Job avslutar sitt svar på Elifas tal

Har inte människan ett slitsamt liv på jorden,
är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
Hon är lik en slav som flämtar efter skugga,
lik en daglönare som väntar på sin lön.
Månader av elände har jag fått till arvedel,
nätter av vedermöda har blivit min lott.
Så snart jag lagt mig frågar jag:
    "När skall jag stiga upp?
När skall natten ta slut?"
    Jag mättas av oro intill morgonen.
Min kropp täcks av förruttnelsens maskar
och med en skorpa som av jord,
    min hud skrumpnar och faller av.

Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole,
de försvinner utan hopp.
Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,
att mitt öga inte längre får se det goda.
Det öga som ser mig skall ej mer iaktta mig,
om din blick söker mig finns jag inte längre.
Som ett moln löses upp och är borta,
så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
hans plats vet inte längre av honom.

11 Därför vill jag inte lägga band på min mun,
jag vill tala i min andes ångest,
    jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur,
så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag säger: "Min bädd skall trösta mig,
min viloplats skall lindra mitt bekymmer",
14 då skrämmer du mig med drömmar
och förskräcker mig med syner.
15 Hellre vill jag bli kvävd,
    hellre dö än vara knotor.
16 Jag är led vid detta.
    Jag skall inte leva för evigt,
låt mig vara, ty mina dagar är en vindfläkt.

17 Vad är då en människa,
    att du gör så stor sak av henne,
ger akt på henne så noga,
18 synar henne var morgon,
    prövar henne vart ögonblick?
19 När skall du vända din blick ifrån mig,
ge mig tid att svälja min saliv?
20 Har jag syndat,
    vad skadar det dig,
du människornas bevakare?
    Varför har du gjort mig till din måltavla
och låtit mig bli en börda för mig själv?
21 Varför förlåter du inte min överträdelse
och tar bort min missgärning?
    Snart skall jag ligga i stoftet,
du skall söka efter mig, men jag finns inte mer.

(A) Har inte människan

    ett slitsamt liv på jorden?
    Är inte hennes dagar
        som daglönarens dagar?
Hon är som en slav
        som flämtar efter skugga,
    som en daglönare
        som väntar på sin lön.
Månader av elände
        har jag fått till arvedel,
    nätter av vedermöda
        har blivit min lott.
Så snart jag har lagt mig frågar jag:
    ”När ska jag stiga upp?
        När ska natten ta slut?”
    Jag mättas av oro
        ända till morgonen.
(B) Min kropp täcks av maskar
        och med en skorpa som av jord,
    min hud skrumpnar och faller av.

(C) Mina dagar flyr snabbare
        än vävarens spole,
    de försvinner utan hopp.
(D) Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,
    att mitt öga inte längre
        får se det goda.
Det öga som ser mig
        ska inte mer iaktta mig,
    om din blick söker mig
        finns jag inte längre.
Ett moln löses upp och är borta,
    den som farit ner i dödsriket
        kommer inte upp igen.
10 (E) Aldrig mer återvänder han
        till sitt hus,
    hans plats känner honom inte längre.

11 (F) Därför vill jag inte lägga band
        på min mun,
    jag vill tala i min andes ångest,
        jag vill klaga i min själs
            bedrövelse.
12 Jag är väl inte ett hav
        eller ett havsodjur,
    så att du måste sätta ut vakt
        mot mig?
13 När jag säger:
        ”Min bädd ska trösta mig,
    min viloplats ska lindra min oro”,
14 då skrämmer du mig med drömmar
        och skräckslår mig med syner.
15 Hellre vill jag bli kvävd,
    hellre dö än vara ett benrangel.
16 (G) Jag är trött på det här,
        jag kommer inte att leva för evigt.
    Låt mig vara,
        för mina dagar är en vindfläkt.

17 (H) Vad är då en människa,
    att du gör så stor sak av henne,
        ger akt på henne så noga,
18 synar henne var morgon,
    prövar henne vart ögonblick?
19 (I) När ska du vända din blick
        ifrån mig,
    ge mig tid att svälja min saliv?
20 Har jag syndat, vad gör det dig,
        du människornas bevakare?
    Varför har du gjort mig
        till din måltavla
    och låtit mig bli en börda
        för mig själv[a]?
21 Varför förlåter du inte min synd
        och tar bort min skuld?
    Snart ska jag ligga i stoftet,
        du kommer att söka efter mig
            men jag finns inte mer.

Footnotes

  1. 7:20 för mig själv   Andra handskrifter (Septuaginta): ”för dig”.

Job frågar Gud

Tänk vad människan måste kämpa här på jorden. Hennes liv är ett enda långt och hårt slavarbete.

Vad hon längtar efter att dagen ska ta slut! Hon arbetar och ser fram mot lönen.

Så har jag genomlidit månader av elände och långa, sömnlösa nätter.

När jag går och lägger mig, tänker jag: 'Om det ändå vore morgon!' och sedan kastar jag mig oroligt av och an ända till gryningen.

Min hud är full av maskar och alldeles mörk. Huden spricker av variga sår.

Mitt liv drar förbi, den ena hopplösa dagen efter den andra.

Mitt liv är som en vindfläkt, och inget gott finns kvar.

Ni ser mig ännu, men inte länge till. Snart är jag död.

Som ett moln upplöses och försvinner, så ska de som dör försvinna för alltid,

10 och för alltid vara borta från hem och familj.

11 Jag måste få ge uttryck åt min ångest! Låt mig få ge utlopp för min bitterhet!

12 Gud, är jag ett monster, eftersom du aldrig kan låta mig vara i fred?

13-14 Till och med när jag försöker få vila i sömnen, plågar du mig med mardrömmar.

15 Jag skulle föredra att bli strypt och dö, hellre än att fortsätta så här.

16 Jag avskyr att leva. Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!

17 Vad är då en människa, eftersom du går in så för att plåga henne?

18 Måste du syna henne varje morgon och pröva henne varje ögonblick av dagen?

19 Varför kan du inte lämna mig ensam ens för ett ögonblick?

20 Har min synd skadat dig, Gud, du mänsklighetens ordningsman? Varför har du valt mig till måltavla? Har jag blivit en sådan börda för dig?

21 Varför förlåter du inte min synd och låter allt vara glömt? Snart kommer jag att ligga i smutsen och dö, och när du letar efter mig, kommer jag att vara borta.

En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.