² Jag sade: "Jag vill ta mig i akt,
    så att jag inte syndar med min tunga.
Jag vill sätta ett lås för min mun,
    så länge den ogudaktige är inför mig."
³ Jag blev stum och tyst.
    Jag teg, fjärran från det goda,
och min plåga blev allt värre.
⁴ Mitt hjärta brann inom mig.
    Medan jag grubblade,
brann det som en eld.
    Jag talade med min tunga:
⁵ " Herre, låt mig förstå att mitt liv har ett slut,
att det finns en gräns för mina dagar,
så att jag inser hur förgänglig jag är.
⁶ Som en handsbredd har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ett intet inför dig.
Endast en vindfläkt är människorna,
hur säkra de än står. Sela.
⁷ Som en skugga vandrar en man omkring,
han oroar sig till ingen nytta
    och samlar på hög utan att veta vem som skall få det.

⁸ Men vad hoppas jag på, Herre?
    Till dig står mitt hopp.
⁹ Befria mig från alla mina överträdelser,
låt mig inte bli smädad av dårar.
¹⁰ Jag tiger och öppnar ej min mun,
    ty det är du som har gjort det.
¹¹ Tag din plåga ifrån mig,
    för din hands aga går jag under.
¹² När du tuktar någon för hans missgärning,
förtär du likt malen det han har kärt.
Endast en vindfläkt är människorna. Sela.

¹³ Hör min bön, Herre,
    lyssna till mitt rop.
Tig inte vid mina tårar,
    ty en främling är jag hos dig,
en gäst som alla mina fäder.
¹⁴ Vänd din blick ifrån mig,
    så att jag kan le igen,
innan jag går bort och ej mer finns till."