Book of Common Prayer
Visa din makt och härlighet
1-2 Israels herde, du som leder Israel som en herde leder sin hjord! Gud, som tronar över keruberna, lyssna när jag ber! Visa din makt och härlighet!
3 Låt Efraim, Benjamin och Manasse se att du reser dig och räddar oss med din kraft.
4 Upprätta oss, o Gud! Se på oss i glädje och kärlek så att vi blir räddade!
5 Herre, du som är Gud över himmel och jord, hur länge ska du vara förargad på oss och förkasta våra böner?
6 Sorg och tårar har varit vår enda föda.
7 Du har gjort oss till åtlöje bland de folk som bor runt omkring oss. De skrattar åt oss.
8 Upprätta oss, o Gud. Se på oss i glädje och kärlek. Bara då blir vi räddade.
9 Du förde oss ut ur Egypten, som om vi hade varit en ömtålig vinstock, och du planterade oss på nytt i ett land från vilket du drivit bort alla främmande folk.
10 Du beredde marken och odlade den. Där slog vi rot och bredde ut oss.
11 Bergen täcktes med vår skugga. Vi var som stora cederträd,
12 som var utspridda över hela landet ända från Medelhavet till floden Eufrat.
13 Men nu har du brutit ner våra murar och lämnat oss utan skydd. Vem som helst som kommer förbi kan plundra oss.
14 Vildsvin från skogarna trampar ner våra marker, och vilda djur roffar åt sig mat från oss.
15 Kom tillbaka och välsigna oss, Gud, du som är Gud över himmel och jord. Se ner från himlen och ta hand om ditt vinträd!
16 Skydda vad du har planterat, denne son som du själv har fostrat.
17 Våra fiender har huggit ner oss och satt eld på oss, men de ska förgås när de ser ditt ansikte!
18 Styrk det folk som du har utvalt och som växt sig starkt hos dig.
19 Då ska vi aldrig mer överge dig! Håll oss vid liv så att vi alltid kan lova dig.
20 Upprätta oss, o Gud, du som är Gud över himmel och jord! Se på oss i glädje och kärlek. Bara då kan vi bli räddade.
Gud, du har väl inte övergett mig
1-2 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna!
3 Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig.
4 När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod.
5 Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer.
6 Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr,
7 på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu.
8 Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig?
9 Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte?
10 Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar?
11 Jag sa: Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr.
12 Jag kommer ihåg alla hans stora under.
13 Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem.
14 Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du?
15 Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt.
16 Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten.
17 När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet!
18 Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade.
19 Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade.
20 Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där!
21 Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.
Guds fiender har ödelagt landet
79 Gud, främmande folk har angripit det land som du har gett oss. Ditt tempel är nersmutsat, och Jerusalem ligger i ruiner.
2 Ditt folk har blivit besegrat och fåglar och vilda djur äter nu upp deras kroppar.
3 Fienden har dödat hela Jerusalems befolkning. De ställde till med ett fruktansvärt blodbad. Ingen enda finns kvar för att begrava de döda,
4 och alla folk runt omkring oss hånskrattar åt oss och spottar oss i ansiktet.
5 Herre, hur länge ska du vara vred på oss? Kommer din vrede att brinna som en eld tills allt hopp är ute?
6 Ös ut din vrede över alla gudlösa folk, men inte över oss! Låt den drabba riken som vägrar att be till dig och som inte ropar på ditt namn!
7 De har fått ditt folk Israel på fall och ödelagt landet.
8 Varför ska vi bli straffade för våra förfäders synder? Låt i stället din kärlek fylla våra behov.
9 Hjälp oss, vår frälsnings Gud! Hjälp oss för ditt namns skull. Fräls oss och förlåt oss våra synder!
10 Varför ska främmande folk få hånskratta och säga: Var är er Gud? Nej, låt alla få se hur du hämnas dina fiender för ditt folks blod!
11 Lyssna till fångarnas och de dödsdömdas stönande! Visa din makt genom att rädda dem.
12 Herre, låt dem få sjufalt igen, dessa folk som hånar dig!
13 Då kommer vi, som är ditt folk och får i din hjord, att tacka dig i evighet. Och från generation till generation ska vi prisa din storhet!
4 När Esters tärnor och hovmän kom och berättade för henne om Mordokai, blev hon mycket bekymrad och skickade kläder till honom att använda i stället för säcktyget, men han vägrade att ta emot dem.
5 Då skickade hon bud på Hatak, en av kungens hovmän som hon fått i sin tjänst, och bad honom gå ut till Mordokai och ta reda på varför han uppträdde som han gjorde.
6 Hatak hittade Mordokai på den öppna platsen utanför kungens port
7 och fick höra honom berätta alltsammans och om det belopp som Haman hade lovat betala till kungens skattkammare för att få judarna utrotade.
8 Mordokai gav honom också en kopia av brevet med den kungliga befallningen och bad honom visa det för Ester och förklara vad som hänt och be henne att gå till kungen och vädja för sitt folk.
9 Hatak gick tillbaka till henne med Mordokais hälsning.
10 Ester sa då till Hatak att på nytt gå ut till Mordokai och säga till honom:
11 Alla i hela landet vet mycket väl att den som går in på kungens inre gård utan att vara ditkallad, vare sig det är man eller kvinna, är dömd att dö, om inte kungen räcker ut sin guldspira. Det har förresten gått en hel månad sedan kungen senast kallade på mig.
12 Hatak framförde Esters budskap till Mordokai.
13 Mordokai svarade: Tror du att du ska komma undan därför att du är i kungens palats, när alla andra judar blir dödade?
14 Om du inte gör något kommer Gud ändå att på något sätt rädda judarna, men du och dina släktingar kommer att dö. Och vem vet om inte Gud har fört dig dit där du nu är om inte just för en tid som denna?
15 Ester svarade då Mordokai:
16 Kalla samman alla judar i Susan och fasta för min skull. Ät och drick inte under tre dagar och tre nätter. Jag och mina tärnor ska också fasta, och sedan ska jag gå in till kungen fast det är förbjudet, och om jag då måste dö så får det bli så.
17 Mordokai gjorde precis vad Ester bett honom om.
Paulus i Korinth
18 Därefter lämnade Paulus Athen och for till Korinth.
2-3 Där blev han bekant med en jude som hette Aquila. Han var född i provinsen Pontos, men hade nyligen kommit från Italien tillsammans med sin hustru Priscilla. De hade blivit utvisade ur Italien därför att kejsar Claudius hade befallt att alla judar måste lämna Rom. Paulus bodde och arbetade tillsammans med dem, för de var tältmakare precis som han.
4 Varje sabbatsdag gick Paulus till synagogan och försökte överbevisa både judar och greker.
5 Och sedan Silas och Timotheos anlänt från Makedonien, använde Paulus hela sin tid till att predika Guds ord och vittna för judarna om att Jesus är Messias.
6 Men när judarna sa emot honom och hädade och skrek glåpord om Jesus, borstade Paulus dammet av sin mantel och sa: Ert blod ska komma över era egna huvuden. Jag är oskyldig, och från och med nu tänker jag predika Ordet för andra folk.
7 Därefter tog han in hos Titius Justus, som trodde på Gud även om han inte var jude. Han bodde intill synagogan.
8 Ledaren för synagogan hette Crispus. Han trodde på Herren och lät döpa sig tillsammans med hela sin familj, och det gjorde också många andra i Korinth.
9 En natt talade Herren till Paulus i en syn och sa: Var inte rädd! Fortsätt tala, och var inte rädd! Ge inte upp!
10 För jag är med dig, och inget kan skada dig. Många människor här tillhör mig.
11 Paulus stannade därför ett och ett halvt år i staden och undervisade om Guds sanningar.
Anledningen till Lukas berättelse
1-2 Käre Theofilos! Det har redan skrivits en hel del om Jesu liv, som bygger på de berättelser vi har från de första lärjungarna och andra ögonvittnen.
3 Men jag tycker att det skulle vara värdefullt att gå igenom allt detta ända från början. Efter en grundlig granskning skickar jag denna sammanfattning till dig,
4 för att du ska kunna känna dig säker på att alla de upplysningar du fått är tillförlitliga.
Johannes döparen förbereder vägen för Jesus
3 Medan Johannes, Sakarias son, levde ute i öknen, fick han ett budskap från Gud. Det hände under kejsar Tiberius femtonde regeringsår. Pontius Pilatus var då landshövding i Judeen, Herodes härskare i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis, Lysanias i Abilene,
2 och Hannas och Kajafas var överstepräster.
3 Johannes började då predika i trakterna kring Jordanfloden att människorna kunde få sina synder förlåtna om de vände om till Gud och lät döpa sig.
4 Johannes var, som profeten Jesaja skriver: En röst ropar från öknen: 'Gör väg för Herren! Gör stigarna jämna för honom!
5 Fyll dalarna, sänk alla berg och höjder! Räta ut alla krokiga vägar! Jämna till det som är stenigt och gropigt!
6 Då ska alla människor få se Guds frälsning.'
7 När nu folk kom i stora skaror till honom för att döpas, talade han strängt till dem och sa: Tror ni, era ormyngel, att ni kan komma undan helvetet utan att vända om till Gud?
8 Nej, gå först och bevisa genom ert sätt att leva att ni verkligen gjort bättring. Och känn er inte säkra bara för att ni är barn till Abraham. Det räcker inte. Gud kan göra barn åt Abraham av de här stenarna!
9 Domen hänger över er, och yxan är redan lyft. Ja, varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden!
10 Folket frågade: Vad vill du då att vi ska göra?
11 Han svarade: Om ni har två skjortor, så ge den ena till den som ingen har. Om ni har mer mat än ni behöver, så ge åt dem som är hungriga.
12 Till och med tullindrivare, som var ökända för att ta mutor, kom för att döpas och frågade: Hur kan vi visa att vi har slutat att synda?
13 Genom att leva hederligt, svarade han. Se till att ni inte tar mer i skatt än vad den romerska staten ger order om.
14 Och vad ska vi göra? frågade några soldater.Johannes svarade: Tvinga inte till er pengar genom hot och våld, utan nöj er med er lön.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®