Book of Common Prayer
Bön vid sjukdom och fienders hån
41 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Salig är den som bryr sig om
den fattige!
Herren ska befria honom
på olyckans dag.
3 (B) Herren ska bevara honom
och hålla honom vid liv,
han ska skattas lycklig i landet.
Du utlämnar honom inte
åt hans fienders vilja.
4 (C) Herren stöder honom
vid sjukbädden,
under hans sjukdom
förvandlar du helt hans läge.
5 (D) Jag säger:
Herre, förbarma dig över mig!
Bota min själ,
för jag har syndat mot dig.
6 Mina fiender säger elakt om mig:
"När ska han dö
och hans namn försvinna?"
7 Kommer någon och besöker mig
talar han tomma ord,
han samlar på skvaller
och går sedan och sprider det.
8 (E) Alla som hatar mig
viskar till varandra om mig,
de tänker det värsta om mig:
9 "Han har drabbats av något dödligt,
han ligger där
och reser sig aldrig mer."
10 (F) Även min vän som jag litade på,
han som åt mitt bröd,
lyfter sin häl mot mig[a].
11 Men du, Herre,
förbarma dig över mig
och upprätta mig,
så ska jag ge dem vad de förtjänar.
12 Jag vet att du älskar mig,
för min fiende
triumferar inte över mig.
13 (G) Du stöder mig i min oskuld
och låter mig stå inför ditt ansikte
för evigt.
14 Välsignad är Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet!
Amen, amen.
Tröst mot onda tungor
52 För körledaren. En vishetspsalm av David, 2 (A) när edomiten Doeg kom[a] och berättade för Saul att David hade gått in i Ahimeleks hus.
3 (B) Varför skryter du med det onda,
du mäktige man?
Guds nåd består för alltid.
4 (C) Din tunga tänker ut fördärv,
den är som en vässad rakkniv.
Du begår svek.
5 Du älskar ont mer än gott,
lögn mer än att tala sanning. Sela
6 Du älskar allt tal som skadar,
du falska tunga.
7 Därför ska Gud
riva ner dig för alltid,
gripa dig och rycka dig
ur din hydda,
utrota dig ur de levandes land. Sela
Bön när fienderna tycks segra
44 För körledaren. En vishetspsalm
av Koras söner.
2 (A) Gud, vi har hört med våra öron,
våra fäder har berättat för oss
om den gärning du gjorde
på deras tid, i forna dagar.
3 (B) Med din hand
fördrev du hednafolken,
men våra fäder planterade du.
Andra folk förgjorde du,
men dem lät du breda ut sig.
4 (C) Det var inte med sitt svärd
som de intog landet,
inte deras egen arm
som frälste dem.
Nej, det var din högra hand,
din arm och ditt ansiktes ljus,
för du älskade dem.
5 Du är min kung, o Gud.
Ge befallning om frälsning
för Jakob!
6 (D) Genom dig ska vi slå ner
våra fiender,
genom ditt namn trampa ner
våra motståndare.
7 (E) Jag litar inte till min båge,
mitt svärd kan inte frälsa mig.
8 Nej, du har frälst oss
från våra fiender,
du lät dem som hatar oss
få skämmas.
9 (F) Gud, vi lovar dig dagen lång,
vi prisar ditt namn för evigt.
Sela
10 (G) Ändå har du förkastat oss
och vanärat oss,
du drar inte ut med våra härar.
11 Du låter oss ge vika för fienden,
och de som hatar oss tar byte.
12 Du gör oss till slaktfår
och skingrar oss
bland hednafolken.
13 (H) Du säljer ditt folk för ingenting,
du gör ingen vinst på affären.
14 (I) Du gör oss till åtlöje
för våra grannar,
till spott och spe
för dem som bor omkring oss.
15 Du gör oss till ett ordspråk
bland hednafolken,
man skakar på huvudet
bland folken.
16 (J) Dagen lång är min vanära inför mig,
mitt ansikte täcks av skam
17 (K) när jag hör den som hånar och hädar,
när jag ser fienden
och den hämndlystne.
18 Allt detta har drabbat oss,
men vi har inte glömt dig
eller svikit ditt förbund.
19 Våra hjärtan har inte vänt sig bort,
våra steg har inte vikit från din väg.
20 Men du har krossat oss
där schakaler bor
och låtit dödens skugga
falla över oss.
21 Om vi hade glömt vår Guds namn
och sträckt våra händer
mot en främmande gud,
22 (L) skulle då inte Gud ha märkt det,
han som känner hjärtats
hemligheter?
23 (M) Nej, för din skull
dödas vi dagen lång,
vi räknas som slaktfår.
24 Vakna! Varför sover du, Herre?
Vakna upp, förkasta oss inte
för alltid!
25 Varför döljer du ditt ansikte
och glömmer vårt lidande
och betryck?
26 Vår själ är nerböjd i stoftet,
vår kropp är nertryckt mot jorden.
27 Grip in och hjälp oss!
Friköp oss för din nåds skull.
Elihus tal (Kap 32-37)
32 De tre männen slutade nu svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon.
2 (A) Men Elihu,[a] Barakels son från Bus[b], av Rams släkt, blev upprörd. Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud, 3 och han blev upprörd mot Jobs tre vänner för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
4 Elihu hade väntat med att tala till Job eftersom de andra var äldre än han. 5 Men när Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd. 6 Då tog Elihu, Barakels son, från Bus till orda. Han sade:
Jag är ung till åldern,
och ni är gamla.
Därför var jag rädd och vågade inte
lägga fram min mening för er.
7 (B) Jag tänkte: ”Åldern ska tala
och de många åren
förkunna vishet.”
8 (C) Men det beror på anden
i människan,
den Allsmäktiges livsfläkt
ger henne förstånd.
9 (D) Det är inte åldern som ger vishet
eller bara gamla som förstår
vad som är rätt.
10 Därför säger jag: Lyssna på mig!
Också jag vill lägga fram
min mening.
19 Se, mitt inre är som instängt vin[a],
som en ny vinlägel nära att brista.
20 Därför måste jag tala och få lättnad,
jag vill öppna mina läppar
och svara.
21 Jag ska inte vara partisk mot någon
och inte smickra någon människa.
22 Smicker vill jag inte veta av,
annars kunde min skapare
strax rycka bort mig.
33 Men Job, hör nu mina ord,
lyssna till allt jag har att säga!
19 (A) Hon tuktas med plågor
på sin sjukbädd
och med ständiga smärtor i benen.
20 Hennes sinne äcklas av mat,
hennes själ vid den föda
hon älskade.
21 Hennes kött tärs bort
tills inget finns kvar,
hennes ben blottas
som förr inte syntes.
22 Hennes själ närmar sig graven,
hennes liv dödens makter.
23 (B) Om det finns en ängel hos henne,
en medlare, en av tusen,
som förkunnar för människan
vad som är rätt,
24 då förbarmar sig Gud över henne
och säger:
”Rädda henne
från att fara ner i graven,
jag har funnit lösen för henne.”
25 (C) Då får hennes kropp
ny ungdomskraft,
hon blir på nytt
som i sin ungdoms dagar.
26 (D) Hon ber till Gud
och han har behag till henne,
hon får se hans ansikte med jubel.
Och Gud återger människan
hennes rättfärdighet.
27 Hon ska sjunga inför människorna:
”Jag syndade
och förvrängde det rätta,
men jag fick inte vad jag förtjänade.
28 Han friköpte min själ
från att hamna i fördärvet,
och mitt liv ska se ljuset.”
44 Följande sabbat var nästan hela staden samlad för att höra Herrens ord. 45 (A) Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund, och de hånade Paulus och sade emot det som han förkunnade.
46 (B) Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först förkunnas för er. Men när ni avvisar det och inte anser er värdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna. 47 (C) För så har Herren befallt oss:[a]
Jag har satt dig till ett ljus
för hednafolken,
för att du ska bli till frälsning
ända till jordens yttersta gräns."
48 (D) När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade Herrens ord och kom till tro, alla som var bestämda till evigt liv. 49 Och Herrens ord spreds över hela området.
50 Men judarna hetsade upp de förnäma kvinnorna som vördade Gud och de ledande männen i staden. De satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. 51 (E) Då skakade de av dammet från sina fötter mot dem och fortsatte till Ikonium.[b] 52 Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.
19 (A) Efter de orden blev det på nytt splittring bland judarna. 20 (B) Många av dem sade: "Han är besatt och galen. Varför lyssnar ni på honom?" 21 Andra sade: "Så talar inte en som är besatt. En ond ande kan väl inte öppna ögonen på blinda?"
Jesu enhet med Fadern
22 Nu kom tempelinvigningens högtid[a] i Jerusalem. Det var vinter, 23 (C) och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall[b] i templet. 24 (D) Då omringade judarna honom och frågade: "Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!" 25 (E) Jesus svarade: "Jag har sagt det till er, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Fars namn vittnar om mig. 26 (F) Men ni tror inte, för ni hör inte till mina får. 27 Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28 (G) Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand. 29 Min Far som gett mig dem[c] är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Fars hand. 30 (H) Jag och Fadern är ett."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation