³ Må den dag då jag föddes bli utplånad,
    och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
⁴ Må den dagen vändas i mörker!
    Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
⁵     Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
⁶     Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
    och aldrig mer träda in i någon månad.
⁷ Må den natten vara ofruktsam,
    och låt inget glädjerop höras i den.
⁸ Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
    av dem som kan mana fram Leviatan.
⁹ Må dess morgonstjärnor förmörkas,
    låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
¹⁰     för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd^[a] döljas för min syn.

¹¹ Varför fick jag inte dö när jag föddes,
    förgås när jag kom ut ur min mors liv?
¹² Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
    och bröst för att amma mig?
¹³ Då skulle jag ha legat tyst nu,
    sovit och varit stilla,
¹⁴ tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
    som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
¹⁵ med furstar som ägde guld,
    och fyllde sina hus med silver.
¹⁶ Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
    som barn som aldrig såg ljuset?
¹⁷ Där rasar de onda inte mer,
    och där får de uttröttade vila.
¹⁸ Där har fångarna funnit ro,
    de hör inte längre slavdrivarens rop.
¹⁹ Små och stora är lika där,
    och slaven blir fri från sin herre.

²⁰ Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
    och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
²¹ åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
    eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
²² som gläds och jublar och fröjdar sig
    när de når graven?
²³ Varför ges liv åt någon,
    vars väg är dold,
instängd av Gud?
²⁴     Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
²⁵     Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
²⁶ Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
    bara bekymmer.