Book of Common Prayer
זZajin
49 Tänk på ditt ord till din tjänare,
för du har gett mig hopp[a].
50 [b]Det är min tröst i mitt lidande
att ditt ord ger mig liv.
51 De fräcka hånar mig ständigt,
men jag viker inte
från din undervisning.
52 Jag tänker på dina domar
i forna tider, Herre,
och jag finner tröst.
53 Jag grips av glödande vrede
över de gudlösa,
de som överger din undervisning.
54 Dina stadgar är mina lovsånger
i huset där jag bor.
55 [c]I natten tänker jag
på ditt namn, Herre.
Jag följer din undervisning.
56 Det har förunnats mig
att ta[d] vara på dina befallningar.
חHeth
57 [e]Du är min lott, Herre.
Jag har lovat att hålla dina ord.
58 Av hela mitt hjärta
bönfaller jag dig:
förbarma dig över mig
enligt ditt ord!
59 Jag tänker över mina vägar
och vänder mina steg
till dina vittnesbörd.
60 Jag skyndar mig och dröjer inte
att hålla dina bud.
61 De gudlösas snaror omger mig,
men jag glömmer inte
din undervisning.
62 [f]Mitt i natten går jag upp
för att tacka dig
för dina rättfärdiga domar.
63 [g]Jag håller mig till alla
som vördar dig,
som följer dina befallningar.
64 [h]Din nåd, Herre, uppfyller jorden.
Lär mig dina stadgar!
טTeth
65 Du gör gott mot din tjänare, Herre,
enligt ditt ord.
66 Lär mig gott förstånd och kunskap[i],
för jag litar på dina bud.
67 Innan jag fick lida gick jag vilse,
men nu tar jag vara på ditt ord.
68 Du är god och gör det goda.
Lär mig dina stadgar!
69 De fräcka svärtar ner mig
med lögner,
men jag vill helhjärtat
hålla dina befallningar.
70 [j]Deras hjärtan är okänsliga
som fett,
men jag har min glädje
i din undervisning.
71 Det gjorde mig gott att få lida,
så att jag fick lära mig
dina stadgar.
72 [k]Din muns undervisning
är bättre för mig
än tusentals mynt av guld
och silver.
De rikas framgång är kort
49 För körledaren. En psalm av Koras söner.
2 Hör detta, alla folk!
Lyssna, alla som lever i världen,
3 både låg och hög,
rik som fattig.
4 Min mun ska tala vishet,
mitt hjärtas tanke
ska vara förstånd.
5 (A) Jag vänder mitt öra till visdomsord,
jag tyder min gåta
till harpans toner.
6 Varför vara rädd
under olyckans dagar
när mina förföljares[a] ondska
omger mig?
7 De litar till sina ägodelar
och stoltserar
med sin stora rikedom.
8 Men ingen kan köpa sin broder fri
eller ge Gud lösepenning
för honom.
9 Hans själs lösen är dyr,
den kan inte betalas till evig tid
10 så att han får leva för alltid
och aldrig se förgängelsen.
11 (B) Nej, man ser att de visa dör,
att både dårar och oförnuftiga
går under
och lämnar sin rikedom åt andra.
12 De tror att deras hus
ska bestå[b] för evigt,
deras boningar
från släkte till släkte.
De uppkallar sina marker
efter sina namn.
13 (C) Men människan i all sin härlighet
har inte bestånd[c],
hon liknar djuren som förgås.
14 Så går det dem
som litar till sig själva[d]
och deras efterföljare
som gillar deras ord. Sela
15 Som får drivs de ner i dödsriket,
döden blir deras herde[e].
De rättfärdiga ska råda över dem
när morgonen gryr.
Deras gestalt tynar bort i dödsriket,
de får ingen upphöjd boning.
16 (D) Men Gud ska friköpa min själ
från dödsrikets våld,
han ska ta emot mig. Sela
17 Bli inte imponerad när någon blir rik,
när hans hus växer i härlighet,
18 (E) för han får inget med sig i döden,
hans härlighet följer inte
med honom ner.
19 Även om han skattar sig lycklig
under livet
och får beröm när han gör det gott
för sig själv,
20 så går hans själ till sina fäder,
till dem som aldrig mer ser ljuset.
21 En människa som i all sin härlighet
inte har förstånd,
hon liknar djuren som förgås.
De gudlösas dårskap
53 [a]För körledaren, till mahalát[b]. En vishetspsalm av David.
2 (A) Dåren säger i sitt hjärta:
"Det finns ingen Gud."
Onda och vidriga
är deras gärningar,
ingen finns som gör det goda.
3 (B) Gud blickar ner från himlen
över människors barn
för att se om det finns
någon som förstår,
någon som söker Gud.
4 Men alla har avfallit,
alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
inte en enda.
5 Förstår de ingenting,
alla dessa förbrytare
som äter mitt folk som bröd
och inte åkallar Gud?
6 Där grips de av skräck,
men det finns inget att frukta,
för Gud skingrar deras ben
när de belägrar dig[c].
Du får dem att skämmas,
för Gud har förkastat dem.
29 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
30 Nu skrattar de åt mig,
dessa som är yngre än jag,
medan jag inte hade satt deras fäder
ens bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp kunde
deras händer ge mig,
de som saknar all livskraft?
16 (A) Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel,
han fattar mig i min livklädnad.
19 (B) Han har vräkt mig ner i dyn,
och jag liknar stoft och aska.
20 (C) Jag ropar till dig,
men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp,
men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
med din starka hand
ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden
och för mig bort,
du skakar mig i stormen.
23 (D) Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning där allt levande
samlas.
24 Men räcker man inte ut handen
när man faller,
ropar man inte efter hjälp
när olyckan kommer?
25 (E) Grät jag inte över den
som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
26 (F) Men när jag sökte det goda
kom det onda,
när jag väntade på ljus kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
28 Mörk går jag omkring,
men inte av solen[a].
Jag reser mig bland folket
och ropar på hjälp.
29 (G) Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna[b].
30 Min hud svartnar och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
31 (H) Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,
mitt flöjtspel i högljudd gråt.
19 (A) Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. 20 Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.
I Derbe och till Antiokia i Syrien
Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe. 21 De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia 22 (B) och styrkte lärjungarnas själar och uppmanade dem att stå fasta i tron. De sade: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike." 23 I varje församling utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på.
24 Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. 25 De predikade ordet i Perge och gick ner till Attalia. 26 (C) Därifrån seglade de tillbaka mot Antiokia, där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort. 27 (D) När de hade kommit fram, samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. 28 Och de stannade en längre tid där hos lärjungarna.
Jesus uppväcker Lasarus
11 (A) En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania[a], den by där Maria och hennes syster Marta bodde. 2 (B) Det var Maria som smorde Herren med väldoftande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och nu var hennes bror Lasarus sjuk. 3 Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: "Herre, den du har kär ligger sjuk." 4 (C) När Jesus hörde det, sade han: "Den sjukdomen slutar inte med döden. Den är till Guds ära, för att Guds Son ska bli förhärligad genom den." 5 Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus.
6 När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han ändå två dagar där han var. 7 Därefter sade han till sina lärjungar: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." 8 (D) Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen!" 9 (E) Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, för han ser denna världens ljus. 10 Men den som vandrar om natten, han snavar eftersom ljuset inte finns i honom."
11 (F) Efter att han sagt detta tillade han: "Vår vän Lasarus sover. Men jag går för att väcka honom." 12 Då sade lärjungarna till honom: "Herre, sover han så blir han frisk." 13 Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. 14 Då sade Jesus helt öppet till dem: "Lasarus är död. 15 Och för er skull, för att ni ska tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom." 16 (G) Tomas, som kallades Tvillingen[b], sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå, vi också, och dö tillsammans med honom."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation