Daniel 9
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Daniel ber för sitt folk
9 Det var nu kung Dareios första regeringsår. Han var son till Xerxes och av medisk härstamning men blev kung i kaldéernas rike. 2 Under hans första regeringsår förstod jag, Daniel, i skrifterna att enligt Herrens ord till profeten Jeremia måste Jerusalem ligga öde i sjuttio år. 3 Jag vände mig till Herren Gud i bön och åkallan och fastade i säck och aska. 4 Jag bad till Herren, min Gud, och bekände:
”Herre, du store och fruktansvärde Gud, som håller förbundet och är nådig mot dem som älskar dig och håller dina bud, 5 vi har syndat och gjort orätt, varit gudlösa och upproriska, vänt oss bort från dina bud och befallningar. 6 Vi har inte lyssnat till dina tjänare, profeterna, som har talat i ditt namn till våra kungar och furstar, våra förfäder och till allt folket i landet.
7 Herre, du är rättfärdig, men denna dag måste vi skämmas, Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, nära och fjärran, i alla länder dit du har drivit dem på grund av deras trolöshet mot dig. 8 Herre, vi och våra kungar, furstar och förfäder skäms, för vi har syndat mot dig. 9 Men Herren, vår Gud, är barmhärtig och förlåter, fastän vi har varit upproriska mot honom. 10 Vi har varit olydiga motHerrens, vår Guds, röst. Vi har inte följt de lagar han gav oss genom sina tjänare profeterna.
11 Hela Israel har överträtt din lag, vänt sig bort och inte lyssnat till din röst. Därför har den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Moses lag kommit över oss, för vi har syndat mot dig. 12 Du har fullföljt vad du talat mot oss och våra domare som dömde oss och låtit så mycket ont drabba oss att inget liknande som nu har skett i Jerusalem någonsin har skett under hela himlen. 13 Så som det står skrivet i Moses lag kom allt detta onda över oss. Men ändå vädjade vi inte till Herrens, vår Guds, välvilja och omvände oss inte från våra synder och brydde oss inte om din sanning. 14 Därför hade Herren det onda förberett och lät det drabba oss. Herren, vår Gud, är rättfärdig i allt vad han gör, men vi har inte velat lyda hans röst.
15 Herre, vår Gud, du förde ditt folk ut ur Egypten med stark hand, och gjorde ditt namn ryktbart, så som det är än i dag. Vi har syndat och varit gudlösa. 16 För alla dina rättfärdiga gärningars skull, Herre, vänd bort din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. För våra synders skull och för våra förfäders missgärningars skull har Jerusalem och ditt folk blivit ett objekt för hån för alla runt omkring oss.
17 Vår Gud, hör din tjänares bön och åkallan! Se med välvilja på din ödelagda helgedom, för din egen skull, Herre! 18 Min Gud, böj ditt öra till oss och hör! Öppna dina ögon och se förödelsen som har drabbat oss och den stad som är uppkallad efter ditt namn. Det är inte på grund av vår egen rättfärdighet som vi kommer till dig med våra böner, utan på grund av din stora barmhärtighet. 19 Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in! Dröj inte, för din egen skull, min Gud, för din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.”
Sjuttio sjuperioder
20 Medan jag talade, bad och bekände mina och mitt folk Israels synder och vädjade till Herren, min Gud, för hans heliga berg, 21 medan jag alltså ännu talade i bönen, kom Gabriel som jag hade sett i min tidigare syn farande till mig i all hast vid tiden för kvällsoffret. 22 Han vägledde mig och sa: ”Daniel, jag har kommit för att ge dig insikt och förståelse. 23 När du började be gavs ett budskap, och jag har kommit för att meddela dig det, för du är mycket dyrbar. Beakta nu budskapet och förstå synen!
24 Sjuttio sjuperioder är bestämda för ditt folk och din heliga stad, för att ondskan ska fås att upphöra, synden ta slut, och skulden sonas, en evig rättfärdighet införas, synen och profetian beseglas och det allra heligaste smörjas.[a]
25 Du ska veta och förstå att från det att budskapet om Jerusalems återuppbyggande gavs till dess den Smorde[b] fursten kommer ska det gå sju sjuperioder och sextiotvå sjuperioder. Det ska återuppbyggas med gator och vallgravar under svåra tider. 26 Efter de sextiotvå sjuperioderna ska den Smorde bli avlägsnad och utblottad. Staden och helgedomen ska förgöras av en kommande furstes folk. Hans slut ska komma som en flodvåg, och krig ska fortgå intill slutet; förödelsen är bestämd.[c] 27 Under en sjuperiod ska han[d] bekräfta ett förbund med många, men i mitten av sjuperioden ska han avskaffa slaktoffret och matoffret. På en vinge kommer den vanhelgande vidrigheten, till dess det slut kommer över honom som är bestämt.”
Daniel 9
Svenska Folkbibeln
Daniels bön
9 I Ahasveros son Darejaves första regeringsår[a] - han som var av medisk släkt men som hade blivit upphöjd till kung över kaldeernas rike - 2 i hans första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia[b] skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år. 3 Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska. 4 Jag bad till Herren, min Gud, och bekände:
"O Herre, du store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund och nåd mot dem som älskar dig och håller dina bud. 5 Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. 6 Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. 7 Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Så är det i dag med Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla andra länder, dit du har fördrivit dem därför att de var trolösa mot dig. 8 Ja, Herre, vi med våra kungar, furstar och fäder måste gömma våra ansikten i skam därför att vi har syndat mot dig. 9 Men hos Herren, vår Gud, finns barmhärtighet och förlåtelse. Vi var upproriska mot honom 10 och lydde inte Herrens, vår Guds, röst. Vi vandrade inte efter de lagar som han förelade oss genom sina tjänare profeterna.
11 Hela Israel överträdde din lag och vek av utan att höra din röst. Därför utgöts också över oss den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Mose lag. Vi hade ju syndat mot honom. 12 Han höll sina ord som han hade talat mot oss och mot våra domare som dömde oss. Han lät en så stor olycka komma över oss att något liknande det som nu skett i Jerusalem inte har hänt någon annanstans under himlen. 13 I enlighet med det som står skrivet i Mose lag kom all denna olycka över oss. Men ändå sökte vi inte blidka Herren, vår Gud, genom att vända om från våra missgärningar och ge akt på din sanning. 14 Därför vakade Herren över olyckan och lät den drabba oss, ty Herren, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar han gör. Men vi hörde inte hans röst.
15 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. 16 Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss. 17 Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull. 18 Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. 19 O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn."
De "sjuttio veckorna"
20 Medan jag ännu talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför Herren, min Gud, bar fram min förbön för min Guds heliga berg - 21 medan jag alltså ännu talade i min bön - kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn. Han rörde vid mig, och det var vid tiden för kvällsoffret. 22 Han undervisade mig och sade till mig: "Daniel, jag är utsänd för att ge dig insikt och förstånd. 23 Redan när du började be gick ordet ut och jag har kommit för att ge dig besked, för du är högt älskad. Så ge akt på ordet och förstå synen:
24 Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste.[c] 25 Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter. 26 Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten. 27 Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren."
Footnotes
- Daniel 9:1 Darejaves första regeringsår År 539 f. Kr.
- Daniel 9:2 Herrens ord till profeten Jeremia Se Jer 25:11-12 och 29:10, som talar om sjuttio år under babyloniskt herravälde.
- Daniel 9:24 den Allraheligaste Annan översättning: "det allra heligaste".
Daniel 9
New Catholic Bible
The Prophecy of the Seventy Weeks[a]
Chapter 9
According to the Word Revealed to Jeremiah . . . 1 In the first year of Darius, son of Ahasuerus, a Mede by birth, who became ruler of the kingdom of the Chaldeans— 2 in the first year of his reign, I, Daniel, was studying the Scriptures and reflecting on the seventy years that, according to the word of the Lord to the prophet Jeremiah, had to pass before the desolation of Jerusalem would come to an end.
3 Then I turned to the Lord God and pleaded with him in earnest prayer, with fasting, sackcloth, and ashes. 4 I prayed to the Lord, my God, and made this confession, saying:
Lord, Have Mercy.[b] “O Lord, great and awesome God, you who keep your covenant and show your steadfast love to those who love you and observe your commandments: 5 we have sinned and done what is wrong, we have acted wickedly and rebelled, we have rejected your commandments and your laws. 6 We have not listened to your servants the Prophets, who spoke in your name to our kings, our princes, and our fathers, and to all the people of the land.
7 “Righteousness is on your side, O Lord. As for us, we are filled with shame even to this day—we, the people of Judah, the inhabitants of Jerusalem, and all Israel, those who are near and those who are far away, in all the countries to which you have dispersed us because of the treachery that we have committed against you.
8 “O Lord, we are filled with shame—our kings, our princes, and our fathers—for having sinned against you. 9 But you, O Lord, our God, are always prepared to show compassion and forgiveness. Yet we rebelled against you 10 and have not obeyed the voice of the Lord, our God, by following your laws that you have given to us through your servants the Prophets.
11 “All Israel has transgressed your law and turned away from you, refusing to obey your commands. Therefore, the curse and the oath written in the law of Moses, the servant of God, have been poured down upon us because we have sinned against you. 12 You confirmed your threats, which you made against us and our rulers by bringing upon us in Jerusalem the greatest calamity that the world has ever experienced.
13 “Just as it is written[c] in the law of Moses, all this disaster has come upon us. We failed to entreat the favor of the Lord, our God, by renouncing our wickedness and reflecting upon his fidelity. 14 Therefore, the Lord has watched us carefully, and now he has brought this disaster upon us. The Lord is just in all of his dealings with us, but we have not listened to his voice.
15 “And now, O Lord, our God, who led your people out of the land of Egypt with your mighty hand and caused your name to be renowned, even to this very day: we have sinned, we have acted wickedly. 16 Lord, in keeping with your saving deeds, we beg you to allow your anger and wrath to turn away from your city Jerusalem, your holy mountain. As a result of our sins and the crimes of our fathers, Jerusalem and your people have become an object of scorn to all those who surround us.
17 “Now therefore, our God, listen to the prayers and supplications of your servant, and for your own sake, O Lord, let your face shine upon your desolate sanctuary. 18 Incline your ear, O my God, and listen. Open your eyes and look upon our desolation and upon the city that bears your name. We present our petition to you, relying not upon our upright deeds but rather upon your great mercy.
19 “Listen to us, O Lord! Forgive us, O Lord! Do not delay, O my God, for your own sake, because your city and your people bear your name.”
20 Seventy Weeks Are Decreed.[d] While I was still speaking, still occupied with my prayer and confessing my sins and the sins of my people Israel and presenting my supplication to the Lord, my God, on behalf of his holy mountain— 21 while I was still speaking in prayer, the man Gabriel, whom I had seen previously in a vision, swooped down on me in rapid flight at the time of the evening sacrifice.
22 He then spoke these words to me: “Daniel, I have now come down to you to give you understanding. 23 As you began your supplications, an answer was given, and I have come to make it known to you, for you are greatly beloved. Therefore, consider carefully the answer and comprehend the vision.
24 “Seventy weeks are decreed
for your people and your holy city:
for bringing an end to transgression,
for putting an end to sin,
for expiating iniquity,
for introducing everlasting righteousness,
for ratifying vision and prophecy,
and for anointing the Holy of Holies.
25 “Know therefore, and understand this:
From the time that the message was sent:
‘Return and rebuild Jerusalem,’
until the coming of an anointed prince,
there shall be seven weeks.
During sixty-two weeks
it shall be rebuilt and restored
with streets and trenches
in a troubled time.
26 “After the sixty-two weeks
an anointed one will be cut off
and have nothing.
And the troops of a leader who is to come
will destroy the city and the sanctuary.
Then the end will come like a torrent,
and until the end there will be war,
the devastation that has been decreed.
27 “During the space of one week
he will make a firm alliance with many people,
and for the space of half a week
he will put a stop to sacrifice and oblation.
And on the temple wing
will be the terrible abomination
until the end that has been decreed
is poured out upon the desolate city.”
Footnotes
- Daniel 9:1 By means of this prediction, the author, who is writing for the contemporaries of Antiochus IV Epiphanes, seeks to shore up the courage of the persecuted until the end of the oppression, which will not be long in coming. But the deeper insight goes beyond the immediate circumstances of the passage, for it is a call to persevere in faith while awaiting the coming of the Lord.
- Daniel 9:4 This prayer recalls the canticle of Azariah (included in the Septuagint as Dan 3:26-45) and the liturgies of repentance after the Exile (Ezr 9; Neh 9).
- Daniel 9:13 Just as it is written: first usage of this formula of Scripture citation in the Bible.
- Daniel 9:20 This prophecy is one of the best known and most difficult of the Old Testament. In this coded and therefore obscure passage some think they discover figures that correspond to the coming of the Messiah and provide a means of calculating the end of the world. But the author, who is a contemporary of Antiochus IV and caught up in the daily tragedy of persecution, has other concerns than to offer hidden calculations. His purpose is to proclaim the proximate end of the oppression. His counting, like that of Jeremiah, starts with the beginning of the Exile in 587 B.C.; but the years become weeks of years, that is, periods of seven years. Thus, what was originally thought of in relation to the return from exile and the rebuilding of the temple is now shifted to apply to the age of Antiochus IV. The first seven weeks, or forty-nine years, cover rather well the duration of the Exile, since it was in 538 B.C. that the priest Joshua presided over the reestablishment of the Jewish community in Palestine; but the rebuilding of the temple came in 515 B.C. (see Ezr 3–6) and the rebuilding of the city walls in 445 B.C. (Neh 1–7). And the following sixty-two weeks no longer correspond to history; in fact, from the edict of Cyrus in 538 B.C., to the assassination of Onias III the high priest in 170 B.C. (he is the anointed one of v. 26), sixty-seven years are lacking for the figures to match. Did the author perhaps make a mistake in counting? For the final week, however, and this is the one that interests the author (v. 27), the prediction turns out well. The alliance of the intriguers and apostates around the tyrant, and the disorders introduced into Jewish life by the complicity of the upper clergy after the death of Onias, lasted a week, or about seven years, from 171–164 B.C. In 167 B.C., the daily sacrifice in the temple was suppressed and replaced by the worship of Zeus; this was the abomination that causes desolation or supreme horror (1 Mac 1:54). Three and a half years, or a half-week, later, Jewish worship will be restored by Judas Maccabeus, while Antiochus dies.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
