Book of Common Prayer
Messiaskungen och hans brud
45 För körledaren, till "Liljorna". En vishetspsalm, en kärlekssång av Koras söner.
2 (A) Mitt hjärta flödar över av sköna ord,
jag säger: Min sång gäller en kung[a].
Min tunga är en snabb skrivares
penna.
3 (B) Skönast är du bland människors barn,
nåd är utgjuten över dina läppar.
Därför har Gud välsignat dig
för evigt.
4 Fäst ditt svärd vid din sida, du hjälte,
i din höghet och härlighet.
5 (C) Dra så segerrik ut i din härlighet
för sanning, ödmjukhet
och rättfärdighet.
Din högra hand ska visa dig
underbara ting.
6 Dina pilar är skarpa,
folken ska falla för dig,
kungens fiender ska träffas
i hjärtat.
7 (D) Gud, din tron består
i evigheters evighet,
ditt rikes spira är rättens spira.
8 (E) Du älskar rättfärdighet
och hatar orättfärdighet.
Därför, Gud, har din Gud
smort dig[b] med glädjens olja
mer än dina medbröder.
9 Av myrra, aloe och kassia
doftar alla dina kläder,
från elfenbenspalats
gläder dig strängars klang.
10 (F) Kungadöttrar är bland dina utvalda[c],
drottningen står vid din högra sida
i guld från Ofir.
11 (G) Hör, dotter, se och lyssna!
Glöm ditt folk och din fars hus
12 och låt kungen åtrå din skönhet,
för han är din herre.
Böj dig och tillbe honom!
13 (H) Dottern Tyrus kommer med gåvor,
de rika bland folket
söker din gunst.
Gud är kung
47 För körledaren. En psalm av Koras söner.
2 (A) Klappa händer, alla folk,
ropa till Gud med jublande röst!
3 (B) Herren, den Högste, är fruktad,
en stor kung över hela jorden.
4 (C) Han lägger folk under oss,
folkslag under våra fötter.
5 Han utväljer åt oss vår arvedel,
hans älskade Jakobs stolthet. Sela
6 (D) Gud har farit upp under jubel,
Herren under basuners ljud.
7 Lovsjung Gud, lovsjung!
Lovsjung vår kung, lovsjung,
8 för Gud är kung över hela jorden.
Lovsjung med vishet[a]!
9 (E) Gud är kung över folken,
Gud sitter på sin heliga tron.
10 (F) Folkens främsta samlas
som Abrahams Guds folk,
för jordens sköldar[b] tillhör Gud.
Högt är han upphöjd.
Kungens heliga stad
48 [c]En sång, en psalm av Koras söner.
2 (G) Stor är Herren och högt lovad
i vår Guds stad,
på sitt heliga berg.
3 (H) Skönt höjer det sig,
hela jordens fröjd,
Sions berg längst upp i norr[d],
den store kungens stad.
4 (I) Gud bor i dess borgar,
känd som en tillflykt.
5 (J) Se, kungarna slog sig ihop,
de ryckte fram tillsammans.
6 De såg, de häpnade,
förskräcktes och flydde.
7 De greps där av bävan,
av vånda som en födande kvinna,
8 (K) som när östanvinden krossade
Tarshishskeppen[e].
9 Det vi har hört om,
det fick vi se
i Herren Sebaots stad,
i vår Guds stad.
Gud bevarar den till evig tid. Sela
10 Vi tänker, o Gud, på din nåd
här i ditt tempel.
11 Liksom ditt namn, o Gud,
når ditt lov till jordens ändar.
Din högra hand
är full av rättfärdighet.
12 Sions berg gläder sig,
Juda döttrar[f] jublar
över dina domar.
12 (A) Hör på mig, Jakob,
du Israel som jag har kallat.
Jag Är.
Jag är den förste,
jag är också den siste.
13 (B) Min hand har lagt jordens grund,
min högra hand
har spänt ut himlen.
Jag kallade på dem, då stod de där.
14 (C) Samla er, ni alla, och hör:
Vem av de andra
har förutsagt detta,
att mannen som Herren älskar
ska utföra hans vilja mot Babel[a]
och vara hans arm mot kaldeerna?
15 (D) Jag, jag har talat det,
jag har också kallat honom.
Jag har fört honom fram,
och han ska ha framgång
på sin väg.
16 (E) Kom till mig och hör detta:
Från första stund har jag talat
helt öppet.
När tiden kom att det skulle ske,
då var jag där.
Och nu har Herren Gud
sänt mig och sin Ande.
17 (F) Så säger Herren din återlösare,
Israels Helige:
Jag är Herren din Gud
som lär dig vad nyttigt är,
som leder dig på vägen
du ska vandra.
18 (G) Tänk om du hade lyssnat
på mina bud!
Då skulle din frid bli som en flod
och din rätt
som havets vågor.
19 (H) Dina barn skulle bli som sanden,
din livsfrukt
som de oräkneliga sandkornen.
Deras namn skulle aldrig utrotas
eller utplånas ur min åsyn.
20 (I) Dra ut från Babel,
fly från kaldeerna!
Förkunna det med fröjderop,
ropa ut det,
för ut det till jordens ände, säg:
"Herren har återlöst
sin tjänare Jakob!
21 (J) De led ingen törst
när han förde dem
genom öknarna,
för han lät vatten strömma fram
ur klippan åt dem.
Han klöv klippan
så att vatten flödade."
18 (A) Först tre år senare kom jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas[a], och jag stannade hos honom i femton dagar. 19 (B) Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror[b]. 20 (C) Detta skriver jag till er inför Gud, jag ljuger inte. 21 (D) Sedan reste jag i väg till Syriens och Kilikiens område[c]. 22 Personligen var jag okänd för Kristi församlingar i Judeen, 23 (E) de hade bara hört sägas: "Han som förr förföljde oss förkunnar nu den tro han tidigare ville utrota." 24 Och de prisade Gud för min skull.
Mötet med de ansedda i Jerusalem
2 (F) Efter fjorton år kom jag upp till Jerusalem igen, nu med Barnabas[d]. Även Titus[e] hade jag med mig. 2 (G) Jag reste dit efter en uppenbarelse och lade fram – enskilt[f], för de ansedda – det evangelium som jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag kämpade eller hade kämpat förgäves?
3 (H) Men inte ens min följeslagare Titus, som är grek, blev tvingad till omskärelse. 4 (I) Det ville annars de falska bröder som hade nästlat sig in. De hade smugit sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5 Men vi gav inte efter för dem ens ett ögonblick eller underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er[g].
6 (J) Och de som ansågs betydelsefulla – hurdana de nu[h] var gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personens yttre – dessa ansedda ville inte ålägga mig något mer[i]. 7 (K) Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangeliet till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna.
9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, de som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen till gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10 Det enda var att vi skulle tänka på de fattiga[j], och det har jag också varit noga med att göra.
Jesus förkastas i sin hemstad
6 (A) Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. 2 När det blev sabbat började han undervisa i synagogan. Många som hörde honom häpnade och sade: "Var får han detta ifrån? Och vad är det för visdom han fått? Och vilka kraftgärningar han gör med sina händer! 3 (B) Är det inte snickaren, Marias son, bror till Jakob[a] och Joses och Judas[b] och Simon? Bor inte hans systrar[c] här hos oss?" Och de tog anstöt av honom.
4 (C) Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas inte utom i sin hemstad, sin släkt och sin egen familj." 5 Han kunde inte göra någon kraftgärning där, utom att bota några få sjuka genom att lägga händerna på dem. 6 (D) Och han var förundrad över deras otro.
Jesus sänder ut de tolv
Sedan gick Jesus ut i byarna där omkring och undervisade. 7 (E) Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. 8 (F) Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav – varken bröd eller väska eller pengar i bältet. 9 Sandaler fick de ha, men inte två tunikor[d]. 10 Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. 11 (G) Och om man någonstans inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter som ett vittnesbörd mot dem."
12 De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, 13 (H) och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation