Add parallel Print Page Options

Предимството на Новия Завет пред Стария Завет

(A)Пак ли започваме да се препоръчваме? Или имаме нужда, както някои, от препоръчителни писма до вас или от вас?

(B)Вие сте нашето писмо, написано в сърцата ни, което узнават и прочитат всички човеци;

(C)и става явно, че сте Христово писмо, произлязло чрез нашето служение, написано не с мастило, но с Духа на живия Бог, не на плочи от камък, но на плочи от плът – на сърцето.

Такава увереност имаме спрямо Бога чрез Христос.

(D)Не че сме способни от само себе си да съдим за нещо като от нас си; но нашата способност е от Бога,

(E)Който ни и направи способни като служители на един нов завет – не на буквата, а на духа; защото буквата убива, а духът оживотворява.

(F)Но ако служението на онова, което докарва смърт, написано с букви, издълбани на камък, стана с такава слава, че израилтяните не можеха да гледат Моисей в лице поради блясъка на лицето му, който впрочем преминаваше,

(G)как служението на духа няма да бъде с по-голяма слава?

(H)Защото ако служението на онова, което докарва осъждане, стана със слава, служението на онова, което докарва правда, го надминава много повече по слава.

10 (И наистина, онова, което е било прославено, изгуби славата си в това отношение поради славата, която превъзхожда.)

11 Защото ако това, което преминаваше, беше със слава, то много по-славно е трайното.

12 (I)И така, като имаме такава надежда, говорим с голяма откровеност

13 (J)и не сме като Моисей, който слагаше покривало на лицето си, за да не могат израилтяните да гледат изчезването на това, което преминаваше.

14 (K)Но техните умове бяха заслепени; защото и до днес, когато четат Стария Завет, същото покривало остава, защото то се сваля само чрез Христос.

15 А и до днес, при прочитането на Моисей, покривало лежи на сърцето им,

16 (L)но когато Израил се обърне към Господа, покривалото ще бъде снето.

17 (M)А Господ е Духът; и където е Господният Дух, там е свобода.

18 (N)А всички ние, гледайки Господната слава с открито лице, като в огледало, се преобразяваме в същия образ от слава в слава чрез Господния Дух.

Пак ли започваме да се препоръчваме? Или имаме нужда, както някои, от препоръчителни писма до вас или от вас?

Вие сте нашето писмо, написано в сърцата ни, узнавано и прочитано от всичките човеци;

и явявате се, че сте Христово писмо, <произлязло> чрез нашето служение, написано, не с мастило, но с Духа на живия Бог, не на плочи от камък, но на плочи от плът - на сърцето.

Такава увереност имаме спрямо Бога чрез Христа.

Не че сме способни от само себе си да съдим за нещо като от нас си; но нашата способност е от Бога,

Който ни и направи способни като служители на един нов завет, - не на буквата, но на духа; защото буквата убива, а духът оживотворява.

Но, ако служението на <онова, което докарва> смърт, <написано> с букви, издълбани на камък, стана с такава слава, щото израилтяните не можеха да гледат Моисея в лице, поради блясъка на лицето му, който впрочем преминаваше,

как не ще бъде служението на духа с по-голяма слава?

Защото, ако служението на <онова, което докарва> осъждане, <стана със> слава, служението на <онова, което докарва> правда, го надминава много повече в слава.

10 (И наистина, онова, което е било прославено, изгуби славата си в това отношение, поради славата, която превъзхожда).

11 Защото, ако това, което преминаваше, бе със слава, то много по-славно е трайното.

12 И тъй, като имаме такава надежда, говорим с голяма откровеност,

13 и не сме като Моисея, който туряше покривало на лицето си, за да не могат израилтяните да гледат изчезването на това, което преминаваше.

14 Но техните умове бяха заслепени; защото и до днес, когато прочитат Стария завет, същото покривало остава, като не <им> е открито, че <тоя завет> преминава в Христа.

15 А и до днес, при прочитането на Моисея, покривало лежи на сърцето им,

16 но когато <Израил> се обърне към Господа, покривалото ще се снеме.

17 А Господ е Духът; и гдето е Господният Дух, <там> е свобода,

18 А ние всички, с открито лице, като в огледало, гледайки Господната слава, се преобразяваме в същия образ, от слава в слава, както от Духа Господен.

Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder?

Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor.

Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan.

En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.

Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud,

som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.

Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande,

huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!

Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.

10 Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.

11 Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet.

12 Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga

13 och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände.

14 Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.

15 Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses.

16 Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort.

17 Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.

18 Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.

Les serviteurs de la nouvelle alliance

En parlant ainsi, commençons-nous de nouveau à nous recommander nous-mêmes, ou avons-nous besoin, comme certains, de vous présenter des lettres de recommandation ou de vous en demander[a] ? Notre lettre c’est vous-mêmes, une lettre écrite dans notre cœur, que tout le monde peut connaître et lire. Il est évident que vous êtes une lettre que Christ a confiée à notre ministère et qu’il nous a fait écrire, non avec de l’encre, mais par l’Esprit du Dieu vivant, non sur des tablettes de pierre[b], mais sur des tablettes de chair : sur votre cœur[c].

Telle est l’assurance que nous avons par Christ, devant Dieu. Cela ne veut pas dire que nous puissions nous considérer par nous-mêmes à la hauteur d’une telle tâche[d] ; au contraire, notre capacité vient de Dieu. C’est lui qui nous a rendus capables d’être les serviteurs d’une nouvelle alliance qui ne dépend pas de la Loi, avec ses commandements écrits, mais de l’Esprit. Car la Loi, avec ses commandements écrits, inflige la mort. L’Esprit, lui, communique la vie.

Le ministère de Moïse, au service de la Loi, dont les lettres ont été gravées sur des pierres, a conduit à la mort. Cependant, ce ministère a été glorieux, au point que les Israélites n’ont pas pu regarder Moïse en face, à cause de la gloire, pourtant passagère, dont rayonnait son visage. Mais alors, le ministère au service de l’Esprit ne sera-t-il pas bien plus glorieux encore ?

En effet, si le ministère qui a entraîné la condamnation des hommes a été glorieux, combien plus glorieux est celui qui conduit les hommes à être déclarés justes par Dieu ! 10 On peut même dire que cette gloire du passé perd tout son éclat quand on la compare à la gloire présente qui lui est bien supérieure. 11 Car si ce qui est passager a été touché par la gloire, combien plus grande sera la gloire de ce qui demeure éternellement !

12 Cette espérance nous remplit d’assurance. 13 Nous ne faisons pas comme Moïse qui « couvrait son visage d’un voile » pour empêcher les Israélites de voir la réalité vers laquelle tendait ce qui était passager[e].

14 Mais leur esprit est devenu incapable de comprendre : aujourd’hui encore, lorsqu’ils lisent le Livre de l’Ancienne Alliance[f], ce même voile demeure ; il ne leur est pas ôté, car c’est dans l’union avec Christ qu’il est levé.

15 Aussi, jusqu’à ce jour, toutes les fois que les Israélites lisent les écrits de Moïse, un voile leur couvre l’esprit. 16 Mais, comme le dit l’Ecriture : Lorsque Moïse se tournait vers le Seigneur, il ôtait le voile[g]. 17 Le Seigneur dont parle le texte, c’est l’Esprit[h], et là où est l’Esprit du Seigneur, là règne la liberté.

18 Et nous tous qui, le visage découvert, contemplons[i], comme dans un miroir, la gloire du Seigneur, nous sommes transformés en son image dans une gloire dont l’éclat ne cesse de grandir. C’est là l’œuvre du Seigneur, c’est-à-dire de l’Esprit.

Footnotes

  1. 3.1 Les adversaires de Paul étaient venus à Corinthe munis de lettres de recommandation émanant probablement de Jérusalem. Avant de repartir, ils avaient demandé de telles lettres aux Corinthiens pour continuer leur mission dans d’autres Eglises.
  2. 3.3 Allusion aux tables de la Loi (Ex 24.12 ; 31.18 ; 34.28-29).
  3. 3.3 Voir Jr 31.33.
  4. 3.5 Autre traduction : cela ne veut pas dire que nous soyons capables de concevoir quelque chose par nous-mêmes.
  5. 3.13 Ex 34.35. D’autres comprennent : de voir le terme auquel tendait ce qui était passager.
  6. 3.14 C’est-à-dire l’Ancien Testament.
  7. 3.16 Ex 34.34. D’autres comprennent : lorsque quelqu’un se tourne vers le Seigneur, le voile est ôté.
  8. 3.17 D’autres comprennent : le Seigneur, c’est l’Esprit.
  9. 3.18 Autre traduction : reflétons.