Book of Common Prayer
Messiaskungen och hans brud
45 För körledaren, till "Liljorna". En vishetspsalm, en kärlekssång av Koras söner.
2 (A) Mitt hjärta flödar över av sköna ord,
jag säger: Min sång gäller en kung[a].
Min tunga är en snabb skrivares
penna.
3 (B) Skönast är du bland människors barn,
nåd är utgjuten över dina läppar.
Därför har Gud välsignat dig
för evigt.
4 Fäst ditt svärd vid din sida, du hjälte,
i din höghet och härlighet.
5 (C) Dra så segerrik ut i din härlighet
för sanning, ödmjukhet
och rättfärdighet.
Din högra hand ska visa dig
underbara ting.
6 Dina pilar är skarpa,
folken ska falla för dig,
kungens fiender ska träffas
i hjärtat.
7 (D) Gud, din tron består
i evigheters evighet,
ditt rikes spira är rättens spira.
8 (E) Du älskar rättfärdighet
och hatar orättfärdighet.
Därför, Gud, har din Gud
smort dig[b] med glädjens olja
mer än dina medbröder.
9 Av myrra, aloe och kassia
doftar alla dina kläder,
från elfenbenspalats
gläder dig strängars klang.
10 (F) Kungadöttrar är bland dina utvalda[c],
drottningen står vid din högra sida
i guld från Ofir.
11 (G) Hör, dotter, se och lyssna!
Glöm ditt folk och din fars hus
12 och låt kungen åtrå din skönhet,
för han är din herre.
Böj dig och tillbe honom!
13 (H) Dottern Tyrus kommer med gåvor,
de rika bland folket
söker din gunst.
Gud är kung
47 För körledaren. En psalm av Koras söner.
2 (A) Klappa händer, alla folk,
ropa till Gud med jublande röst!
3 (B) Herren, den Högste, är fruktad,
en stor kung över hela jorden.
4 (C) Han lägger folk under oss,
folkslag under våra fötter.
5 Han utväljer åt oss vår arvedel,
hans älskade Jakobs stolthet. Sela
6 (D) Gud har farit upp under jubel,
Herren under basuners ljud.
7 Lovsjung Gud, lovsjung!
Lovsjung vår kung, lovsjung,
8 för Gud är kung över hela jorden.
Lovsjung med vishet[a]!
9 (E) Gud är kung över folken,
Gud sitter på sin heliga tron.
10 (F) Folkens främsta samlas
som Abrahams Guds folk,
för jordens sköldar[b] tillhör Gud.
Högt är han upphöjd.
Kungens heliga stad
48 [c]En sång, en psalm av Koras söner.
2 (G) Stor är Herren och högt lovad
i vår Guds stad,
på sitt heliga berg.
3 (H) Skönt höjer det sig,
hela jordens fröjd,
Sions berg längst upp i norr[d],
den store kungens stad.
4 (I) Gud bor i dess borgar,
känd som en tillflykt.
5 (J) Se, kungarna slog sig ihop,
de ryckte fram tillsammans.
6 De såg, de häpnade,
förskräcktes och flydde.
7 De greps där av bävan,
av vånda som en födande kvinna,
8 (K) som när östanvinden krossade
Tarshishskeppen[e].
9 Det vi har hört om,
det fick vi se
i Herren Sebaots stad,
i vår Guds stad.
Gud bevarar den till evig tid. Sela
10 Vi tänker, o Gud, på din nåd
här i ditt tempel.
11 Liksom ditt namn, o Gud,
når ditt lov till jordens ändar.
Din högra hand
är full av rättfärdighet.
12 Sions berg gläder sig,
Juda döttrar[f] jublar
över dina domar.
Samuels död
25 (A) Samuel dog, och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama.
David och Abigail
David bröt upp och drog ner till Parans öken. 2 (B) I Maon fanns det en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel[a]. Mannen var mycket rik, han ägde tretusen får och ettusen getter, och nu höll han på att klippa sina får i Karmel. 3 Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail.[b] Hon var klok och vacker, han var hård och ond i det han gjorde. Han var en ättling till Kaleb.
4 När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får, 5 sände han i väg tio unga män och sade till dem: ”Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn 6 och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har. 7 Jag har hört att du har fårklippning[c] på gång. Nu är det så att dina herdar har varit hos oss utan att vi gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela tiden de har varit i Karmel. 8 Fråga dina tjänare, så berättar de det själva för dig. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit på en glädjedag, så ge gärna vad du har till hands till dina tjänare och din son David.”
9 När Davids män kom dit sade de allt detta till Nabal i Davids namn. Sedan väntade de. 10 Men Nabal svarade Davids tjänare: ”Vem är David, vem är Ishais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar. 11 Skulle jag ta mitt bröd och mitt vatten[d] och mitt kött som jag slaktat för mina fårklippare, och ge till män som jag inte vet varifrån de är?”
12 Då vände Davids män och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David. 13 Och David sade till sina män: ”Spänn på er svärden!” Var och en spände på sig sitt svärd, och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David upp, medan tvåhundra stannade vid trossen.
14 En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: ”Se, David sände hit budbärare från öknen och lät hälsa vår herre, men han snäste av dem. 15 Men dessa män har varit väldigt goda mot oss. Vi led aldrig någon orätt och inget kom bort för oss under hela tiden vi drog omkring med dem där ute på marken. 16 De var en mur för oss både dag och natt under hela tiden vi var med dem och vaktade hjorden. 17 Tänk nu och se vad du kan göra, för olyckan hänger över vår herre och hela hans hus. Han är ju så ond att ingen kan prata med honom.”
18 Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två läglar vin, fem tillredda får, fem seamått rostade ax[e], etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade det på åsnor. 19 Hon sade till sina tjänare: ”Gå före mig, så kommer jag efter er.” Men hon berättade inget för sin man.
20 När hon nu red på sin åsna och var på väg ner i en bergsravin, då kom David och hans män ner mot henne så att hon mötte dem. 21 (C) David hade sagt: ”Det var meningslöst att jag skyddade allt han har där i öknen så att inget försvann av allt han äger. Han har lönat gott med ont. 22 Må Gud straffa Davids fiender[f] både nu och i framtiden: Jag tänker inte låta en enda man[g] av alla dem som är hans leva till morgonen.”
I Ikonium
14 (A) I Ikonium hände samma sak. De gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. 2 Men de judar som vägrade tro hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen gentemot bröderna. 3 (B) Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.
4 Men folket i staden delade sig så att vissa höll med judarna och andra med apostlarna. 5 (C) Och när både hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, 6 (D) fick apostlarna reda på det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. 7 Där fortsatte de att förkunna evangeliet.
I Lystra
8 (E) I Lystra satt en man som var handikappad och förlamad i benen från födseln och som aldrig kunnat gå. 9 (F) Han lyssnade när Paulus predikade. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad[a] 10 sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
11 (G) När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!" 12 De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet.[b] 13 (H) Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket.
14 Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder[c] och rusade in bland folket och ropade: 15 (I) "Människor, vad är det ni gör? Vi är också människor som ni! Vi kommer till er med evangeliet att ni ska omvända er från dessa tomma avgudar till den levande Guden, han som gjort himmel, jord och hav och allt som finns i dem.[d] 16 (J) I forna generationer lät han alla hednafolk gå sina egna vägar. 17 (K) Ändå har han lämnat många vittnesbörd om sig själv. Han gör gott, han ger er regn från himlen och skördetider och mättar er med mat och glädje i era hjärtan." 18 Med dessa ord lyckades de med nöd och näppe lugna folket så att de inte offrade åt dem.
21 (A) Han sade också till dem: "Ett ljus[a] bärs väl inte in för att sättas under skäppan[b] eller under bänken[c]? Sätter man det inte på hållaren? 22 (B) Det finns inget dolt som inte ska uppenbaras, och inget gömt som inte ska bli synligt. 23 Hör, du som har öron att höra med!"
24 (C) Och han sade: "Var noga med vad ni hör! Med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er. Och ännu mer ska ni få, 25 (D) för den som har ska få, men den som inte har ska bli fråntagen också det han har."
Liknelsen om den växande säden
26 Jesus sade: "Guds rike är som när en man sår säd i jorden. 27 Han sover och stiger upp, natt blir dag och säden växer och skjuter i höjden, han vet inte hur. 28 Av sig själv ger jorden gröda: först strå, sedan ax och sedan moget vete i axet. 29 Och när grödan är mogen låter han genast skäran gå, för skördetiden är inne."
Liknelsen om senapskornet
30 (E) Han sade också: "Vad ska vi likna Guds rike vid? Vilken liknelse ska vi använda? 31 Det är som ett senapskorn[d]. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. 32 Men när det blivit sått, växer det upp och blir större än alla andra köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga."
33 Med många sådana liknelser predikade han ordet för dem, på ett sådant sätt att de kunde förstå[e]. 34 (F) Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation