10 (A) Jag är trött på livet,

    jag vill släppa fram
    min klagan,
        jag talar i min själs bitterhet.
Jag vill säga till Gud:
        Fördöm mig inte.
    Låt mig veta varför du anklagar mig.
Gläds du åt att förtrycka,
        att förkasta dina händers verk
    och låta ditt ljus skina
        över de gudlösas rådslag?
(B) Har du ögon som en varelse av kött,
    ser du så som människor ser?
Är dina dagar
        som en människas dagar,
    dina år som en mans levnadstid?
Du letar ju efter min skuld
    och söker min synd,
du som vet att jag är oskyldig
    och att ingen kan rädda ur din hand.

(C) Dina händer har format mig
        och gjort varje del av mig,
    och ändå vill du fördärva mig!
(D) Tänk på hur du formade mig
        som lera,
    och nu låter du mig bli stoft igen!
10 Du hällde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som ost.
11 Du klädde mig med hud och kött
    och vävde mig samman
        av ben och senor.
12 (E) Liv och nåd gav du mig,
    din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta
    – jag vet att du tänkte så –
14 att om jag syndade,
    skulle du vakta på mig
    och inte lämna min skuld ostraffad.
15 Ve mig om jag är skyldig!
    Men är jag oskyldig
        kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
    för jag fylls av skam
        och ser mitt lidande.
16 (F) Och höjde jag huvudet
        skulle du jaga mig som ett lejon
    och åter visa din förunderliga
        makt mot mig.
17 Du skulle föra fram
        nya vittnen mot mig
    och låta mig känna
        din vrede mer och mer,
    du skulle sända här efter här
        mot mig.
18 (G) Varför tog du mig ut ur moderlivet?
    Om jag ändå hade dött
        innan något öga såg mig!
19 Om jag ändå aldrig varit till,
    utan förts från moderlivet
        till graven!
20 (H) Min tid är kort.
    Låt mig vara, lämna mig i fred
        så att jag får en stund av glädje
21 innan jag går bort
        för att aldrig komma tillbaka,
    till mörkrets
        och dödsskuggans land,
22 till ett land med dunkel
        som djupaste natt,
    till dödsskugga och förvirring
        där ljuset är som djupaste natt.

Job beklagar att han blivit född

10 Jag är trött på livet.
    Jag vill klaga öppet!
Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet.
    Jag ska säga till Gud:
Döm mig inte,
    utan låt mig få veta vad du anklagar mig för!
Gläds du åt att förtrycka,
    förkasta en som du själv har skapat,
samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer?
    Har du en människas ögon?
Ser du som de dödliga ser?
    Är dina dagar som den dödliges,
dina år som en människas?
    Du söker ju fel hos mig,
letar efter mina synder,
    fastän du vet att jag inte är skyldig.
Det finns ingen räddning ur din hand.

Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,
    och ändå bryter du ner mig.
Tänk på att du formade mig som lera.
    Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?
10 Du tömde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som en ost.
11 Du klädde mig i hud och kött
    och band mig samman med ben och senor.
12 Du gav mig livet
    och var nådig mot mig,
min ande bevarades genom din omsorg.

13 Men detta hade du i sinnet,
    jag visste dina tankar:
14 om jag syndade,
    skulle du vakta på mig
och aldrig befria mig från min skuld.
15     Ve mig om jag är skyldig!
Och om jag är oskyldig
    kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.
Jag är full av skam och inser mitt elände.
16     Om jag försöker resa mig från marken,
rusar du på mig snabbt som ett lejon
    och låter mig känna av din förunderliga makt.
17 Du skaffar nya vittnen mot mig,
    öser över mig din ständigt växande vrede
och låter nya härar anfalla mig.[a]

18 Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?
    Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?
19 Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,
    jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.
20 Mina dagar är ju korta.
    Låt mig få vara i fred,
så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,
21     innan jag går till landet utan återvändo,
till det djupaste mörkrets land,
22     till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,
där ljuset är likt mörker.

Footnotes

  1. 10:17 Grundtextens innebörd är osäker.

10 My soul hath been weary of my life, I leave off my talking to myself, I speak in the bitterness of my soul.

I say unto God, `Do not condemn me, Let me know why Thou dost strive [with] me.

Is it good for Thee that Thou dost oppress? That Thou despisest the labour of Thy hands, And on the counsel of the wicked hast shone?

Eyes of flesh hast Thou? As man seeth -- seest Thou?

As the days of man [are] Thy days? Thy years as the days of a man?

That Thou inquirest for mine iniquity, And for my sin seekest?

For Thou knowest that I am not wicked, And there is no deliverer from Thy hand.

Thy hands have taken pains about me, And they make me together round about, And Thou swallowest me up!

Remember, I pray Thee, That as clay Thou hast made me, And unto dust Thou dost bring me back.

10 Dost Thou not as milk pour me out? And as cheese curdle me?

11 Skin and flesh Thou dost put on me, And with bones and sinews dost fence me.

12 Life and kindness Thou hast done with me. And Thy inspection hath preserved my spirit.

13 And these Thou hast laid up in Thy heart, I have known that this [is] with Thee.

14 If I sinned, then Thou hast observed me, And from mine iniquity dost not acquit me,

15 If I have done wickedly -- wo to me, And righteously -- I lift not up my head, Full of shame -- then see my affliction,

16 And it riseth -- as a lion Thou huntest me. And Thou turnest back -- Thou shewest Thyself wonderful in me.

17 Thou renewest Thy witnesses against me, And dost multiply Thine anger with me, Changes and warfare [are] with me.

18 And why from the womb Hast Thou brought me forth? I expire, and the eye doth not see me.

19 As I had not been, I am, From the belly to the grave I am brought,

20 Are not my days few? Cease then, and put from me, And I brighten up a little,

21 Before I go, and return not, Unto a land of darkness and death-shade,

22 A land of obscurity as thick darkness, Death-shade -- and no order, And the shining [is] as thick darkness.'

10 “I loathe my very life;(A)
    therefore I will give free rein to my complaint
    and speak out in the bitterness of my soul.(B)
I say to God:(C) Do not declare me guilty,
    but tell me what charges(D) you have against me.(E)
Does it please you to oppress me,(F)
    to spurn the work of your hands,(G)
    while you smile on the plans of the wicked?(H)
Do you have eyes of flesh?
    Do you see as a mortal sees?(I)
Are your days like those of a mortal
    or your years like those of a strong man,(J)
that you must search out my faults
    and probe after my sin(K)
though you know that I am not guilty(L)
    and that no one can rescue me from your hand?(M)

“Your hands shaped(N) me and made me.
    Will you now turn and destroy me?(O)
Remember that you molded me like clay.(P)
    Will you now turn me to dust again?(Q)
10 Did you not pour me out like milk
    and curdle me like cheese,
11 clothe me with skin and flesh
    and knit me together(R) with bones and sinews?
12 You gave me life(S) and showed me kindness,(T)
    and in your providence(U) watched over(V) my spirit.

13 “But this is what you concealed in your heart,
    and I know that this was in your mind:(W)
14 If I sinned, you would be watching me(X)
    and would not let my offense go unpunished.(Y)
15 If I am guilty(Z)—woe to me!(AA)
    Even if I am innocent, I cannot lift my head,(AB)
for I am full of shame
    and drowned in[a] my affliction.(AC)
16 If I hold my head high, you stalk me like a lion(AD)
    and again display your awesome power against me.(AE)
17 You bring new witnesses against me(AF)
    and increase your anger toward me;(AG)
    your forces come against me wave upon wave.(AH)

18 “Why then did you bring me out of the womb?(AI)
    I wish I had died before any eye saw me.(AJ)
19 If only I had never come into being,
    or had been carried straight from the womb to the grave!(AK)
20 Are not my few days(AL) almost over?(AM)
    Turn away from me(AN) so I can have a moment’s joy(AO)
21 before I go to the place of no return,(AP)
    to the land of gloom and utter darkness,(AQ)
22 to the land of deepest night,
    of utter darkness(AR) and disorder,
    where even the light is like darkness.”(AS)

Footnotes

  1. Job 10:15 Or and aware of