Exodus 9
Legacy Standard Bible
The Plague of Dying Egyptian Livestock
9 Then Yahweh said to Moses, “Come to Pharaoh and speak to him, ‘Thus says Yahweh, the God of the Hebrews, “(A)Let My people go, that they may serve Me. 2 For (B)if you refuse to let them go and [a]continue to hold them, 3 behold, (C)the hand of Yahweh [b]will come with a very heavy pestilence on your livestock which are in the field, on the horses, on the donkeys, on the camels, on the herds, and on the flocks. 4 (D)But Yahweh will make a distinction between the livestock of Israel and the livestock of Egypt, so that (E)nothing will die of all that belongs to the sons of Israel.”’” 5 Yahweh also set a definite time, saying, “Tomorrow Yahweh will do this thing in the land.” 6 So Yahweh did this thing on the next day, and (F)all the livestock of Egypt died; (G)but of the livestock of the sons of Israel, not one died. 7 And Pharaoh sent, and behold, there was not even one of the livestock of Israel dead. But (H)the heart of Pharaoh was [c]hardened with firmness, and he did not let the people go.
The Plague of Boils
8 Then Yahweh said to Moses and Aaron, “Take for yourselves handfuls of soot from a kiln, and let Moses toss it toward the sky in the sight of Pharaoh. 9 And it will become fine dust over all the land of Egypt, and it will become (I)boils breaking out with sores on man and beast through all the land of Egypt.” 10 So they took the soot from the kiln and stood before Pharaoh; and Moses tossed it toward the sky, and it became boils breaking out with sores on man and beast. 11 (J)And the [d]magicians could not stand before Moses because of the boils, for the boils were on the magicians [e]as well as on all the Egyptians. 12 And (K)Yahweh [f]hardened Pharaoh’s heart with strength, and he did not listen to them, just as Yahweh had spoken to Moses.
The Plague of Hail
13 And Yahweh said to Moses, “(L)Rise up early in the morning and stand before Pharaoh, and you shall say to him, ‘Thus says Yahweh, the God of the Hebrews, “(M)Let My people go, that they may serve Me. 14 For this time I will send all My plagues against your heart and amongst your servants and your people, so that (N)you may know that there is no one like Me in all the earth. 15 For if by now I had sent forth My hand and struck you and your people with pestilence, you would then have been wiped out from the earth. 16 But, indeed, (O)for this reason I have caused you to stand, in order to show you My power and in order to recount My name through all the earth. 17 Still you [g]exalt yourself against My people [h]by not letting them go. 18 Behold, about this time tomorrow, (P)I will rain down very heavy hail, such as has not been seen in Egypt from the day it was founded [i]until now. 19 So now, send, bring (Q)your livestock and whatever you have in the field to safety. (R)Every man and beast that is found in the field and is not brought home, the hail will come down on them, and they will die.”’” 20 (S)The one among the servants of Pharaoh who [j]feared the word of Yahweh made his servants and his livestock flee into the houses; 21 but he who did not [k]consider in his heart the word of Yahweh [l]left his servants and his livestock in the field.
22 Now Yahweh said to Moses, “Stretch out your hand toward the sky, that (T)there may be hail on all the land of Egypt, on man and on beast and on every plant of the field, throughout the land of Egypt.” 23 So Moses stretched out his staff toward the sky, and Yahweh gave forth [m]thunder and (U)hail, and fire went down to the earth. And Yahweh rained down hail on the land of Egypt. 24 So there was hail, and fire [n]flashing continually in the midst of the hail, very heavy, such as had not been in all the land of Egypt since it became a nation. 25 (V)And the hail struck all that was in the field through all the land of Egypt, from man to beast; the hail also struck every plant of the field and shattered every tree of the field. 26 (W)Only in the land of Goshen, where the sons of Israel were, there was no hail.
27 Then Pharaoh (X)sent and called for Moses and Aaron and said to them, “(Y)I have sinned this time; Yahweh is the righteous one, and I and my people are the wicked ones. 28 (Z)Entreat Yahweh, for God’s [o]thunder and hail are too much; and (AA)I will let you go, and you shall stay no longer.” 29 And Moses said to him, “As soon as I go out of the city, I will (AB)spread out my [p]hands to Yahweh; the [q]thunder will cease, and there will be hail no longer, that you may know that (AC)the earth is Yahweh’s. 30 (AD)But as for you and your servants, I know that (AE)you do not yet [r]fear [s]Yahweh God.” 31 (Now the flax and the (AF)barley were struck down, for the barley was in the ear and the flax was in bud. 32 But the wheat and the spelt were not struck down, for they are late-ripening.) 33 (AG)And Moses went out of the city from Pharaoh and spread out his [t]hands to Yahweh; and the [u]thunder and the hail ceased, and rain [v]no longer poured on the earth. 34 But Pharaoh saw that the rain and the hail and the [w]thunder had ceased. So he sinned again and [x]hardened his heart with firmness, he and his servants. 35 And Pharaoh’s heart was [y]hardened with strength, and he did not let the sons of Israel go, just as (AH)Yahweh had spoken by the hand of Moses.
Footnotes
- Exodus 9:2 Lit still hold
- Exodus 9:3 Lit will be
- Exodus 9:7 Or glorified, cf. 14:4; lit heavy
- Exodus 9:11 Or soothsayer priests
- Exodus 9:11 Lit and on all
- Exodus 9:12 Lit strengthened
- Exodus 9:17 Or build up
- Exodus 9:17 Lit so as not to let
- Exodus 9:18 Lit and until now
- Exodus 9:20 Or reverenced
- Exodus 9:21 Lit set
- Exodus 9:21 Lit then left
- Exodus 9:23 Lit sounds
- Exodus 9:24 Lit taking hold of itself
- Exodus 9:28 Lit sounds
- Exodus 9:29 Lit palms
- Exodus 9:29 Lit sounds
- Exodus 9:30 Or reverence
- Exodus 9:30 Lit before Yahweh God
- Exodus 9:33 Lit palms
- Exodus 9:33 Lit sounds
- Exodus 9:33 Lit was not poured
- Exodus 9:34 Lit sounds
- Exodus 9:34 Or glorified, cf. 14:4; lit made heavy
- Exodus 9:35 Lit strengthened
2 Moseboken 9
Svenska Folkbibeln 2015
Den femte plågan – boskapspest
9 Herren sade till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 För om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, 3 se, då ska Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken: hästar, åsnor, kameler, kor och får. 4 Men Herren ska göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn ska dö.” 5 Herren bestämde en tid och sade: ”I morgon ska Herren göra detta i landet.”
6 Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. 7 När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte folket.
Den sjätte plågan – bölder
8 Herren sade till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot ur smältugnen. Mose ska kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. 9 Det ska bli ett damm över hela Egyptens land, och det ska bli bölder som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten.” 10 Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao. Mose kastade upp sotet mot himlen, och bölder slog ut med blåsor på människor och boskap.
11 Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, för det var bölder på dem och på alla egyptier. 12 Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt till Mose.
Den sjunde plågan – hagel
13 Därefter sade Herren till Mose: ”Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. 14 Annars ska jag den här gången sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, så att du förstår att ingen är som jag på hela jorden. 15 För nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. 16 (A) Men just därför lät jag dig uppstå[a], för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.
17 Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, 18 se, då ska jag i morgon vid den här tiden sända ett hagel så tungt att inget liknande har hänt i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. 19 Sänd därför ut folk och hämta in din boskap och allt annat du har ute på marken, för alla människor och all boskap som är ute på marken och inte har kommit under tak kommer att träffas av haglet och dödas.”
20 Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, 21 men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.
22 Herren sade till Mose: ”Lyft din hand mot himlen, så ska det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egyptens land.” 23 (B) Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla och eld[b] slog ner mot jorden.
Så sände Herren hagel över Egyptens land. 24 Och det haglade och eld gick fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att inget liknande hade hänt i hela Egyptens land sedan den tid då det blev befolkat. 25 I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner markens alla växter och bröt sönder markens alla träd. 26 Endast i landet Goshen, där Israels barn bodde, haglade det inte.
27 (C) Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt. 28 (D) Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.” 29 (E) Mose svarade honom: ”När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren. 30 Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.” 31 Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax[c] och linet stod i knopp. 32 Men vetet och spältvetet[d] slogs inte ner, eftersom de mognar senare.
33 Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden. 34 Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare. 35 Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.
Legacy Standard Bible Copyright ©2021 by The Lockman Foundation. All rights reserved. Managed in partnership with Three Sixteen Publishing Inc. LSBible.org For Permission to Quote Information visit https://www.LSBible.org.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation