormar det våldsamt.
4 Han kallar på himlen där ovan
och på jorden för att döma sitt folk:
5 "Församla till mig mina fromma,
som sluter förbund med mig vid offer."
6 Himlarna förkunnar hans rättfärdighet,
ty Gud är den som dömer. Sela.
7 "Hör, mitt folk, jag vill tala,
Israel, jag vill vittna mot dig:
Jag är Gud, din Gud.
8 Det är inte för dina slaktoffer
jag vill gå till rätta med dig,
dina brännoffer har jag alltid inför mig.
9 Jag vill inte ta tjurar ur ditt hus
eller bockar ur dina fållor,
10 ty alla skogens djur är mina,
boskapen på de tusen bergen.
11 Jag känner alla fåglar på bergen,
allt som rör sig på marken är mitt.
12 Om jag hungrade skulle jag inte säga det till dig,
ty hela jorden är min med allt den rymmer.
13 Skulle jag äta tjurars kött
eller dricka bockars blod?
14 Nej, offra lovets offer åt Gud
och infria dina löften till den Högste.
15 Ropa till mig på nödens dag,
så skall jag rädda dig, och du skall ära mig."
16 Men till den ogudaktige säger Gud:
"Hur kan du tala om mina stadgar
och ta mitt förbund på din tunga,
17 du som hatar tillrättavisning
och kastar mina ord bakom dig?
18 Om du ser en tjuv håller du med honom,
och med äktenskapsbrytare ger du dig i lag.
19 Du sprider ondska med din mun
och väver samman svek med din tunga.
20 Du sitter och förtalar din bror,
du hånar din mors son.
21 Sådant gör du och jag tiger.
Då tror du att jag är som du.
Men jag skall straffa dig
och låta dina ögon se det.
22 Lägg märke till detta,
ni som glömmer Gud,
så att jag inte sliter er i stycken utan räddning:
23 Den som offrar lovets offer ärar mig.
Den som ger akt på vägen,
skall jag låta se Guds frälsning."
Psalm 59
Den oskyldiges bön mot fienders försåt
1 För sångmästaren, "Fördärva inte", en sång av David, när Saul sände män för att bevaka huset och döda honom.
2 Rädda mig, min Gud, från mina fiender,
beskydda mig för mina motståndare.
3 Rädda mig från ogärningsmännen,
fräls mig från blodtörstiga män.
4 De ligger i försåt för mig,
mäktiga män gaddar ihop sig mot mig,
utan att jag gjort någon överträdelse eller synd, Herre.
5 Utan att jag begått någon missgärning,
rusar de fram och gör sig redo.
Vakna, kom till mig och se!
6 Herre Gud Sebaot, Israels Gud,
vakna upp och ställ alla folk till svars,
skona ingen som handlar trolöst! Sela.
7 Var afton kommer de tillbaka,
de tjuter som hundar
och stryker omkring i staden.
8 Se vad deras munnar spyr ut,
svärd är på deras läppar,
de tänker: "Vem hör oss?"
9 Men du, Herre, ler åt dem,
du bespottar alla hednafolk.
10 Min[a] styrka, till dig vill jag hålla mig,
ty du, Gud, är min borg.
11 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd,
Gud låter mig se mina förföljares fall.
12 Dräp dem inte, så att mitt folk inte glömmer det.
Låt dem irra omkring genom din kraft,
störta ner dem, Herre, du vår sköld!
13 Vart ord på deras läppar
är en synd i deras mun.
Låt dem fångas i sitt högmod
genom den förbannelse och lögn som de talar.
14 Förgör dem i vrede,
förgör dem, så att de ej mer finns till!
Låt dem veta att det är Gud som härskar i Jakob,
ja, till jordens yttersta ändar. Sela.
15 Var afton kommer de tillbaka,
de tjuter som hundar
och stryker omkring i staden.
16 De strövar omkring efter föda
och gnyr om de inte blir mätta.
17 Men jag vill sjunga om din makt
och jubla var morgon över din nåd.
Ty du är en borg för mig,
en tillflykt när jag är i nöd.
18 Min styrka, dig vill jag lovsjunga,
ty du, Gud, är min borg, min nåds Gud.
Psalm 60
Bön om räddning
1 För sångmästaren, efter "Vittnesbördets lilja", en sång till lärdom. 2 Av David, när han var i strid med Aram-Naharajim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edomiterna i Saltdalen, tolvtusen man.
3 Gud, du har förkastat och skingrat oss,
du har varit vred, upprätta oss igen.
4 Du har kommit jorden att bäva och rämna.
Hela nu dess sprickor, ty den vacklar.
5 Du har låtit ditt folk uppleva hårda ting,
du har givit oss vin att dricka, så att vi raglar.
6 Men åt dem som fruktar dig gav du ett baner
att hålla upp för sanningens skull[b] Sela.
7 För att dina älskade skall räddas,
fräls oss med din högra hand och bönhör oss.
8 Gud har talat i sin helgedom:
"Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
och mäta upp Suckots dal.
9 Gilead är mitt, mitt är Manasse,
Efraim är mitt huvuds värn,
Juda min härskarstav.
10 Moab är mitt tvättfat,
på Edom kastar jag min sko.[c]
Bryt ut i jubel över mig, du filisteernas land!"
11 Vem skall föra mig till den fasta staden,
vem leder mig till Edom?
12 Har inte du, Gud, förkastat oss,
så att du ej mer drar ut med våra härar?
13 Ge oss hjälp mot ovännen,
människors hjälp är utan värde.
14 Med Gud kan vi göra mäktiga ting,
han skall trampa ner våra fiender.
Psalm 66
Tacksägelse och lovsång
1 För sångmästaren, en sång, en psalm.
Höj jubel till Gud, alla länder!
2 Lovsjung hans namns ära,
ge honom ära och pris.
3 Säg till Gud:
Hur förunderliga är ej dina gärningar!
Så stor är din makt
att dina fiender kryper för dig.
4 Alla länder skall tillbe och lovsjunga dig,
de skall lovsjunga ditt namn. Sela.
5 Kom och se vad Gud har gjort,
gärningar som väcker förundran bland människors barn.
6 Han förvandlade havet till torrt land,
de gick till fots genom vattnen.
Där gladdes vi över honom.
7 Genom sin makt härskar han för evigt,
hans ögon ger akt på hednafolken.
De upproriska skall inte kunna resa sig. Sela.
8 Prisa, ni folk, vår Gud,
låt hans lov ljuda högt,
9 ty han har givit vår själ liv,
han har inte låtit vår fot vackla.
10 Väl prövade du oss, Gud,
du luttrade oss som silver luttras.
11 Du lät oss fastna i nätet,
du lade en tung börda på vår rygg.
12 Du lät människor fara fram över vårt huvud,
vi gick genom eld och vatten.
Men du förde oss ut och gav oss överflöd.
13 Jag kommer till ditt hus med brännoffer,
jag vill infria mina löften till dig,
14 löften som kom över mina läppar
och som min mun talade när jag var i nöd.
15 Brännoffer av feta djur vill jag bära fram till dig
tillsammans med röken från baggar.
Jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.
16 Kom och hör, alla ni som fruktar Gud,
jag vill låta er veta
vad han har gjort för min själ.
17 Till honom ropade jag med min mun
och lovsång var på min tunga.
18 Hade jag haft onda avsikter i mitt hjärta
skulle Herren inte ha hört mig.
19 Men nu har Gud hört mig,
han har lyssnat till min bön.
20 Välsignad vare Gud,
som inte har förkastat min bön
eller tagit sin nåd ifrån mig!
Psalm 67
Önskan om Guds välsignelse
1 För sångmästaren, med stränginstrument. En psalm, en sång.
2 Må Gud vara oss nådig och välsigna oss.
Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela,
3 så att man på jorden lär känna dina vägar,
bland alla hednafolk din frälsning.
4 Folken må tacka dig, Gud,
alla folk må tacka dig.
5 Folkslagen må glädja sig och jubla,
ty du dömer folken rätt
och leder folkslagen på jorden. Sela.
6 Folken må tacka dig, Gud,
alla folk må tacka dig.
7 Jorden ger sin gröda,
och Gud, vår Gud, välsignar oss.
8 Må Gud välsigna oss
och må alla jordens ändar frukta honom.
Saul hos andebesvärjerskan i En-Dor
3 Samuel var nu död och hela Israel hade hållit dödsklagan över honom. De hade begravt honom i hans egen stad, i Rama. Och Saul hade drivit ut andebesvärjare och spåmän ur landet.
4 Filisteerna samlades och kom och slog läger vid Sunem. Då samlade också Saul hela Israel och de slog läger på Gilboa. 5 Men när Saul såg filisteernas läger blev han rädd och greps av stor fruktan. 6 Saul bad Herren om råd, men Herren svarade honom inte, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter. 7 Då sade Saul till sina tjänare: "Sök upp en andebesvärjerska åt mig, så skall jag gå till henne och fråga henne." Hans tjänare svarade: "Det finns en andebesvärjerska i En-Dor."
8 Och Saul gjorde sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gav sig i väg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten. "Spå åt mig genom anden", sade han, "och mana upp åt mig den jag säger dig." 9 Men kvinnan sade till honom: "Du vet själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du då ut en snara för mitt liv för att döda mig?" 10 Då svor Saul henne en ed vid Herren och sade: "Så sant Herren lever, i denna sak skall ingen skuld drabba dig."
11 Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana fram åt dig?" Han svarade: "Mana fram Samuel åt mig." 12 Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul." 13 Kungen sade till henne: "Frukta inte. Vad är det du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden." 14 Han frågade henne: "Hur ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, klädd i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig.
15 Samuel sade till Saul: "Varför har du stört mig och manat fram mig?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har vikit från mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra." 16 Samuel svarade: "Varför frågar du mig, när Herren har vikit ifrån dig och blivit din fiende? 17 Herren har gjort vad han har sagt genom mig: Herren har ryckt riket ur din hand och gett det åt en annan, åt David. 18 Eftersom du inte lydde Herrens röst och inte lät Amalek känna hans brinnande vrede, har Herren nu gjort dig detta. 19 Herren skall ge både dig och Israel i filisteernas hand, och i morgon skall du och dina söner vara hos mig. Ja, också Israels läger skall Herren ge i filisteernas hand."
20 Då föll Saul genast raklång till jorden i förfäran över Samuels ord. Han var också helt kraftlös, eftersom han inte hade ätit någonting på ett helt dygn.
Mötet i Jerusalem
15 Några som hade kommit ner från Judeen började lära bröderna att de inte kunde bli frälsta, om de inte lät omskära sig enligt seden från Mose. 2 När det nu uppstod oenighet och Paulus och Barnabas kom i allvarlig tvist med dem, beslöt man att dessa två och några andra av dem skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att överlägga med dem om denna stridsfråga. 3 Församlingen utrustade dem för resan, och de for genom Fenicien och Samarien. Där berättade de om hedningarnas omvändelse, och det väckte stor glädje bland alla bröderna.
4 När de kom till Jerusalem, togs de emot av församlingen och av apostlarna och de äldste, och de berättade om allt vad Gud hade gjort med dem. 5 Några från fariseernas parti[a] hade kommit till tro, och de steg nu fram och sade att man måste omskära hedningarna och befalla dem att hålla Mose lag. 6 Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan. 7 Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade till dem: "Bröder, ni vet att Gud för länge sedan bestämde, att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. 8 Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. 9 Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. 10 Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? 11 Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd."
Jesus botar en besatt
5 Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. 2 När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande 3 och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. 4 Många gånger hade han bundits med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. 5 Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar. 6 När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom 7 och skrek: "Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!" 8 Jesus hade just befallt honom: "Far ut ur mannen, du orene ande!" 9 Nu frågade han honom: "Vad är ditt namn?" Mannen svarade: "Mitt namn är Legion,[a] för vi är många." 10 Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området.
11 Där gick då en stor svinhjord och betade vid berget. 12 De orena andarna bad honom: "Skicka i väg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem." 13 Det tillät han, och då for andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring två tusen svin som drunknade. 14 De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden, och man gick för att se vad som hade hänt. 15 Och när de kom till Jesus och såg den besatte som haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de förskräckta. 16 De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen. 17 Då bad man att Jesus skulle lämna deras område.
18 När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att han skulle få följa med honom. 19 Men Jesus tillät det inte utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig." 20 Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis[b] allt vad Jesus hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln