Job 30
Svenska Folkbibeln
30 Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag,
de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sätta
bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,
dessa som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager av det torra landet
som redan förut var öde och ödsligt.
4 De plockar saltörter bland snåren,
och ginströtter är deras mat.
5 De drivs ut från menigheten,
man ropar efter dem som efter tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,
i jordhålor och bergsskrevor.
7 De skriker bland snåren,
de kryper ihop under nässlor.
8 De är uslingar och ärelösa,
utjagade ur landet.
9 För dem har jag nu blivit en nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk bland dem.
10 De avskyr mig och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
11 Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig,
därför beter de sig tygellöst inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
och banar sig väg för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som en storm,
och lik ett moln har min räddning försvunnit.
16 Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel
han fattar mig i min livklädnad.
19 Han har vräkt mig ner i dyn,
och jag liknar stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
med din starka hand ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort,
du slungar mig av och an i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning dit allt levande samlas.
24 Men räcker man ej ut handen när man faller,
ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit?
25 Grät jag inte över den som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
26 Men när jag sökte det goda, kom det onda,
när jag väntade på ljus, kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
28 Svart går jag omkring, men inte av solen.
Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna.
30 Min hud har blivit svart och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
31 Mitt harpospel är bytt i sorgelåt,
mitt flöjtspel i högljudd gråt.
Job 30
New Catholic Bible
Chapter 30
Now I Am the Laughingstock
1 “But now I am the laughingstock
of people who are younger than I,
people whose fathers I would not have considered fit
to put with the dogs guarding my flock.
2 Of what use to me was the strength of their hands?
Their vigor had completely wasted away.
3 “Enfeebled by want and hunger,
they gnawed roots in the wilderness,
a gloomy place of dry and desolate ground.
4 They plucked saltwort and scrub for food,
and they ate the roots of the broom tree.[a]
5 Cast out from human society
and berated as thieves and pursued,
6 they were forced to live on the sides of ravines,
in holes in the ground, and in clefts of rock.
7 Among the bushes you could hear them braying,
huddled together under the nettles.
8 They are a vile and irresponsible brood,
driven as outcasts from society.
9 “And these are the ones who speak mockingly about me;
my name is a byword among them.
10 They abhor me and keep their distance from me;
they do not hesitate to spit in my face.
11 And since God has loosened my bowspring[b] and humbled me,
they have ceased to have any restraint in my presence.
12 “The rabble attack in a mob on my right flank;
they lay snares for my feet
and raise their siege-ramps against me.
13 They advance through my crumbling defenses,
blocking every means of escape,
and no one restrains them.
14 They burst forward through a gaping breach
and advance in waves.
15 Terrors surround me on all sides;
my confidence disintegrates,
and my hope of deliverance vanishes like a cloud.
God’s Severity[c]
16 “And now my life has begun to ebb away;
my days are filled with grief and affliction.
17 During the night pain wracks my bones,
and I suffer from ceaseless throbbing that allows me no respite.
18 God seizes my garment violently,
grasping me by the collar of my tunic.
19 He has cast me into the mire,
and I am covered with dust and ashes.
20 “I cry out to you, O God, but you do not answer me;
I stand before you, but you barely take notice.
21 You have turned with severity against me;
with your strong hand you persecute me.
22 You lift me up and place me at the mercy of the wind,
allowing me to be tossed about in the storm.
23 I know indeed that you will hand me over to death
and to the place appointed for every living mortal.
Yet I Cannot Discover Why
24 “And yet should you not extend a hand
to someone who pleads with you for help?
25 Did I not shed tears over the plight of the unfortunate?
Was not my soul grieved for the destitute?
26 Yet when I hoped for good, only evil came;
when I looked for light, there was only darkness.
27 My inward parts are in constant pain,
and days of affliction torment me.
28 “I walk about dejected and without comfort;
I stand up in the assembly and cry for help.
29 I have become a brother to the jackal
and a companion to the ostrich.
30 My skin has turned black and peels off my body,
and my bones are scorched by heat.
31 My harp has been tuned to dirges,
and my flute to the sounds of weeping.
Footnotes
- Job 30:4 The foods mentioned here (saltwort, scrub, and roots of the broom tree) were the fare of those in extreme poverty.
- Job 30:11 Loosened my bowspring: i.e., done away with my strength.
- Job 30:16 Little by little Job comes back to his essential distress: the fierce hostility of a God who pursues him relentlessly. His faith survives but in a greatly wounded state.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
