Book of Common Prayer
Psalm 117
Alla folk uppmanas att lova Herren
1 Lova Herren, alla hednafolk,
prisa honom, alla folk!
2 Ty hans nåd är väldig över oss,
och Herrens sanning varar i evighet.
Halleluja!
Psalm 118
Tacksamhet över Herrens nåd och hjälp
1 Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Israel må säga så,
ty hans nåd varar i evighet.
3 Arons hus må säga så,
ty hans nåd varar i evighet.
4 De som fruktar Herren må säga så,
ty hans nåd varar i evighet.
5 I min nöd ropade jag till Herren
och Herren svarade mig och ställde mig på rymlig plats.
6 Herren är med mig, jag skall inte frukta.
Vad kan en människa göra mig?
7 Herren är med mig, han är min hjälpare,
jag kan utan fruktan se på dem som hatar mig.
8 Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren
än att lita på människor.
9 Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren
än att lita på furstar.
10 Alla hednafolk omringar mig,
men i Herrens namn skall jag förgöra dem.
11 De omringar mig, ja, de omringar mig,
men i Herrens namn skall jag förgöra dem.
12 De omringar mig som bin,
men de slocknar som eld i törne.
I Herrens namn skall jag förgöra dem.
13 Man ger mig hårda stötar för att få mig på fall,
men Herren hjälper mig.
14 Herren är min starkhet och min lovsång,
han blev min frälsning.
15 Man sjunger med jubel om frälsning
i de rättfärdigas hyddor:
" Herrens högra hand gör mäktiga ting.
16 Herrens högra hand upphöjer,
Herrens högra hand gör mäktiga ting."
17 Jag skall inte dö utan leva
och förkunna Herrens gärningar.
18 Hårt har Herren tuktat mig,
men han lämnade mig inte åt döden.
19 Öppna för mig rättfärdighetens portar,
jag vill gå in genom dem och tacka Herren.
20 Detta är Herrens port,
de rättfärdiga går in genom den.
21 Jag tackar dig för att du svarade mig
och blev min frälsning.
22 Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort
har blivit en hörnsten.
23 Herren har gjort den till detta,
underbart är det i våra ögon.
24 Detta är den dag som Herren har gjort,
låt oss på den jubla och vara glada!
25 O, Herre, fräls![a]
O, Herre, låt allt lyckas väl!
26 Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
27 Herren är Gud, och han gav oss ljus.
Ordna er i högtidsled
med lövrika kvistar i händerna
fram till altarets horn.
28 Du är min Gud, jag vill tacka dig,
min Gud, jag vill upphöja dig.
29 Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
Psalm 112[a]
Herrens storhet och nåd
1 Halleluja!
Salig är den människa som fruktar Herren
och har sin stora glädje i hans bud.
2 Hans efterkommande skall bli mäktiga på jorden,
de rättrådigas släkte skall bli välsignat.
3 Rikedom och ägodelar skall finnas i hans hus,
hans rättfärdighet består i evighet.
4 För de rättrådiga går han upp som ett ljus i mörkret,
nådig, barmhärtig och rättfärdig.
5 Det går väl för den som är barmhärtig och ger lån,
den som stöder allt han gör på rättfärdighet.
6 Han skall inte vackla till evig tid.
Den rättfärdige skall man minnas för evigt.
7 Han fruktar inte ett ont budskap,
hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på Herren.
8 Hans hjärta är tryggt och utan fruktan,
till sist får han se sina fiender falla.
9 Han strör ut, han ger åt de fattiga,
hans rättfärdighet varar i evighet.
Hans horn skall lyftas högt med ära.
10 Den ogudaktige skall se det och känna vrede,
han skall bita ihop tänderna och förgås.
Vad de ogudaktiga längtar efter blir till intet.
Psalm 113
Herrens omsorg om den ringe
1 Halleluja!
Prisa, ni Herrens tjänare,
prisa Herrens namn!
2 Välsignat vare Herrens namn
från nu och till evig tid!
3 Från solens uppgång ända till dess nedgång
skall Herrens namn bli prisat.
4 Herren är upphöjd över alla folk,
till himlen når hans ära.
5 Vem är som Herren, vår Gud,
han som tronar så högt,
6 han som ser ner så djupt,
vem i himlen och på jorden?
7 Han som reser upp den ringe ur stoftet
och lyfter den fattige ur dyn
8 för att sätta honom bland furstar,
sitt folks furstar,
9 han som låter en ofruktsam kvinna bo i huset
som en lycklig mor, omgiven av barn.
Halleluja!
Vatten ur klippan
17 På Herrens befallning bröt hela Israels menighet upp från öknen Sin och drog från lägerplats till lägerplats, och de slog läger i Refidim. Där hade folket inget vatten att dricka. 2 Då klagade folket på Mose och sade: "Ge oss vatten att dricka." Mose svarade dem: "Varför klagar ni på mig? Varför sätter ni Herren på prov?" 3 Men folket törstade efter vatten, och de knotade mot Mose. De sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten, så att vi och våra barn och vår boskap måste dö av törst?" 4 Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad skall jag göra med det här folket? Snart stenar de mig." 5 Herren svarade Mose: "Tag med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Och tag i din hand staven med vilken du slog på Nilfloden och gå. 6 Se, jag skall stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall slå på klippan. Då skall vatten komma ut ur den, så att folket får att dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7 Och han gav platsen namnet Massa[a] och Meriba,[b] eftersom Israels barn hade klagat och satt Herren på prov och sagt: "Är Herren ibland oss eller inte?"
15 Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. 16 Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han är till före allting, och allt består genom honom. 18 Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors - frid genom honom både på jorden och i himlen. 21 Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender, 22 också er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden. Han vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga, 23 om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.
37 På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: "Om någon törstar, så kom till mig och drick! 38 Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger."[a] 39 Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Ty Anden hade ännu inte blivit utgjuten, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
40 Några ur folkhopen som hade hört hans ord sade: "Han är verkligen Profeten." 41 Andra sade: "Han är Messias", och andra: "Inte kommer väl Messias från Galileen? 42 Säger inte Skriften att Messias skall komma av Davids släkt och från Betlehem, den stad där David bodde?"[b] 43 Så uppstod för hans skull delade meningar bland folket. 44 Några ville gripa honom, men ingen gjorde det.
45 Tempelvakterna kom tillbaka till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: "Varför har ni inte fört hit honom?" 46 De svarade: "Aldrig har någon människa talat som han." 47 Då sade fariseerna till dem: "Har ni också blivit vilseledda? 48 Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom? 49 Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad." 50 Nikodemus, han som tidigare hade kommit till Jesus och som var en av dem, sade: 51 "Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?" 52 De svarade: "Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln