A A A A A
Bible Book List

Job 3-4 nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Samtal med tre vänner

(3:1—27:23)

Job förbannar att han blivit född

Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.

Han sa:

Må den dag då jag föddes bli utplånad,
    och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
Må den dagen vändas i mörker!
    Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
    Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
    Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
    och aldrig mer träda in i någon månad.
Må den natten vara ofruktsam,
    och låt inget glädjerop höras i den.
Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
    av dem som kan mana fram Leviatan.
Må dess morgonstjärnor förmörkas,
    låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
10     för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd[a] döljas för min syn.

11 Varför fick jag inte dö när jag föddes,
    förgås när jag kom ut ur min mors liv?
12 Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
    och bröst för att amma mig?
13 Då skulle jag ha legat tyst nu,
    sovit och varit stilla,
14 tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
    som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
15 med furstar som ägde guld,
    och fyllde sina hus med silver.
16 Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
    som barn som aldrig såg ljuset?
17 Där rasar de onda inte mer,
    och där får de uttröttade vila.
18 Där har fångarna funnit ro,
    de hör inte längre slavdrivarens rop.
19 Små och stora är lika där,
    och slaven blir fri från sin herre.

20 Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
    och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
21 åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
    eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
22 som gläds och jublar och fröjdar sig
    när de når graven?
23 Varför ges liv åt någon,
    vars väg är dold,
instängd av Gud?
24     Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
25     Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
26 Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
    bara bekymmer.

Elifas tar till orda

Elifas från Teman svarade:

Orkar du låta någon säga ett ord till dig?
    För vem kan tiga nu?
Tänk på hur många du har gett vägledning
    och styrkt svaga armar.
Dina ord har lyft den som snubblat,
    du har gett stöd åt vacklande knän.
Men när det nu gäller dig själv
    blir du missmodig,
och när det drabbar dig
    blir du förskräckt.
Borde inte din gudsfruktan också vara din tillförsikt
    och din oförvitlighet ditt hopp?

Tänk efter! Har en oskyldig någonsin gått under
    eller en rättsinnig gått förlorad?
Jag har sett att de som plöjer ondska och sår ofärd
    också får skörda det.
De förintas av Guds andedräkt,
    en pust av hans vrede förgör dem.
10 Lejonets[b] rytande och unga lejonets vrål tystnar,
    det manprydda lejonets tänder bryts.
11 I brist på rov förgås det kraftiga lejonet
    och lejonungarna skingras.

12 Ett ord kom till mig i hemlighet,
    som en viskning nådde det mitt öra,
13 i ängslande drömmar på natten,
    när människorna sov djupt.
14 Rädsla och bävan föll över mig,
    och hela min kropp darrade av skräck.
15 En vindpust[c] drog förbi mitt ansikte
    och håren på min kropp reste sig.
16 Den stannade,
    men jag kunde inte urskilja vad det var.
Någonting stod där, framför mig.
    Då hörde jag en röst tala ur tystnaden:
17 ”Kan en människa vara rättfärdig inför Gud
    och ren inför sin skapare?
18 Om Gud inte kan lita på sina tjänare,
    om han till och med hos änglarna finner fel,
19 hur mycket mer då inte hos dem som bor i lerhyddor,
    dem som har sitt ursprung i stoftet,
    som kan krossas lättare än mal!
20 Mellan morgonen och kvällen bryts de ner,
    obemärkt blir de borta för alltid.
21 Deras tältpluggar rycks upp för dem,
    och de dör utan visdom.”

Footnotes:

  1. 3:10 Det hebreiska ordet förekommer ett flertal gånger i Jobs bok och kan översättas på flera sätt, t.ex. plåga, ofärd, möda, elände. Ordet betecknar stora svårigheter och mycket lidande.
  2. 4:10 Grundtexten använder här fem olika ord för lejon.
  3. 4:15 Eller en ande. Vind och Ande/ande är ett och samma ord i hebreiskan.
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Job 3-4 Svenska 1917 (SV1917)

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

Job tog till orda och sade:

Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

Apostlagärningarna 7:44-60 nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

44 På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält[a]. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade instruerat och visat Mose 45 och det gick sedan i arv till våra förfäder. När de under Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet dit. Det var sedan där ända till Davids tid. 46 David fann nåd inför Gud och bad att få bygga en boning åt Jakobs Gud 47 men det blev Salomo som fick bygga ett hus för honom. 48 Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Profeten säger ju:

49 ’Himlen är min tron
    och jorden min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats?
    säger Herren.
50 Har inte min hand gjort allt detta?’[b]

51 Ni envisa, ni som är oomskurna till både hjärta och öron! Alltid gör ni motstånd mot den heliga Anden, precis som era förfäder gjorde. 52 Fanns det någonsin en profet som inte blev förföljd av era förfäder? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige[c] skulle komma, han som ni nu har förrått och mördat. 53 Ni fick lagen förmedlad av änglar men har inte hållit den.”

Stefanos stenas till döds

54 När de hörde detta, blev de så rasande på Stefanos att de skar tänder. 55 Men Stefanos som var fylld av den heliga Anden, såg upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Stefanos sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen[d] stå på Guds högra sida!”

57 Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos 58 och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul[e].

59 Medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande!” 60 Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Med de orden dog han.

Footnotes:

  1. 7:44 Innan Israels folk hade byggt ett riktigt tempel, använde de ett tält. I det innersta rummet, ”det allra heligaste”, förvarades en guldkista, arken, med förbundstecknet, dvs. stentavlorna med de tio budorden.
  2. 7:50 Se Jes 66:1-2.
  3. 7:52 Stefanos talar om Jesus.
  4. 7:56 Se not till Matt 8:20.
  5. 7:58 Saul blev senare känd under sitt latinska namn Paulus.
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Apostlagärningarna 7:44-60 Svenska 1917 (SV1917)

44 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.

45 Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.

46 Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum till boning' åt Jakobs Gud.

47 Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.

48 Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger:

49 'Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?

50 Min hand har ju gjort allt detta.'

51 I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.

52 Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt,

53 I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.»

54 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom.

55 Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.

56 Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.»

57 Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom

58 och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.

59 Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.»

60 Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han. 8:1. elektroniska utgåvan.

Viewing of
Cross references
Footnotes