Book of Common Prayer
5 För sångmästaren, till Nehilót; en psalm av David.
2 Lyssna till mina ord, HERRE; förnim min suckan.
3 Akta på mitt klagorop, du min konung och min Gud; ty till dig vill jag ställa min bön.
4 HERRE, bittida hör du nu min röst, bittida frambär jag mitt offer till dig och skådar efter dig.
5 Ty du är icke en Gud som har behag till ogudaktighet; den som är ond får icke bo hos dig.
6 De övermodiga bestå icke inför dina ögon; du hatar alla ogärningsmän.
7 Du förgör dem som tala lögn; de blodgiriga och falska äro en styggelse för HERREN.
8 Men jag får gå in i ditt hus, genom din stora nåd; jag får tillbedja i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel.
9 HERRE, led mig genom din rättfärdighet, för mina förföljares skull; gör din väg jämn för mig.
10 Ty i deras mun är intet visst, deras innersta är fördärv, en öppen grav är deras strupe, sin tunga göra de hal.
11 Döm dem, o Gud; må de komma på fall med sina anslag. Driv bort dem för deras många överträdelsers skull, eftersom de äro gensträviga mot dig.
12 Men låt alla dem glädjas, som taga sin tillflykt till dig; evinnerligen må de jubla, ty du beskärmar dem; i dig må de fröjda sig, som hava ditt namn kärt.
13 Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige; du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.
6 För sångmästaren, med strängaspel, till Seminit; en psalm av David.
2 HERRE, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse.
3 Var mig nådig, HERRE, ty jag försmäktar; hela mig, HERRE, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.
4 Ja, min själ är storligen förskräckt; ack HERRE, huru länge?
5 Vänd åter, HERRE, rädda min själ, fräls mig för din nåds skull.
6 Ty i döden tänker man icke på dig; vem tackar dig i dödsriket?
7 Jag är så trött av suckande; var natt fuktar jag min säng och väter mitt läger med mina tårar.
8 Av sorg är mitt öga förmörkat; det har åldrats för alla mina ovänners skull.
9 Viken bort ifrån mig, alla I ogärningsmän; ty HERREN har hört min högljudda gråt.
10 HERREN har hört min åkallan, min bön upptager HERREN.
11 Alla mina fiender skola komma på skam och storligen förskräckas; de skola vika tillbaka och komma på skam med hast.
10 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?
2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!
3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.
4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.
5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.
6 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»
7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.
8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.
9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.
10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.
11 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»
12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.
13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?
14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.
15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.
16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.
17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt
18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.
11 För sångmästaren; av David. Till HERREN Har jag tagit min tillflykt. Huru kunnen I då säga till mig: »Flyn såsom fåglar till edert berg;
2 ty se, de ogudaktiga spänna bågen, de hava lagt sin pil på strängen, för att i mörkret skjuta på de rättsinniga.
3 När grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?»
4 HERREN är i sitt heliga tempel, HERRENS tron är i himmelen; hans ögon skåda, hans blickar pröva människors barn.
5 HERREN prövar den rättfärdige; men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ.
6 Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind, det är den kalk som bliver dem beskärd.
7 Ty HERREN är rättfärdig, han älskar rättfärdigheten; de redliga skola skåda hans ansikte.
3 Hören följande ord, som HERREN har talat mot eder, I Israels barn, ja, mot hela det släkte som jag har fört upp ur Egyptens land. Så har han sagt:
2 Eder allena har jag utvalt bland alla släkter på jorden; därför skall jag ock hemsöka på eder alla edra missgärningar.
3 Färdas väl två tillsammans, utan att de hava blivit ense därom?
4 Ryter ett lejon i skogen, om det ej har funnit något rov? Upphäver ett ungt lejon sin röst i kulan, utan att det har tagit ett byte?
5 Faller en fågel i snaran på marken, om intet garn har blivit utlagt för den? Springer snaran upp från marken, utom när den gör någon fångst?
6 Eller stöter man i basun i en stad, utan att folket förskräckes? Eller drabbas en stad av något ont, utan att HERREN har skickat det?
7 Sannerligen, Herren, HERREN gör alls intet utan att hava uppenbarat sitt råd för sina tjänare profeterna.
8 När lejonet ryter, vem skulle då icke frukta? När Herren, HERREN talar, vem skulle då icke profetera?
9 Ropen ut över Asdods palatser och över palatsen i Egyptens land; sägen: Församlen eder till Samarias berg, och sen huru stor förvirring där råder, och huru man övar förtryck därinne.
10 Man förstår icke där att göra vad rätt är, säger HERREN; man hopar våld och fördärv i sina palats.
11 Därför säger Herren, HERREN så: Trångmål skall komma och omvärva landet, ditt starka fäste skall du mista, det skall störtas ned; och dina palats skola varda utplundrade.
12 Därför kommer jag alltid att påminna eder om detta, fastän I visserligen redan kännen det och ären befästa i den sanning som har kommit till eder.
13 Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka eder.
14 Ty jag vet att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig.
15 Men jag vill härmed sörja för, att I också efter min bortgång städse kunnen draga eder detta till minnes.
16 Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet.
17 Ty han fick ifrån Gud, fadern, ära och pris, när från det högsta Majestätet en röst kom till honom och sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.»
18 Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med honom på det heliga berget.
19 Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan.
20 Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas.
21 Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud.
12 Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten.
13 Och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus.' Men I gören det till en rövarkula.»
14 Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han botade dem.
15 Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade: »Hosianna Davids son!», då förtröt detta dem;
16 och de sade till honom: »Hör du vad dessa säga?» Då svarade Jesus dem: »Ja; haven I aldrig läst: 'Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov'?»
17 Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
18 När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han hungrig.
19 Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till det, men fann intet därpå, utom allenast löv. Då sade han till det: »Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.» Och strax förtorkades fikonträdet.
20 När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: »Huru kunde fikonträdet så i hast förtorkas?»
21 Då svarade Jesus och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder: Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och med kunna säga till detta berg: 'Häv dig upp och kasta dig i havet', och det skall ske.
22 Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.»