Font Size
Job 1-4
Svenska 1917
Job 1-4
Svenska 1917
1 I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.
2 Åt honom föddes sju söner och tre döttrar;
3 och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.
4 Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud, den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de sände då och inbjödo sina tre systrar att äta och dricka tillsammans med dem.
5 När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Job efter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte »Kanhända hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om Gud». Så gjorde Job för var gång.
6 Men nu hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN, och Åklagaren kom också med bland dem.
7 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.»
8 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.»
9 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Job fruktar Gud?
10 Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar hava utbrett sig i landet.
11 Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»
12 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger vare givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut din hand.» Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.
13 När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus,
14 Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen, och åsninnorna betade därbredvid;
15 då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»
16 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föll ifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»
17 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»
18 Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade: Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus;
19 då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»
20 Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på sitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad
21 och sade: »Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit; HERREN gav, och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!»
22 Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot Gud.
2 Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde fram inför HERREN.
2 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.»
3 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat mig mot honom till att utan sak fördärva honom.»
4 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan.
5 Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»
6 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand; allenast hans liv må du skona.»
7 Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.
8 Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.
9 Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.»
10 Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke också taga emot det onda?» Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.
11 Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att ömka honom och trösta honom.
12 Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned över sina huvuden.
13 Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter, utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de sågo att hans plåga var mycket stor.
3 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Job tog till orda och sade:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
4 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
Job 1-4
New International Version
Job 1-4
New International Version
Prologue
1 In the land of Uz(A) there lived a man whose name was Job.(B) This man was blameless(C) and upright;(D) he feared God(E) and shunned evil.(F) 2 He had seven sons(G) and three daughters,(H) 3 and he owned seven thousand sheep, three thousand camels, five hundred yoke of oxen and five hundred donkeys,(I) and had a large number of servants.(J) He was the greatest man(K) among all the people of the East.(L)
4 His sons used to hold feasts(M) in their homes on their birthdays, and they would invite their three sisters to eat and drink with them. 5 When a period of feasting had run its course, Job would make arrangements for them to be purified.(N) Early in the morning he would sacrifice a burnt offering(O) for each of them, thinking, “Perhaps my children have sinned(P) and cursed God(Q) in their hearts.” This was Job’s regular custom.
6 One day the angels[a](R) came to present themselves before the Lord, and Satan[b](S) also came with them.(T) 7 The Lord said to Satan, “Where have you come from?”
Satan answered the Lord, “From roaming throughout the earth, going back and forth on it.”(U)
8 Then the Lord said to Satan, “Have you considered my servant Job?(V) There is no one on earth like him; he is blameless and upright, a man who fears God(W) and shuns evil.”(X)
9 “Does Job fear God for nothing?”(Y) Satan replied. 10 “Have you not put a hedge(Z) around him and his household and everything he has?(AA) You have blessed the work of his hands, so that his flocks and herds are spread throughout the land.(AB) 11 But now stretch out your hand and strike everything he has,(AC) and he will surely curse you to your face.”(AD)
12 The Lord said to Satan, “Very well, then, everything he has(AE) is in your power, but on the man himself do not lay a finger.”(AF)
Then Satan went out from the presence of the Lord.
13 One day when Job’s sons and daughters(AG) were feasting(AH) and drinking wine at the oldest brother’s house, 14 a messenger came to Job and said, “The oxen were plowing and the donkeys were grazing(AI) nearby, 15 and the Sabeans(AJ) attacked and made off with them. They put the servants to the sword, and I am the only one who has escaped to tell you!”
16 While he was still speaking, another messenger came and said, “The fire of God fell from the heavens(AK) and burned up the sheep and the servants,(AL) and I am the only one who has escaped to tell you!”
17 While he was still speaking, another messenger came and said, “The Chaldeans(AM) formed three raiding parties and swept down on your camels and made off with them. They put the servants to the sword, and I am the only one who has escaped to tell you!”
18 While he was still speaking, yet another messenger came and said, “Your sons and daughters(AN) were feasting(AO) and drinking wine at the oldest brother’s house, 19 when suddenly a mighty wind(AP) swept in from the desert and struck the four corners of the house. It collapsed on them and they are dead,(AQ) and I am the only one who has escaped to tell you!(AR)”
20 At this, Job got up and tore his robe(AS) and shaved his head.(AT) Then he fell to the ground in worship(AU) 21 and said:
“Naked I came from my mother’s womb,
and naked I will depart.[c](AV)
The Lord gave and the Lord has taken away;(AW)
may the name of the Lord be praised.”(AX)
22 In all this, Job did not sin by charging God with wrongdoing.(AY)
2 On another day the angels[d](AZ) came to present themselves before the Lord, and Satan also came with them(BA) to present himself before him. 2 And the Lord said to Satan, “Where have you come from?”
Satan answered the Lord, “From roaming throughout the earth, going back and forth on it.”(BB)
3 Then the Lord said to Satan, “Have you considered my servant Job? There is no one on earth like him; he is blameless and upright, a man who fears God and shuns evil.(BC) And he still maintains his integrity,(BD) though you incited me against him to ruin him without any reason.”(BE)
4 “Skin for skin!” Satan replied. “A man will give all he has(BF) for his own life. 5 But now stretch out your hand and strike his flesh and bones,(BG) and he will surely curse you to your face.”(BH)
6 The Lord said to Satan, “Very well, then, he is in your hands;(BI) but you must spare his life.”(BJ)
7 So Satan went out from the presence of the Lord and afflicted Job with painful sores from the soles of his feet to the crown of his head.(BK) 8 Then Job took a piece of broken pottery and scraped himself with it as he sat among the ashes.(BL)
9 His wife said to him, “Are you still maintaining your integrity?(BM) Curse God and die!”(BN)
10 He replied, “You are talking like a foolish[e] woman. Shall we accept good from God, and not trouble?”(BO)
In all this, Job did not sin in what he said.(BP)
11 When Job’s three friends, Eliphaz the Temanite,(BQ) Bildad the Shuhite(BR) and Zophar the Naamathite,(BS) heard about all the troubles that had come upon him, they set out from their homes and met together by agreement to go and sympathize with him and comfort him.(BT) 12 When they saw him from a distance, they could hardly recognize him;(BU) they began to weep aloud,(BV) and they tore their robes(BW) and sprinkled dust on their heads.(BX) 13 Then they sat on the ground(BY) with him for seven days and seven nights.(BZ) No one said a word to him,(CA) because they saw how great his suffering was.
Job Speaks
3 After this, Job opened his mouth and cursed the day of his birth.(CB) 2 He said:
3 “May the day of my birth perish,
and the night that said, ‘A boy is conceived!’(CC)
4 That day—may it turn to darkness;
may God above not care about it;
may no light shine on it.
5 May gloom and utter darkness(CD) claim it once more;
may a cloud settle over it;
may blackness overwhelm it.
6 That night—may thick darkness(CE) seize it;
may it not be included among the days of the year
nor be entered in any of the months.
7 May that night be barren;
may no shout of joy(CF) be heard in it.
8 May those who curse days[f] curse that day,(CG)
those who are ready to rouse Leviathan.(CH)
9 May its morning stars become dark;
may it wait for daylight in vain
and not see the first rays of dawn,(CI)
10 for it did not shut the doors of the womb on me
to hide trouble from my eyes.
11 “Why did I not perish at birth,
and die as I came from the womb?(CJ)
12 Why were there knees to receive me(CK)
and breasts that I might be nursed?
13 For now I would be lying down(CL) in peace;
I would be asleep and at rest(CM)
14 with kings and rulers of the earth,(CN)
who built for themselves places now lying in ruins,(CO)
15 with princes(CP) who had gold,
who filled their houses with silver.(CQ)
16 Or why was I not hidden away in the ground like a stillborn child,(CR)
like an infant who never saw the light of day?(CS)
17 There the wicked cease from turmoil,(CT)
and there the weary are at rest.(CU)
18 Captives(CV) also enjoy their ease;
they no longer hear the slave driver’s(CW) shout.(CX)
19 The small and the great are there,(CY)
and the slaves are freed from their owners.
20 “Why is light given to those in misery,
and life to the bitter of soul,(CZ)
21 to those who long for death that does not come,(DA)
who search for it more than for hidden treasure,(DB)
22 who are filled with gladness
and rejoice when they reach the grave?(DC)
23 Why is life given to a man
whose way is hidden,(DD)
whom God has hedged in?(DE)
24 For sighing(DF) has become my daily food;(DG)
my groans(DH) pour out like water.(DI)
25 What I feared has come upon me;
what I dreaded(DJ) has happened to me.(DK)
26 I have no peace,(DL) no quietness;
I have no rest,(DM) but only turmoil.”(DN)
Eliphaz
4 Then Eliphaz the Temanite(DO) replied:
2 “If someone ventures a word with you, will you be impatient?
But who can keep from speaking?(DP)
3 Think how you have instructed many,(DQ)
how you have strengthened feeble hands.(DR)
4 Your words have supported those who stumbled;(DS)
you have strengthened faltering knees.(DT)
5 But now trouble comes to you, and you are discouraged;(DU)
it strikes(DV) you, and you are dismayed.(DW)
6 Should not your piety be your confidence(DX)
and your blameless(DY) ways your hope?
7 “Consider now: Who, being innocent, has ever perished?(DZ)
Where were the upright ever destroyed?(EA)
8 As I have observed,(EB) those who plow evil(EC)
and those who sow trouble reap it.(ED)
9 At the breath of God(EE) they perish;
at the blast of his anger they are no more.(EF)
10 The lions may roar(EG) and growl,
yet the teeth of the great lions(EH) are broken.(EI)
11 The lion perishes for lack of prey,(EJ)
and the cubs of the lioness are scattered.(EK)
12 “A word(EL) was secretly brought to me,
my ears caught a whisper(EM) of it.(EN)
13 Amid disquieting dreams in the night,
when deep sleep falls on people,(EO)
14 fear and trembling(EP) seized me
and made all my bones shake.(EQ)
15 A spirit glided past my face,
and the hair on my body stood on end.(ER)
16 It stopped,
but I could not tell what it was.
A form stood before my eyes,
and I heard a hushed voice:(ES)
17 ‘Can a mortal be more righteous than God?(ET)
Can even a strong man be more pure than his Maker?(EU)
18 If God places no trust in his servants,(EV)
if he charges his angels with error,(EW)
19 how much more those who live in houses of clay,(EX)
whose foundations(EY) are in the dust,(EZ)
who are crushed(FA) more readily than a moth!(FB)
20 Between dawn and dusk they are broken to pieces;
unnoticed, they perish forever.(FC)
21 Are not the cords of their tent pulled up,(FD)
so that they die(FE) without wisdom?’(FF)
Svenska 1917 (SV1917)
New International Version (NIV) 
Holy Bible, New International Version®, NIV® Copyright ©1973, 1978, 1984, 2011 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
NIV Reverse Interlinear Bible: English to Hebrew and English to Greek. Copyright © 2019 by Zondervan.