²⁵ Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.

²⁶ Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. ²⁷ Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” ^28 (A) Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” ²⁹ Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” ³⁰ Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

Herren sänder vaktlar

^31 (B) Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar^[a] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar^[b] över marken.

³² Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer^[c], och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.

³³ Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. ³⁴ Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava^[d], eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.

³⁵ Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.

^3 (A) Han ödmjukade dig och lät dig hungra, och han lät dig äta manna, något som varken du eller dina fäder kände till. Han ville lära dig att människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord^[a] som utgår från Herrens mun.

¹⁶ och gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder inte kände till. Han gjorde allt detta för att ödmjuka och pröva dig för att sedan göra dig gott.