A A A A A
Bible Book List

Klagovisorna 3-5 nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Tredje sången om lidande och hopp

Jag är mannen[a] som upplevt lidande
    under hans vredes gissel.
Han har drivit mig in i ett mörker
    där inget ljus finns.
Han har vänt sin hand mot mig,
    om och om igen, dagen lång.

Han har slitit sönder mitt kött och min hud
    och krossat benen i min kropp.
Han har byggt en mur omkring mig
    och omslutit mig med bitterhet och elände.
I mörker har han låtit mig bo,
    liksom de som är döda sedan länge.

Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
    tunga bojor har han satt på mig.
Hur jag än klagar och ropar,
    vänder han sig bort från min bön.
Med stenblock har han stängt vägen för mig
    och gjort mina stigar oländiga.

10 Han lurar på mig som en björn,
    som ett lejon i ett gömställe.
11 Han har fört mig bort från vägen,
    slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven.
12 Han har spänt sin båge
    och riktat den mot mig.

13 Pilar från hans koger
    har genomborrat mina njurar.
14 Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,
    en visa har jag blivit för dem.
15 Han har fyllt mig med bitterhet
    och gett mig malört att dricka.

16 Han har krossat mina tänder med stenar
    och trampat ner mig i stoftet.
17 All frid har försvunnit ur mitt liv,
    och jag har glömt vad lycka är.
18 Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer,
    jag hoppas inte längre på något från Herren.”

19 Tanken på mitt elände och min hemlöshet
    är som malört och gift.[b]
20 Jag blir inte fri från minnena,
    jag är bedrövad.
21 Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:

22 Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,[c]
    hans barmhärtighet upphör aldrig.
23 Den är ny varje morgon,
    stor är din trofasthet.
24 Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
    Därför vill jag hoppas på honom.

25 Herren är god mot dem som väntar på honom,
    mot den som söker honom.
26 Det är gott att i stillhet
    vänta på räddning från Herren.
27 Det är nyttigt för en man
    att bära ok som ung.

28 Må han sitta ensam och i stillhet
    när det läggs på honom.
29 Må han trycka ansiktet mot marken,
    kanske finns det ännu hopp.
30 Må han vända kinden
    mot dem som slår honom
och bli överöst med hån.

31 Herren förkastar inte
    för evigt.
32 Även om han ger plågor,
    så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.
33 För han vill inte ge människorna
    plåga och sorg.

34 Att man krossar under sina fötter
    alla fångarna i landet,
35 att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,
36     att man berövar en människa hennes rätt
– skulle inte Herren se det?

37 Vem har kunnat tala och fått det att bli så,
    om inte Herren befallt det?
38 Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?
39 Varför ska då någon levande människa
    klaga över sina synder?[d]

40 Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
    och återvända till Herren.
41 Låt oss lyfta upp våra hjärtan
    och händer till Gud i himlen:
42 Vi har syndat och gjort uppror,
    och du har inte förlåtit.

43 Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
    dödat utan förskoning.
44 Du har höljt dig i ett moln
    som ingen bön kan genomtränga.
45 Du har gjort oss till sopor och avfall
    bland folken.

46 ”Alla våra fiender
    hångrinar åt oss.
47 Skräck och fallgropar möter oss,
    förödelse och undergång.”
48 Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
    för dottern mitt folk går under.

49 De flödar ur mina ögon
    oupphörligen, ändlöst,
50 tills Herren blickar ner
    och ser det från himlen.
51 Det gör mig ont att se
    hur de unga kvinnorna i min stad lider.[e]

52 De jagade mig som en fågel,
    de som utan orsak var mina fiender.
53 De försökte ta mitt liv i en grop
    och kastade stenar på mig.
54 Vattnet strömmade över mitt huvud,
    jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.

55 Men nerifrån gravens djup
    ropade jag ditt namn, Herre,
56 och du hörde min vädjan:
    ”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
57 Du kom nära mig när jag ropade,
    och du sa: ”Var inte rädd!”

58 Herre, du har tagit dig an mig
    och gett lösen för mitt liv.
59 Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.
    Herre, skaffa mig rätt!
60 Du har sett deras hämndlystnad,
    alla sammansvärjningar mot mig.

61 Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,
    alla deras sammansvärjningar mot mig,
62 allt som mina fiender
    viskar och mumlar mot mig dagen lång.
63 Se hur de sjunger nidvisor om mig
    vare sig de sitter eller står.

64 Herre, straffa dem
    så som deras gärningar förtjänar.
65 Täck deras innersta med en slöja,[f]
    låt din förbannelse komma över dem.
66 Förfölj dem i vrede och utplåna dem,
    låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!

Fjärde klagosången om Sions förnedring

Ack, vad det fina guldet
    har förlorat sin glans,
så matt dess lyster har blivit!
    Heliga ädelstenar
ligger utspridda i gathörnen.

Hur kan Sions ädlaste söner,
    värda sin vikt i guld,
nu betraktas som lerkärl,
    som verk av en krukmakares händer?

Till och med schakalerna ger di
    och matar sina ungar,
men dottern mitt folk har blivit lika grym
    som strutsarna i öknen.

Dibarnets tunga klibbar fast
    vid gommen av törst,
barnen ber om bröd,
    men ingen ger dem något.

De som förr ätit delikatesser
    tynar bort på gatorna.
De som vuxit upp i purpur
    ligger nu på sophögar.

Mitt folks skuld
    är större än den som Sodom bestraffades för,
då förödelsen kom över staden på ett ögonblick,
    utan att någon rörde sin hand.[g]

Hennes furstar var renare än snö,
    vitare än mjölk,
deras kroppar var rödare än korall,
    deras gestalt[h] som safir.

Nu är deras väsen svartare än sot.
    Man känner inte igen dem på gatorna.
Deras hud stramar kring benen,
    den har blivit torr som trä.

De som dödades av svärd fick ett bättre öde
    än dessa som dör av svält,
tynar bort och plågas av hunger
    i brist på åkerns gröda.

10 Godhjärtade mödrar
    har med egna händer
kokat sina barn till mat åt sig själva
    när mitt folk gick under.

11 Herren har gett fullt utlopp åt sin förbittring,
    utgjutit sin brinnande vrede.
Han har tänt en eld i Sion
    som har förtärt staden till grunden.

12 Inga kungar på jorden,
    ingen i hela världen,
skulle ha trott att en fiende eller ovän
    kunde komma in genom Jerusalems portar.

13 För hennes profeters synder,
    på grund av hennes prästers skuld
har det skett,
    för de utgöt de rättfärdigas blod därinne.

14 Blinda irrar de omkring på gatorna,
    så fläckade av blod
att ingen vågar
    röra vid deras kläder.

15 ”Bort härifrån! Oren!”
    ropar man till dem.
”Bort härifrån! Bort härifrån! Rör dem inte!”
    De flyr och irrar omkring, och bland folken säger man:
”Här får de inte stanna.”

16 Herren själv har skingrat dem,
    han vill inte mer ha med dem att göra.
Man visar ingen respekt för prästerna,
    ingen nåd gentemot de äldste.

17 Våra ögon har svikit oss,
    när vi förgäves har spanat efter hjälp,
sett från våra torn efter ett folk
    som ändå inte kunde rädda oss.

18 Man följer våra steg,
    så att vi inte kan gå ut på våra gator.
Vårt slut är nära. Våra dagar är räknade.
    Vårt slut har kommit.

19 Våra förföljare är snabbare
    än örnar i skyn.
Över bergen har de jagat oss
    och lurpassar på oss i öknen.

20 Vår livsande, Herrens smorde,
    fångades i deras snaror,
han, i vars skugga vi hade tänkt
    att vi skulle få leva bland folken.

21 Gläd dig bara och jubla, du dotter Edom,
    som bor i landet Us.
Också till dig ska bägaren räckas.
    Du ska bli drucken och naken.

22 Ditt straff är avtjänat, dotter Sion,
    din förvisning ska ta slut.
Men din missgärning ska han straffa, dotter Edom,
    han ska avslöja dina synder.

Femte sången: folkets bön

Herre, kom ihåg allt som drabbat oss!
    Se vår förnedring!
Vår egendom har beslagtagits av främlingar,
    våra hus ägs nu av utlänningar.
Vi har blivit faderlösa barn,
    våra mödrar är som änkor.
Vi måste betala för vattnet vi dricker,
    och vår ved får vi köpa.
Våra förföljare är alldeles inpå oss,
    vi är uttröttade men får ingen vila.
Vi har gett oss under Egypten och Assyrien
    för att få bröd att mätta oss med.
Våra förfäder syndade och finns inte mer,
    vi får bära deras skuld.
Slavar härskar över oss,
    och det finns ingen som befriar oss ur deras hand.
Med risk för livet hämtar vi vårt bröd,
    för svärdet härjar i öknen.
10 Vår hud glöder som en ugn,
    vi är febriga av hunger.
11 De har kränkt kvinnorna i Sion
    och flickorna i städerna i Juda.
12 Furstarna har de hängt,
    och de äldste visas ingen respekt.
13 Unga män sliter vid kvarnstenarna,[i]
    pojkar dignar under bördor av ved.
14 De gamla samlas inte längre i stadsporten,
    och de ungas musik har upphört.
15 Glädjen är borta ur våra hjärtan,
    vår dans har vänts till sorg.
16 Kronan har fallit från vårt huvud.
    Ve oss som syndade så!
17 Därför är vårt hjärta så tungt,
    därför har våra ögon blivit skumma.
18 Sions berg ligger öde,
    schakaler strövar omkring där.

19 Men du, Herre, regerar för evigt,
    din tron består från generation till generation.
20 Varför har du glömt oss för alltid,
    övergett oss för resten av livet?
21 För oss åter till dig, Herre, så att vi får återvända!
    Låt allting bli återställt som det var förut,
22 om du inte helt har förkastat oss
    och är så vred på oss.

Footnotes:

  1. 3:1 Vem denne man representerar framgår inte, men kanske Jeremia själv (som antas ha skrivit Klagovisorna); kanske för han s.a.s. det lidande folkets talan. Annars skildras Jerusalem som en kvinna, dotter Sion.
  2. 3:19-21 Grundtextens innebörd är osäker. …därför håller jag ut i v. 21 är mycket likt Därför vill jag hoppas på honom i v. 24 (samma verb i hebreiskan, så även i v. 26, vänta).
  3. 3:22 Enligt andra handskrifter: Herrens nåd tar aldrig slut.
  4. 3:39 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: …klaga när hon straffas för sina synder.
  5. 3:51 Grundtextens innebörd är osäker.
  6. 3:65 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: Förmörka deras sinnen/innersta…
  7. 4:6 Grundtextens innebörd i versens sista del är osäker.
  8. 4:7 Det hebreiska ordets betydelse är osäker.
  9. 5:13 Grundtextens innebörd är osäker; mer ordagrant …bär på kvarnstenar, men enligt Septuaginta: De utvalda gråter högt….
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Klagovisorna 3-5 Svenska 1917 (SV1917)

Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»

19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;

32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»

58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.

Huru har icke guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats! Heliga stenar ligga kringkastade i alla gators hörn.

Sions ädlaste söner som aktades lika med fint guld, huru räknas de icke nu såsom lerkärl, krukmakarhänders verk!

Själva schakalerna räcka spenarna åt sina ungar för att giva dem di; men dottern mitt folk har blivit grym, lik strutsen i öknen.

Spenabarnets tunga låder av törst vid dess gom; le späda barnen bedja om bröd, men ingen bryter sådant åt dem.

De som förr åto läckerheter försmäkta nu på gatorna; de som uppföddes i scharlakan måste nu ligga i dyn.

Så var dottern mitt folks missgärning större än Sodoms synd, Sodoms, som omstörtades i ett ögonblick, utan att människohänder kommo därvid.

Hennes furstar voro mer glänsande än snö, de voro vitare än mjölk, deras hy var rödare än korall, deras utseende var likt safirens.

Nu hava deras ansikten blivit mörkare än svart färg, man känner icke igen dem på gatorna; deras hud sitter fastklibbad vid benen, den har förtorkats och blivit såsom trä.

Lyckligare voro de som dräptes med svärd, än de äro, som dräpas av hunger, de som täras bort under kval, utan näring från marken.

10 Med egna händer måste ömsinta kvinnor koka sina barn för att hava dem till föda vid dottern mitt folks skada.

11 HERREN har uttömt sin förtörnelse, utgjutit sin vredes glöd; i Sion har han tänt upp en eld, som har förtärt dess grundvalar.

12 Ingen konung på jorden hade trott det, ingen som bor på jordens krets, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar.

13 För dess profeters synders skull har så skett, för dess prästers missgärningar, därför att de därinne utgöto de rättfärdigas blod.

14 Såsom blinda irra de omkring på gatorna, fläckade av blod. så att ingen finnes, som vågar komma vid deras kläder.

15 »Viken undan!» »Oren!», så ropar man framför dem; »Viken undan, viken undan, kommen icke vid den!» ja, flyktiga och ostadiga måste de vara; bland hedningarna säger man om dem: »De skola ej mer finna någon boning.»

16 HERRENS åsyn förskingrar dem, han vill icke mer akta på dem; mot prästerna visas intet undseende, mot de äldste ingen misskund.

17 Ännu försmäkta våra ögon i fåfäng väntan efter hjälp; från vårt vårdtorn speja vi efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss.

18 Han lurar på vara steg, så att vi ej våga gå på våra gator. Vår ände är nära, vara dagar äro ute; ja, vår ande har kommit.

19 Våra förföljare voro snabbare än himmelens örnar; på bergen jagade de oss, i öknen lade de försåt för oss.

20 HERRENS smorde, han som var vår livsfläkt, blev fångad i deras gropar, han under vilkens skugga vi hoppades att få leva bland folken.

21 Ja, fröjda dig och var glad, du dotter Edom, du som bor i Us' land! Också till dig skall kalken komma; du skall varda drucken och få ligga blottad.

22 Din missgärning är ej mer, du dotter Sion; han skall ej åter föra dig bort i fångenskap. Men din missgärning, du dotter Edom, skall han hemsöka; han skall uppenbara dina synder.

Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.

Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.

Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.

Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.

Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.

Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.

Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.

Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.

Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.

10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.

11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.

12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.

13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.

14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.

15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.

16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!

17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,

18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.

19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.

20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?

21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.

22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?

Hebreerbrevet 10:19-39 nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Varning för att överge tron på Jesus

19 Tack vare Jesus blod kan vi nu, syskon, frimodigt gå in i helgedomen[a] 20 på den nya, levande väg som öppnats för oss genom förhänget, hans kropp.[b]

21 Så när vi nu har en stor överstepräst över Guds folk, 22 låt oss då gå fram med uppriktigt hjärta, i trons fulla övertygelse, med hjärtat renat från ett ont samvete och kroppen tvättad i rent vatten[c]. 23 Låt oss stadigt hålla fast vid hoppet vi bekänner oss till, för han som gett oss löftena är trofast. 24 Låt oss också ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. 25 Låt oss inte överge våra samlingar, så som vissa brukar göra. Låt oss i stället uppmuntra varandra, särskilt som ni ser att dagen närmar sig.

26 Om vi med vett och vilja fortsätter att synda efter att vi har lärt känna sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna. 27 Nej, då väntar en fruktansvärd dom och en förtärande eld som ska utplåna Guds fiender. 28 Redan den som vägrade att lyda Moses lag blev skoningslöst dödad, om två eller tre vittnen kunde bevisa hans skuld. 29 Hur mycket värre ska då inte straffet bli för den som trampar på Guds Son, vanhelgar förbundsblodet som han helgades i, och smädar nådens Ande? 30 Vi känner ju honom som har sagt: ”Hämnden är min, och jag ska straffa dem”, och: ”Herren ska skaffa rätt åt sitt folk.”[d] 31 Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

32 Tänk tillbaka på hur det var under den första tiden, när ni just hade blivit upplysta. Då höll ni ut under stora och svåra lidanden. 33 Ni blev hånade, misshandlade och förlöjligade inför människor, och ni ställde också solidariskt upp för andra som blev utsatta för samma sak. 34 Ni led med dem som kastades i fängelse, och när man tog era ägodelar var ni ändå glada, eftersom ni visste att ni ägde något bättre, något som består.

35 Fortsätt att vara lika frimodiga. Det ger en stor belöning. 36 Det krävs uthållighet av er för att ni ska kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat.

37 ”Om en kort tid kommer han som ska komma.
    Han ska inte dröja.

38 Men min rättfärdige ska leva genom tro.
    Om han däremot drar sig undan
är han till ingen glädje för mig mer.”[e]

39 Men vi tillhör inte dem som drar sig undan och går förlorade. Nej, vi tillhör dem som tror och räddar sitt liv.

Footnotes:

  1. 10:19 Jfr 9:2-5.
  2. 10:20 Jfr Matt 27:50-51.
  3. 10:22 Det rena vattnet syftar på den rituella tvättning de judiska prästerna fick gå igenom innan de skulle tjäna Gud, och i kristen symbolik på dopet.
  4. 10:30 Se 5 Mos 32:36.
  5. 10:38 Se Hab 2:3-4.
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Hebreerbrevet 10:19-39 Svenska 1917 (SV1917)

19 Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod,

20 i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten -- det är genom sitt kött --

21 och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus,

22 så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten.

23 Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast.

24 Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar;

25 låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra -- detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas.

26 Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder,

27 utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna.

28 Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet;

29 huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent -- det i vilket han har blivit helgad -- och som smädar nådens Ande!

30 Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.»

31 Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.

32 Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp

33 och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant.

34 Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande.

35 Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön.

36 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är.

37 Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja;

38 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom».

39 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.

Viewing of
Cross references
Footnotes