Book of Common Prayer
Vid Babels floder
137 Vid Babels floder,
där satt vi och grät
när vi tänkte på Sion.
2 Där i pilträden
hängde vi våra harpor,
3 för våra fångvaktare
bad oss sjunga,
våra plågare[a]
bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur kan vi sjunga Herrens sång
i främmande land?
5 Glömmer jag dig, Jerusalem,
då ska min högra hand
glömma att spela.[b]
6 Låt min tunga fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte har Jerusalem
som min högsta glädje.
Kungens lovsång och bön
144 [a]Av David.
Lovad är Herren, min klippa,
som övar mina armar för strid,
mina händer för krig –
2 [b]min nåd och min borg,
mitt värn och min räddare,
min sköld och min tillflykt
som lägger mitt folk[c] under mig!
3 [d]Herre, vad är en människa
att du bryr dig om henne,
en människoson
att du tänker på honom?
4 [e]Människan är som en vindpust,
hennes dagar som en försvinnande
skugga.
5 [f]Herre, sänk din himmel och stig ner,
rör vid bergen så att de ryker.
6 [g]Låt blixtar slå ner och skingra dem,
skjut dina pilar och förvirra dem!
7 [h]Räck ut dina händer från höjden,
fräls mig och rädda mig
ur de väldiga vattnen,
ur främlingarnas hand!
8 Deras mun talar lögn
och deras högra hand
är en svekfull hand.
9 [i]Gud, jag vill sjunga
en ny sång till dig,
sjunga ditt lov
till tiosträngad lyra,
10 du som ger seger åt kungar,
som räddar din tjänare David
från ondskans svärd.
11 Fräls mig och rädda mig
ur främlingarnas hand!
Deras mun talar lögn
och deras högra hand
är en svekfull hand.
12 När våra söner i sin ungdom
står som välväxta plantor
och våra döttrar som hörnpelare
skurna för palats[j],
13 när våra lador är fulla
och ger förråd på förråd,
när våra får förökar sig tusenfalt
och tiotusenfalt på våra marker
14 och våra oxar går lastade[k],
när ingen rämna bryts i muren
och ingen förs ut som fånge
och inga skrik hörs
på våra gator –
15 [l]saligt är det folk som har det så,
saligt är det folk
som har Herren till sin Gud!
ANDRA BOKEN
Själens längtan efter Gud
42 (A) För körledaren. En vishetspsalm
av Koras söner.[a]
2 Som hjorten längtar till vattenbäckar,
så längtar min själ efter dig, o Gud.
3 (B) Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma och träda fram
inför Guds ansikte?
4 (C) Mina tårar är min mat
dag och natt.
Ständigt säger man till mig:
"Var är din Gud?"
5 Jag utgjuter min själ
och minns hur jag gick
bland folket,
hur jag vandrade med dem
till Guds hus,
med jubelrop och tacksägelse
i skaran av högtidsfirare.
6 (D) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
7 (E) Min själ är bedrövad i mig.
Därför tänker jag på dig
i Jordans land
och på Hermons höjder,
på Misars berg[b].[c]
8 (F) Djup ropar till djup
i dånet av dina vattenfall.
Alla dina svallande böljor
sköljer över mig.
9 (G) Om dagen sänder Herren sin nåd,
och om natten
är hans sång hos mig,
en bön till mitt livs Gud.
10 (H) Jag vill säga till Gud, min klippa:
"Varför har du glömt mig?
Varför måste jag gå sörjande,
trängd av fiender?"
11 (I) Det är som att man krossar mina ben
när mina fiender hånar mig
och ständigt frågar mig:
"Var är din Gud?"
12 (J) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
Fortsättning av föregående psalm
43 (K) Döm mig rättvist, Gud,
ta dig an min sak
mot ett kärlekslöst[d] folk!
Rädda mig från falska
och onda människor,
2 (L) för du, Gud, är min styrka.
Varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå sorgsen,
trängd av fiender?
3 (M) Sänd ditt ljus och din sanning.
Låt dem leda mig,
låt dem föra mig
till ditt heliga berg
och dina boningar,
4 (N) så att jag får gå in till Guds altare,
till Gud som är min glädje
och fröjd,
och tacka dig på harpa,
Gud, min Gud!
5 (O) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
Den nionde plågan – mörker
21 Herren sade till Mose: ”Räck upp handen mot himlen, så ska det komma ett mörker över Egypten, ett mörker som man kan ta på.”[a] 22 (A) Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. 23 Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt.
24 Då kallade farao till sig Mose och sade: ”Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och kor måste lämnas kvar. Till och med era barn får gå med er.” 25 Men Mose sade: ”Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren vår Gud. 26 Även vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Vi tar från vår boskap när vi tjänar Herren vår Gud. Och innan vi är där vet vi inte själva vad vi ska offra åt Herren.”
27 Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. 28 Farao sade till honom: ”Gå bort från mig! Och akta dig för att komma inför mina ögon igen. Den dag du kommer inför mina ögon ska du dö.” 29 Mose svarade: ”Som du säger: Jag ska aldrig mer komma inför dina ögon.”
Tionde plågan – de förstföddas död
11 (B) Herren sade till Mose: ”En plåga till ska jag sända över farao och Egypten, och sedan ska han släppa er. Han ska till och med driva ut er härifrån när han släpper er. 2 (C) Säg därför till folket att alla, både män och kvinnor, ska be sina grannar om föremål av silver och guld.”
3 Och Herren gjorde egyptierna vänligt sinnade mot folket. Dessutom hade mannen Mose stort anseende i Egyptens land, både hos faraos tjänare och hos folket.
4 Mose sade: ”Så säger Herren: Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. 5 (D) Då ska allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao[b] som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. 6 Ett högt sorgerop ska höras i hela Egypten, ett sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras.
7 Men inte en hund ska gläfsa mot någon av Israels barn, vare sig mot människor eller boskap. Ni ska då inse att Herren gör skillnad mellan Egypten och Israel. 8 Då ska alla dina tjänare komma ner till mig och buga sig för mig och säga: Ge dig av, du själv och allt folket som följer dig! Sedan ska jag dra ut.” Och Mose gick ut från farao, upptänd av vrede.
13 Men vi har samma trons Ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag. Även vi tror, och därför talar vi.[a] 14 (A) Vi vet ju att han som uppväckte Herren Jesus också ska uppväcka oss med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er. 15 (B) Allt sker för er skull, för att nåden ska nå allt fler och få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.
Tron och hoppet
16 (C) Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. 17 (D) Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. 18 (E) Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Jesus botar den blinde Bartimeus
46 (A) De kom fram till Jeriko. Och när Jesus lämnade Jeriko med sina lärjungar och en stor folkskara, satt det en blind tiggare vid vägen, Bartimeus, son till Timeus. 47 När han fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, började han ropa: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" 48 Många sade åt honom strängt att vara tyst, men han ropade bara ännu högre: "Davids son, förbarma dig över mig!"
49 Jesus stannade och sade: "Kalla hit honom!" De gjorde det och sade till den blinde: "Lugn! Res dig, han kallar på dig." 50 Då kastade mannen av sig manteln, hoppade upp och kom fram till Jesus, 51 och Jesus frågade honom: "Vad vill du att jag ska göra för dig?" Den blinde sade: "Rabbuni, gör så att jag kan se igen!" 52 Jesus sade: "Gå, din tro har frälst dig." Och genast fick han sin syn och följde Jesus på vägen.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation