Domarboken 17-21

Svenska Folkbibeln 2015

Mikas avgudar

17 ^[a]I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika. ² Han sade till sin mor: ”De ettusenetthundra silversiklarna^[b] som togs från dig och som du uttalade en förbannelse^[c] över inför mina öron, de pengarna finns hos mig. Det var jag som tog dem.” Då sade hans mor: ”Herren välsigne dig, min son!” ³ Så gav han de ettusenetthundra silversiklarna tillbaka till sin mor. Men hon sade: ”Härmed helgar jag dessa pengar åt Herren och lämnar dem till min son, för att göra en snidad och en gjuten gudabild.^[d] Jag ger dem tillbaka till dig.” ⁴ Men han gav tillbaka pengarna till sin mor. Då tog hans mor tvåhundra siklar silver och gav dem till en guldsmed, som gjorde av dem en snidad och en gjuten gudabild. Dessa ställdes sedan in i Mikas hus.

^5 (A) Denne Mika hade ett gudahus. Han lät göra en efod^[e] och husgudar och insatte en av sina söner till präst åt sig. ^6 (B) På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

⁷ I Betlehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där som främling. ⁸ Han begav sig från sin stad Betlehem i Juda för att finna en plats där han kunde bo.

Under sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus. ⁹ Då frågade Mika honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag är en levit från Betlehem i Juda, och jag är på vandring för att hitta någon plats där jag kan bo.” ¹⁰ Mika sade till honom: ”Stanna hos mig och bli min fader och präst, så ska jag varje år ge dig tio siklar silver^[f] och det du behöver av kläder och mat.” Då följde leviten med. ¹¹ Och leviten gick med på att stanna hos mannen, och den unge mannen blev som en av hans egna söner. ¹² Mika insatte den unge leviten som präst åt sig, och han bodde i Mikas hus. ¹³ Och Mika sade: ”Nu vet jag att Herren ska vara god mot mig, eftersom jag har fått en levit^[g] till präst.”

Mika och Dans stam

18 ^(C) På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Och på den tiden sökte sig Dans stam en arvedel där de kunde bo, för dittills hade inte något område tillfallit dem som arvedel bland Israels stammar. ² Därför sände Dans barn fem utvalda och tappra män ur sin släkt, från Sorga och Eshtaol, för att speja i landet och utforska det. De sade till dem: ”Gå och utforska landet.” Så kom de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus, där de stannade över natten.

^3 (D) När de var vid Mikas hus och kände igen den unge levitens röst, gick de fram till honom och frågade: ”Vem har fört dig hit? Vad gör du här, och hur har du det här?” ⁴ Han berättade då för dem vad Mika hade gjort för honom och sade: ”Han gav mig lön och jag blev präst åt honom.” ⁵ Då sade de till honom: ”Fråga då Gud så vi får veta om vår resa blir framgångsrik.” ⁶ Prästen svarade dem: ”Gå i frid. Er resa står under Herrens beskydd.” ⁷ Då gick de fem männen vidare och kom till Laish.^[h] De såg hur folket där bodde i trygghet, stilla och trygga som sidonier, och att ingen gjorde någon skada i landet genom att försöka ta makten. De bodde långt från sidonierna och hade inget med andra människor att göra.

⁸ När de kom tillbaka till sina bröder i Sorga och Eshtaol, frågade bröderna dem: ”Vad säger ni?” ⁹ De svarade: ”Kom, vi drar ut mot dem! För vi har sett landet och funnit att det är mycket gott. Vad väntar ni på? Tveka inte att rycka ut och inta landet! ¹⁰ När ni kommer dit, kommer ni till ett folk som lever tryggt, och landet är vidsträckt. Gud har gett det i er hand, en plats där det inte är brist på något som finns på jorden.” ¹¹ Så bröt de upp från Sorga och Eshtaol, sexhundra beväpnade män av Dans släkt. ^12 (E) De drog upp och slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför kallar man än i dag den platsen för Dans läger. Det ligger väster om Kirjat-Jearim. ¹³ Därifrån drog de vidare till Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus.

¹⁴ De fem männen som hade varit ute för att speja i landet vid Laish sade då till sina bröder: ”Vet ni att i ett av husen här finns en efod och husgudar och en snidad och en gjuten gudabild? Så överväg nu vad ni bör göra.” ¹⁵ Då gav de sig av och kom till den unge levitens hus, Mikas hus, och hälsade honom. ¹⁶ Men de sexhundra männen av Dans barn ställde sig beväpnade vid ingången till porten. ¹⁷ De fem män som hade spejat i landet gick upp till huset. De gick in och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, medan prästen stod vid ingången till porten tillsammans med de sexhundra beväpnade männen. ¹⁸ När de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, sade prästen till dem: ”Vad är det ni gör?” ¹⁹ De svarade honom: ”Var tyst, sätt handen för munnen! Följ med oss och bli vår fader och präst. Är det bättre för dig att vara präst för en enda mans hus, eller att vara präst för en hel stam och släkt i Israel?” ²⁰ Då gladdes prästen i sitt hjärta, och han tog efoden, husgudarna och den snidade gudabilden och följde med folket.

²¹ Sedan vek de av och fortsatte sin väg och lät barn och boskap och det dyrbaraste godset gå främst. ²² Men när de hade kommit en bit ifrån Mikas hus, blev de upphunna av män som bodde nära hans hus och som hade samlats under tiden. ²³ När dessa ropade på dem, vände sig Dans barn om och frågade Mika: ”Hur är det fatt, eftersom du kommer med en sådan skara?” ²⁴ Han svarade: ”Ni har tagit gudarna som jag har gjort och dessutom prästen och sedan går ni er väg. Vad mer har jag kvar? Och så frågar ni mig: Hur är det fatt?” ²⁵ Men Dans barn sade till honom: ”Vi vill inte höra ett ord till från dig! Annars kanske några män blir arga och går till anfall mot er och ni mister era liv, både du och ditt husfolk.” ²⁶ Därefter fortsatte Dans barn sin väg. Och när Mika såg att de var starkare än han, vände han tillbaka hem.

^27 (F) Sedan de tagit både det som Mika hade gjort och hans präst anföll de folket i Laish, som levde stilla och i trygghet. De slog dem med svärd och brände staden. ²⁸ Och ingen hjälpte den, för den låg långt från Sidon och folket hade inget att göra med andra människor. Staden låg i Bet-Rehobs dal. Daniterna byggde upp staden och bosatte sig där. ²⁹ De kallade staden Dan efter sin fader Dan, som var son till Israel. Tidigare hette staden Laish. ^30 (G) Där ställde Dans barn upp den snidade gudabilden åt sig. Jonatan, son till Gershom, Moses^[i] son, och hans söner var präster åt Dans stam ända till dess att landet fördes bort i fångenskap. ^31 (H) De ställde upp åt sig den snidade gudabild som Mika hade gjort, och den var kvar där hela den tid Guds hus var i Shilo.^[j]

Leviten och hans bihustru

19 ^(I) På den tid^[k] då det inte fanns någon kung i Israel bodde en levitisk man längst upp i Efraims bergsbygd. Han tog till bihustru en kvinna från Betlehem i Juda. ² Men hon var otrogen mot^[l] honom och gick ifrån honom till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där stannade hon i fyra månader. ³ Då gav sig hennes man i väg efter henne för att hämta tillbaka henne med vänliga ord. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon släppte in honom i sin fars hus, och när kvinnans far fick se honom tog han emot honom med glädje. ⁴ Hans svärfar, kvinnans far, höll honom kvar, och han stannade hos honom i tre dagar. De åt och drack och han övernattade där.

⁵ När de på fjärde dagen steg upp tidigt på morgonen och han gjorde sig redo att resa, sade kvinnans far till sin svärson: ”Stärk dig med lite bröd. Sedan kan ni resa.” ⁶ Då satte sig båda ner och åt och drack tillsammans. Därefter sade kvinnans far till mannen: ”Stanna gärna här över natten och låt ditt hjärta vara glatt.” ⁷ När mannen ändå gjorde sig klar att resa, bad hans svärfar honom så enträget att han stannade där ännu en natt. ⁸ Den femte dagen steg han åter upp tidigt på morgonen för att resa. Då sade kvinnans far: ”Stärk dig först och vänta till i eftermiddag.” Därefter åt de båda tillsammans. ⁹ När sedan mannen gjorde sig klar att resa med sin bihustru och sin tjänare, sade hans svärfar, kvinnans far, till honom: ”Se, det är snart kväll. Stanna kvar över natten, dagen är ju snart slut. Ja, stanna över natten och låt ditt hjärta vara glatt. Sedan kan ni ge er av tidigt i morgon så att du får komma hem.”

¹⁰ Men mannen ville inte stanna över natten, utan bröt upp och reste sin väg och kom fram till platsen mitt emot Jebus, det vill säga Jerusalem. Han hade med sig ett par sadlade åsnor. Hans bihustru följde också med honom. ¹¹ När de var vid Jebus och dagen nästan var slut, sade tjänaren till sin herre: ”Kom, vi tar in i den här jebusitstaden och stannar där över natten.” ¹² Men hans herre svarade honom: ”Vi ska inte ta in i en främmande stad där det inte bor några israeliter. Vi fortsätter till Gibea.”^{[m] 13} Han sade vidare till sin tjänare: ”Kom, vi försöker hinna fram till Gibea eller Rama och övernatta på en av de platserna.” ¹⁴ De fortsatte därför, och när solen gick ner var de nära Gibea, som hör till Benjamin. ¹⁵ De tog av från vägen och gick in i Gibea för att stanna där över natten. När han kommit in dit satte han sig på stadens torg, men ingen ville ta emot dem i sitt hus över natten.

¹⁶ Men se, på kvällen kom en gammal man från sitt arbete på fältet. Han var från Efraims bergsbygd och bodde som främling i Gibea. Folket på orten var nämligen benjaminiter. ¹⁷ När han fick syn på den resande mannen på den öppna platsen i staden, sade han: ”Vart ska du resa, och varifrån kommer du?” ¹⁸ Han svarade honom: ”Vi är på genomresa från Betlehem i Juda till Efraims bergsbygd som ligger långt upp. Jag är därifrån, och jag har varit på resa till Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus, men ingen här vill ta emot mig i sitt hus. ¹⁹ Jag har både halm och foder åt våra åsnor, och både bröd och vin åt mig och din tjänarinna och den unge mannen som följer med din tjänare. Vi saknar ingenting.” ²⁰ Då sade den gamle mannen: ”Frid vare med dig! Låt mig ordna med allt du saknar. Men här på torget ska du inte stanna över natten.” ²¹ Så tog han in honom i sitt hus och gav åsnorna foder. Och när de hade tvättat sina fötter, åt de och drack.

Gibeas synd

^22 (J) Medan de gjorde sig glada, se, då omringades plötsligt huset av stadens män, onda män. De bultade på dörren och sade till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som kom till ditt hus så vi får ligga med honom^[n]!” ²³ Då gick husägaren ut till dem och sade: ”Nej, mina bröder, gör inte något så ont! Eftersom mannen har kommit in i mitt hus får ni inte göra en sådan dårskap. ²⁴ Se, här är min dotter som är jungfru och mannens bihustru. Dem kan jag skicka ut till er, så kan ni våldta dem och göra vad ni vill med dem. Men gör inte en sådan dårskap mot den här mannen.” ²⁵ Men männen ville inte höra på honom. Då grep mannen sin bihustru och tvingade ut henne till dem. Och de kände henne och våldförde sig på henne hela natten ända till morgonen. Först när det började ljusna släppte de henne.

²⁶ I gryningen kom kvinnan och föll ihop vid ingången till mannens hus där hennes herre var. Där blev hon liggande tills det blev ljust. ²⁷ När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade husets dörr och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han se sin bihustru ligga hopsjunken vid ingången till huset med händerna på tröskeln. ²⁸ Han sade till henne: ”Res dig, vi ska gå.” Men hon svarade inte. Då lyfte han upp henne på åsnan. Sedan gjorde sig mannen i ordning och gav sig av hemåt.

²⁹ När han hade kommit hem, grep han en kniv och tog sin bihustru och styckade henne i tolv delar, efter benen i hennes kropp, och sände runt delarna över hela Israels land. ³⁰ Och alla som såg det sade: ”Något sådant har aldrig skett eller setts från den dag då Israels barn drog upp ur Egyptens land ända till i dag. Ta det till er, rådgör och säg er mening!”

Israels krig mot Benjamin

20 ^(K) Då drog alla Israels barn ut, från Dan till Beer-Sheba^[o] och även från Gileads land. De samlades som en man inför Herren i Mispa.^{[p] 2} Ledarna för allt folket, alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling: 400 000 man till fots, beväpnade med svärd.

³ Men Benjamins barn fick höra att de andra israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: ”Tala om hur detta illdåd gick till.” ^4 (L) Då sade leviten, den mördade kvinnans man: ”Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten. ^5 (M) Då blev jag angripen av Gibeas män. De omringade huset om natten för att komma åt mig. Mig tänkte de döda, och min bihustru skändade de så att hon dog. ⁶ Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände delarna över hela området för Israels arvedel, eftersom de hade gjort något så skamligt och dåraktigt i Israel. ⁷ Och nu, alla Israels barn, lägg fram era råd och förslag.”

⁸ Då reste sig allt folket upp som en man och sade: ”Ingen av oss ska gå hem till sitt tält eller vända om till sitt hus. ⁹ Detta är vad vi ska göra med Gibea: Lotten får avgöra hur vi ska anfalla. ¹⁰ På varje hundratal i alla Israels stammar ska vi ta ut tio män och på varje tusental hundra och på varje tiotusental tusen, för att skaffa matförråd åt allt folket. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin kan de ge staden vad den förtjänar för den dårskap de har gjort i Israel.” ¹¹ Och alla män i Israel samlades vid staden förenade som en man.

¹² Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och lät säga: ”Vad är det för illdåd som har begåtts bland er! ¹³ Lämna ut uslingarna i Gibea så att vi får döda dem och avlägsna det onda från Israel.” Men benjaminiterna ville inte lyssna till sina bröder israeliterna. ¹⁴ I stället samlades Benjamins barn från sina städer till Gibea för att dra ut till strid mot Israels barn. ¹⁵ På den dagen mönstrade Benjamins barn från städerna 26 000 man, beväpnade med svärd, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea. ¹⁶ Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta och som alla kunde träffa på håret med slungstenen utan att missa. ¹⁷ Och Israels män, utom Benjamin, mönstrade 400 000 man, beväpnade med svärd. Alla var krigsmän.

^18 (N) Israels barn bröt upp och gick upp till Betel och frågade Gud: ”Vem av oss ska dra ut först i striden mot Benjamins barn?” Herren svarade: ”Juda ska dra ut först.” ¹⁹ Och Israels barn bröt upp nästa morgon och slog läger framför Gibea. ²⁰ Israels män drog ut i strid mot Benjamin och gick i ställning mot dem vid Gibea. ²¹ Men Benjamins barn drog ut från Gibea och dödade på den dagen 22 000 man av Israel.

²² Folket, Israels män, fattade nytt mod och gick åter i ställning på samma plats där de hade ställt upp första dagen. ^23 (O) Och Israels barn gick upp och grät inför Herrens ansikte ända till kvällen. De frågade Herren: ”Ska jag gå ut igen och strida mot min bror Benjamin?” Herren svarade: ”Dra ut mot honom.” ²⁴ När Israel dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn, ²⁵ drog också Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och dödade ytterligare 18 000 man, alla beväpnade med svärd.

^26 (P) Då drog alla Israels barn, allt folket, upp till Betel och grät. De stannade där inför Herrens ansikte och fastade den dagen ända till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. ²⁷ Israels barn frågade Herren – på den tiden stod Guds förbundsark där, ^28 (Q) och Pinehas,^[q] son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren – de sade: ”Ska jag än en gång gå i strid mot min bror Benjamin, eller ska jag avstå?” Herren svarade: ”Dra upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand.” ^29 (R) Israel lade då sina män i bakhåll runt omkring Gibea. ³⁰ Därefter drog Israel upp mot Benjamins barn på tredje dagen och gick i ställning mot Gibea liksom de förra gångerna.

³¹ Benjamins barn drog ut mot folket och lockades långt bort från staden. Liksom förut slog de i början ihjäl några av folket på vägarna, både på vägen upp till Betel och på den till Gibea över fältet, ett trettiotal av Israels män. ³² Då tänkte Benjamins barn: ”De är slagna av oss, nu liksom förut.” Men Israels män hade sagt: ”Vi flyr och lockar dem långt bort från staden, ut på vägarna.” ³³ Alla Israels män hade brutit upp från sina platser och hade gått i ställning vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats vid Maare-Geba. ³⁴ Så kom 10 000 man, utvalda ur hela Israel, fram emot Gibea, och striden blev hård, och benjaminiterna förstod inte att olyckan var nära för dem. ³⁵ Herren slog Benjamin inför Israel så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25 100 man, alla beväpnade med svärd.

^36 (S) Nu såg Benjamins barn att de var slagna. Men Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea. ³⁷ Då skyndade sig de som låg i bakhåll att falla in i Gibea. De ryckte fram och slog alla invånarna i staden med svärd. ³⁸ Men Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga från staden. ³⁹ När Israels män vände ryggen till striden, slog Benjamin i början ihjäl omkring trettio av Israels män och tänkte: ”Sannerligen, de är slagna av oss som i den förra striden.”

⁴⁰ När den tjocka röken började stiga upp från staden som en pelare, vände benjaminiterna sig om. Och se, hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen. ⁴¹ Israels män vände nu om och Benjamins män greps av panik, för nu såg de att olyckan var nära. ⁴² De vände om och flydde för Israels män mot öknen, men striden hann upp dem. Och de som kom ut från städerna nergjorde dem som hamnat mitt emellan. ⁴³ De omringade benjaminiterna, satte efter dem och trampade ner dem när de måste vila^[r], ända fram mot Gibea på dess östra sida. ⁴⁴ Så föll av Benjamin 18 000 man, alla tappert folk. ⁴⁵ Andra vände om och flydde mot öknen till Rimmons klippa.^[s] Israels män gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, 5 000 man, och förföljde dem ända till Gideom och slog 2 000 man av dem. ⁴⁶ Alltså utgjorde de benjaminiter som den dagen föll tillsammans 25 000 man beväpnade med svärd. Alla dessa var tappra män. ⁴⁷ Men 600 man vände om och flydde mot öknen, till Rimmons klippa, och de stannade på Rimmons klippa i fyra månader. ⁴⁸ Men Israels män vände tillbaka till Benjamins barn och slog dem med svärd, alla i staden, boskapen och allt de träffade på. Dessutom satte de eld på alla städer som fanns där.

Hustrur åt Benjamins barn

21 Israels män hade avlagt en ed i Mispa och sagt: ”Ingen av oss ska ge sin dotter till hustru åt någon benjaminit.” ^2 (T) När folket nu kom till Betel, stannade de där till kvällen inför Guds ansikte. De brast ut i bitter gråt ³ och sade: ”O, Herre, Israels Gud, varför har detta skett i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel?” ⁴ Nästa dag steg folket upp tidigt och byggde där ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. ⁵ Israels barn sade: ”Finns det någon av Israels alla stammar som inte kom upp med församlingen inför Herren?” Man hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte kom upp inför Herren i Mispa skulle straffas med döden.

⁶ Israel kände medlidande med sin bror Benjamin och sade: ”I dag har en hel stam blivit borthuggen från Israel. ⁷ Vad ska vi göra för dem som är kvar så att de kan få hustrur? Själva har vi ju svurit vid Herren att inte ge dem någon av våra döttrar till hustru.” ^8 (U) Så de frågade: ”Var det någon av Israels stammar som inte kom upp till Herren i Mispa?” Det visade sig att ingen från Jabesh i Gilead^[t] hade kommit till lägret, till församlingen. ⁹ När folket mönstrades visade det sig nämligen att ingen av invånarna i Jabesh i Gilead var där.

¹⁰ Då sände församlingen dit 12 000 av de tappraste männen med denna befallning: ”Gå och slå invånarna i Jabesh i Gilead med svärd, även kvinnor och barn. ^11 (V) Så ska ni göra: Alla män liksom alla kvinnor som legat med någon man ska ni viga åt förintelse.” ¹² Bland invånarna i Jabesh i Gilead fann de 400 unga kvinnor som var jungfrur och inte hade legat med någon man. Dessa förde de till lägret i Shilo i Kanaans land.

^13 (W) Sedan sände hela församlingen ett budskap om fred till benjaminiterna som befann sig på Rimmons klippa. ¹⁴ Så vände Benjamin tillbaka, och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabesh i Gilead som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem.

¹⁵ Folket kände medlidande med Benjamin, eftersom Herren hade gjort en lucka bland Israels stammar. ^16 (X) De äldste i församlingen sade: ”Vad ska vi göra för dem som är kvar så att de kan få hustrur? Alla kvinnor är ju utrotade ur Benjamin.” ¹⁷ De sade: ”De som överlevt av Benjamin måste få sin besittning, så att inte en stam utplånas ur Israel. ¹⁸ Själva kan vi inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin.”

¹⁹ Men så sade de: ”Det brukar ju firas en Herrens högtid^[u] varje år i Shilo.” Det ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Shekem och söder om Lebona. ²⁰ De uppmanade Benjamins barn: ”Gå dit och lägg er i bakhåll i vingårdarna. ²¹ När ni får se Shilos döttrar komma ut för att dansa^[v] sina danser ska ni komma fram ur vingårdarna, och var och en ska gripa sig en hustru bland Shilos döttrar. Sedan kan ni ta er hem till Benjamins land. ²² Om sedan deras fäder eller bröder kommer till oss och klagar, ska vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för i så fall hade ni dragit skuld över er.”

²³ Benjamins barn gjorde så. Var och en tog sig en hustru bland de dansande kvinnor som de rövade bort. Sedan vände de tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem. ²⁴ Samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin arvedel.

^25 (Y) På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.