Book of Common Prayer
Psalm 80
Bön om beskydd för Herrens vinstock
1 För sångmästaren, efter "Liljor", ett vittnesbörd, en psalm av Asaf.
2 Lyssna, du Israels herde,
du som leder Josef som en hjord,
du som tronar på keruberna,
träd fram i glans.
3 Låt din makt vakna upp till att gå
framför Efraim och Benjamin och Manasse.
Kom till vår frälsning.
4 Gud upprätta oss,
låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.
5 Herre Gud Sebaot,
hur länge skall du vredgas på ditt folks bön?
6 Du har låtit dem äta tårars bröd
och givit dem tårars dryck i fullt mått.
7 Du gör oss till ett stridsämne för våra grannar,
och våra fiender hånar oss.
8 Gud Sebaot, upprätta oss,
låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.
9 En vinstock flyttade du från Egypten,
du jagade bort hednafolken och planterade den.
10 Du röjde rum för den
och den slog rot och uppfyllde landet.
11 Bergen övertäcktes av dess skugga
och Guds cedrar av dess rankor.
12 Den bredde ut sina revor ända till havet
och sina skott ända till floden.
13 Varför har du brutit ner dess mur,
så att alla som går förbi kan plocka av den?
14 Vildsvinet från skogen frossar på den,
smådjuren på marken äter av den.
15 Gud Sebaot, vänd åter,
blicka ner från himlen,
se till och vårda dig om denna vinstock!
16 Skydda den vinstock som din högra hand har planterat,
den son som du har fostrat åt dig.
17 Den är förbränd av eld och nerhuggen.
Inför din förebrående blick går de under.
18 Håll din hand över mannen vid din högra sida,
över den människoson som du har fostrat åt dig.
19 Då skall vi inte vika ifrån dig.
Behåll oss vid liv, och vi skall åkalla ditt namn.
20 Herre Gud Sebaot, upprätta oss,
låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.
Psalm 77
Guds tidigare under ger tröst i nödens tid
1 För sångmästaren, till Jedutun, en psalm av Asaf.
2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa,
jag vill höja min röst till Gud,
och han lyssnar till mig.
3 På nödens dag söker jag Herren,
om natten är min hand uträckt och blir ej trött.
Min själ vill inte låta sig tröstas.
4 Jag tänker på Gud och klagar,
jag grubblar ty min ande tynar bort. Sela.
5 Mina ögonlock håller du öppna,
jag är full av oro och kan inte tala.
6 Jag tänker på tider som varit,
på år som för länge sedan flytt.
7 Om natten minns jag min sång.
Jag grubblar i mitt hjärta,
min ande tänker efter.
8 Skall då Herren förkasta för evigt
och aldrig mer visa nåd?
9 Är det slut med hans godhet för alltid,
har hans ord blivit till intet för alla tider?
10 Har Gud glömt att vara nådig,
eller har han i vrede
stängt inne sin barmhärtighet? Sela.
11 Jag svarar: Detta är min plåga,
att den Högstes högra hand inte är som förr.
12 Jag vill minnas Herrens gärningar,
jag vill minnas dina forna under.
13 Jag vill begrunda alla dina gärningar
och tänka på det du har gjort.
14 Gud, i helighet går din väg.
Vilken gud är så stor som Gud?
15 Du är den Gud som gör under,
du har uppenbarat din makt bland folken.
16 Med din arm har du återlöst ditt folk,
Jakobs och Josefs barn. Sela.
17 Vattnen såg dig, Gud,
vattnen såg dig och bävade,
själva djupen darrade.
18 Molnen göt ut strömmar av vatten,
skyarna lät höra sin röst,
och dina pilar for omkring.
19 Din åska ljöd i virvelstormen,
blixtar lyste upp världen,
jorden darrade och bävade.
20 Genom havet gick din väg,
din stig genom stora vatten,
och dina fotspår fann man inte.
21 Så förde du ditt folk som en hjord
genom Moses och Arons hand.
Psalm 79
Bön med anledning av Jerusalems förstöring
1 En psalm av Asaf.
Gud, hednafolken har fallit in i din arvedel,
de har orenat ditt heliga tempel,
de har gjort Jerusalem till en stenhop.
2 De har givit dina tjänares kroppar
till mat åt himlens fåglar,
dina frommas kött åt markens djur.
3 De har utgjutit deras blod som vatten
runt omkring Jerusalem,
ingen fanns som begravde dem.
4 Vi föraktas av våra grannar,
vi hånas av dem som är omkring oss.
5 Hur länge, Herre?
Skall du vredgas för evigt?
Hur länge skall din iver brinna som eld?
6 Utgjut din vrede över hednafolken
som inte känner dig,
över riken som inte åkallar ditt namn.
7 Ty de har ätit upp Jakob
och förstört hans boning.
8 Tillräkna oss inte våra fäders missgärningar,
låt din barmhärtighet snart komma oss till mötes,
ty vi har sjunkit mycket djupt.
9 Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,
för ditt namns äras skull!
Rädda oss och förlåt oss våra synder
för ditt namns skull!
10 Varför skulle hednafolken få säga:
"Var är nu deras Gud?"
Låt det inför våra ögon bli känt bland hednafolken,
hur du hämnas dina tjänares utgjutna blod.
11 Låt de fångnas klagorop komma inför ditt ansikte,
låt dödens barn få leva genom din starka arm.
12 Låt våra grannar få sjufalt igen
för sina smädelser mot dig, Herre.
13 Vi som är ditt folk och får i din hjord,
vi vill tacka dig för evigt,
vi vill förkunna ditt lov från släkte till släkte.
Folket bekänner sina synder
9 På tjugofjärde dagen i samma månad samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden. 2 De som var av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar och trädde fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. 3 De reste sig upp från sin plats och man läste ur Herrens, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen. Under en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbad Herren, sin Gud.
4 Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och Kenani steg upp på leviternas plattform och ropade med hög röst till Herren, sin Gud.
5 Leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia, Sebanja och Petaja sade: "Stig upp och prisa Herren, er Gud, från evighet till evighet!
Lovat vare ditt härliga namn,
som är upphöjt över allt lov och pris.
6 Du ensam är Herren.
Du gjorde himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara,
jorden och allt som är på den,
haven och allt som är i dem,
och du håller dem alla vid liv.
Himlens härskara tillber dig.
7 Du, Herre, är den Gud
som utvalde Abram
och förde honom ut från det kaldeiska Ur
och gav honom namnet Abraham.
8 Du fann hans hjärta trofast inför dig
och du slöt förbund med honom:
att ge åt hans efterkommande kananeernas, hetiternas,
amoreernas, perisseernas,
jebusiternas och girgaseernas land.
Du lät dina ord gå i uppfyllelse,
ty du är rättfärdig.
9 Du såg våra fäders nöd i Egypten
och hörde deras rop vid Röda havet.
10 Du gjorde tecken och under mot farao,
mot alla hans tjänare
och mot allt folket i hans land.
Ty du visste hur övermodigt egyptierna behandlade dem.
Du gjorde dig ett namn, som är detsamma än idag.
11 Havet delade du framför dem,
så att de gick mitt igenom det på torr mark.
Men deras förföljare sänkte du i djupet,
som en sten i väldiga vatten.
12 Med en molnstod ledde du dem om dagen
och med en eldstod om natten
för att lysa dem på den väg de skulle gå.
13 På Sinai berg steg du ner
och du talade till dem från himlen,
gav dem rättfärdiga föreskrifter
och sanna lagar, goda stadgar och bud.
14 Om din heliga sabbat gav du dem kunskap
och bud, stadgar och lagar gav du dem
genom din tjänare Mose.
15 Bröd från himlen gav du dem
när de hungrade,
vatten ur klippan lät du komma
när de törstade.
Du bjöd dem gå
och ta i besittning det land
som du med upplyft hand
hade lovat ge dem.
16 Men våra fäder handlade övermodigt.
De var hårdnackade och lyssnade inte på dina befallningar.
17 De vägrade lyssna
och kom inte ihåg de under
som du hade gjort bland dem.
De var hårdnackade
och valde i sin upproriskhet en anförare
för att vända tillbaka till sitt slaveri.
Men du är en Gud som förlåter,
nådig och barmhärtig,
sen till vrede och stor i nåd.
Du övergav dem inte,
18 fastän de gjorde sig en gjuten kalv och sade:
"Detta är din gud,
som har fört dig upp ur Egypten",
och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser.
19 Men i din stora barmhärtighet
övergav du dem ändå inte i öknen.
Molnstoden vek inte ifrån dem om dagen
utan ledde dem på vägen,
och eldstoden upplyste om natten
den väg de skulle gå.
20 Din gode Ande gav du för att undervisa dem.
Ditt manna nekade du inte deras mun,
och vatten gav du dem när de törstade.
21 I fyrtio år försörjde du dem i öknen,
så att ingenting fattades dem.
Deras kläder blev inte utslitna,
och deras fötter svullnade inte.
22 Du gav dem riken och folk
och delade ut åt dem olika områden.
De intog Sichons land,
det land som tillhörde kungen i Hesbon,
och det land som tillhörde Og, kungen i Basan.
23 Deras barn gjorde du talrika
som stjärnorna på himlen.
Du förde dem in i det land
som du lovat deras fäder
att komma till och ta i besittning.
24 Och deras barn kom
och tog landet i besittning.
Du kuvade för dem landets invånare, kananeerna,
och gav dessa i deras hand,
både kungarna och landets folk,
och de gjorde med dem som de ville.
25 De intog befästa städer och en bördig jord
och tog i besittning hus fulla med allt gott,
och uthuggna brunnar, vingårdar,
olivplanteringar och fruktträd i mängd.
De åt, blev mätta och välmående
och njöt av din stora godhet.
Babylons fall
18 Sedan såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av strålglansen från honom. 2 Och han ropade med stark röst och sade: "Fallet, fallet är det stora Babylon! Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla orena andar och ett näste för alla orena och avskyvärda fåglar. 3 Ty av hennes otukts vredesvin har alla folk druckit, och jordens kungar har bedrivit otukt med henne, och jordens köpmän har blivit rika genom hennes omåttliga lyx."
4 Och jag hörde en annan röst från himlen säga: "Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor. 5 Ty hennes synder har nått upp till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes brott. 6 Ge henne lika för lika, ge henne dubbelt igen för vad hon har gjort. Blanda dubbelt åt henne i den bägare som hon har blandat. 7 Ge henne lika mycket plåga och sorg som hon har skaffat sig ära och lyx. Hon säger i sitt hjärta: Jag sitter som drottning, jag är inte änka och skall aldrig behöva känna någon sorg. 8 Därför skall hennes plågor komma på en enda dag: död och sorg och svält, och hon skall brännas upp i eld. Ty mäktig är Herren Gud, han som har dömt henne.
Guds ord eller de äldstes stadgar
15 Sedan kom några fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och frågade: 2 "Varför bryter dina lärjungar mot de äldstes stadgar?[a] De tvättar inte händerna innan de äter." 3 Han svarade dem: "Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull? 4 Gud har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. [b] 5 Men ni påstår: Om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig, det ger jag som offergåva,[c] 6 då skall han inte hedra sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull. 7 Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: 8 Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.[d] 9 Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud."
10 Sedan kallade han till sig folket och sade till dem: "Lyssna och förstå! 11 Det som kommer in i munnen gör inte människan oren. Men det som går ut ur munnen, det orenar henne." 12 Lärjungarna gick då fram till honom och sade: "Vet du att fariseerna tog illa vid sig, när de hörde detta?" 13 Jesus svarade: "Varje planta, som min himmelske Fader inte har planterat, skall ryckas upp med roten. 14 Låt dem vara. De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, faller båda i gropen."
15 Petrus sade då till honom: "Förklara denna liknelse för oss." 16 Jesus sade: "Är ni också fortfarande lika oförståndiga? 17 Förstår ni inte att allt som kommer in i munnen går ner i magen och töms ut på avträdet? 18 Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. 19 Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. 20 Sådant orenar människan. Men att äta utan att tvätta händerna gör inte människan oren."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln