1 Samuelsboken 14
Svenska Folkbibeln 2015
Jonatans hjältedåd
14 En dag sade Sauls son Jonatan till sin väpnare: ”Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan.” Men detta talade han inte om för sin far. 2 (A) Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som var med honom utgjorde omkring sexhundra man. 3 (B) Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Shilo, bar då efoden. Och folket visste inte att Jonatan hade gett sig av.
4 (C) Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmas, den andra i söder mitt emot Geba. 6 (D) Jonatan sade till sin väpnare: ”Kom, vi går över till de där oomskurnas förpost. Kanske kommer Herren att göra något för oss. För inget hindrar Herren att ge seger genom några få lika väl som genom många.” 7 Hans väpnare svarade: ”Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill.” 8 Då sade Jonatan: ”Bra, vi ska gå över till männen där och visa oss för dem. 9 (E) Om de säger till oss: ”Stå stilla tills vi kommer fram till er”, då ska vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. 10 Men om de säger: ”Kom upp hit till oss”, då ska vi gå upp dit, för då har Herren gett dem i vår hand. Detta ska vara tecknet för oss.”
11 (F) När båda två nu blev synliga för filisteernas förpost sade filisteerna: ”Se! Hebreerna kryper fram ur hålorna där de gömt sig.” 12 Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans väpnare: ”Kom upp till oss, så ska vi lära er!” Då sade Jonatan till sin väpnare: ”Kom med upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand.” 13 (G) Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans väpnare följde honom. Och filisteerna föll framför Jonatan, och hans väpnare gick efter honom och gav dem dödsstöten. 14 I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans väpnare omkring tjugo man längs ungefär ett halvt plogland[a].
15 (H) Då spred sig skräck i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som gått ut på härjningståg började också darra. Marken skakade och det spreds en skräck från Gud.
Filisteernas nederlag
16 Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit. 17 Då sade Saul till folket som han hade hos sig: ”Räkna folket och se vem som har lämnat oss.” När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans väpnare inte var där. 18 (I) Då sade Saul till Ahia: ”Hämta Guds ark!” Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna. 19 Medan Saul talade med prästen ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: ”Dra tillbaka din hand.” 20 (J) Saul och allt folket som var med honom samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor.
21 De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsatte ända bortom Bet-Aven.
Sauls förbud
24 Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med denna ed: ”Förbannad är den som äter något före kvällen när jag fått hämnd på mina fiender.” Ingen bland folket smakade då någon mat. 25 Och allt folket kom in i skogen[b], där det låg honung på marken. 26 Men när folket kom in i skogen och såg den utflutna honungen vågade ingen föra handen till munnen, eftersom folket var rädda för eden. 27 Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden, så han räckte ut staven som han hade i handen och doppade dess ände i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon.
28 Men en man ur folket sade till honom: ”Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den som äter något i dag. Därför är folk utmattade.” 29 Jonatan svarade: ”Min far har dragit olycka över landet. Se hur klara mina ögon blev när jag smakade lite av honungen. 30 Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet de fann hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!”
31 Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmas till Ajalon[c]. Sedan var folket mycket utmattat. 32 De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. 33 (K) Man berättade det för Saul och sade: ”Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i.” Då sade han: ”Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!” 34 Sedan sade Saul: ”Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en ska föra hit sin oxe och sitt får till mig och slakta dem här och äta. Synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!” Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde ett altare åt Herren. Det var det första altaret som han byggde åt Herren.
36 Saul sade: ”Låt oss dra ner i natt och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon. Vi ska inte lämna en enda av dem kvar.” De svarade: ”Gör vad du anser är rätt.” Men prästen sade: ”Låt oss träda fram hit till Gud.” 37 (L) Då frågade Saul Gud: ”Ska jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du ge dem i Israels hand?” Men han gav honom inte något svar den dagen.
38 Då sade Saul: ”Kom fram hit, alla ni som är ledare för folket, så att vi får veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39 Så sant Herren lever, han som har räddat Israel: Om det så vore min son Jonatan, måste han dö.” Men ingen bland folket svarade honom. 40 Då sade han till hela Israel: ”Ställ er på ena sidan, så ska jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan.” Folket svarade Saul: ”Gör vad du anser är rätt.” 41 (M) Saul sade till Herren, Israels Gud: ”Låt sanningen komma fram.” Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. 42 Saul sade: ”Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.” Och Jonatan träffades av lotten. 43 Saul sade till Jonatan: ”Berätta för mig vad du gjort.” Då berättade Jonatan för honom: ”Med änden av staven i min hand tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Ska jag nu dö?” 44 Saul svarade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden: Du måste dö, Jonatan.” 45 Men folket sade till Saul: ”Skulle Jonatan dö, han som vann denna stora seger åt Israel? Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud ska falla till jorden, för han har gjort detta i dag med Guds hjälp.” Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö.
46 Saul drog hem utan att förfölja filisteerna mer, och filisteerna begav sig hem till sitt.
Sauls strider och släktförhållanden
47 När Saul hade tagit över kungamakten i Israel förde han krig mot alla sina fiender runt omkring[d]: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. 48 Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare.
49 (N) Sauls söner var Jonatan, Jishvi och Malki-Shua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. 50 Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. 51 (O) Sauls far Kish och Abners far Ner var nämligen söner till Abiel.
52 Kriget mot filisteerna rasade häftigt så länge Saul levde. Och närhelst Saul såg en stark och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
Footnotes
- 14:14 ett halvt plogland Halva den yta som ett par oxar kunde ploga upp på en dag, kanske motsvarande ett halvt tunnland eller 50 x 50 meter. Grundtexten är svårtolkad.
- 14:25 in i skogen Annan översättning (så Septuaginta): ”fram till bikakor” (även i vers 26).
- 14:31 från Mikmas till Ajalon Ca tre mil västerut, mot filisteernas hemland på Gazaremsan.
- 14:47 runt omkring De uppräknade folken bor i sydöst, öst, söder, norr och sydväst om Israel.
1 Samuelsboken 14
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
14 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. 2 Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. 3 Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, Herrens präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas.
Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. 4 Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. 6 ”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer Herren att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!”
7 ”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.”
8 ”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. 9 ”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. 10 Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att Herren överlämnar dem åt oss.”
11 När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” 12 Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!”
”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för Herren har överlämnat dem åt israeliterna!” 13 Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten.
14 Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland[a]. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem.
16 Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. 17 ”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta.
18 ”Hämta Guds ark[b]”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. 20 Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.
21 De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven.
Saul ger en obetänksam order
24 Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, 25 fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. 26 När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden.
27 Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. 28 Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. 29 ”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? 30 Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!”
31 Den dagen fördrev israeliterna filistéerna från Mikmas ända till Ajalon, men de var helt utmattade. 32 De kastade sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33 Man rapporterade till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blodet i sig.[c]
”Ni har gjort något mycket ont”, sa Saul. ”Rulla fram en stor sten hit till mig 34 och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får, så att de kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Synda inte mot Herren genom att äta kött med blodet i!” När det blev natt kom alla dit med sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde sitt första altare åt Herren.
36 Därefter sa Saul: ”Nu förföljer vi filistéerna och plundrar dem hela natten ända tills det ljusnar. Vi låter ingen av dem slippa undan.” ”Det är bra”, sa hans män, ”gör det du tycker är bäst!” Men prästen sa: ”Det är säkrast att vi frågar Gud först.”
37 Saul frågade då Gud: ”Ska jag förfölja filistéerna? Överlämnar du dem åt Israel?” Men den dagen gav Herren inget svar.
38 Då sammankallade Saul folkets ledare och sa: ”Ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. 39 Så sant Herren lever, han som räddat Israel, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!” Men ingen gav honom något svar. 40 Sedan sa Saul till israeliterna: ”Ni ska stå på ena sidan och Jonatan och jag står här.” Och folket svarade: ”Gör vad du finner vara bäst.”
41 Saul sa till Herren, Israels Gud: ”Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim[d] komma upp.”[e] Då utpekades Jonatan och Saul skyldiga, medan folket förklarades oskyldigt. 42 Sedan sa Saul: ”Dra nu lott mellan mig och Jonatan!” Och då föll lotten på Jonatan.
43 ”Tala genast om för mig vad du har gjort!” sa Saul till Jonatan. ”Jag smakade lite honung från änden av min stav”, erkände Jonatan. ”Men nu måste jag alltså dö!” 44 ”Ja, Jonatan”, sa Saul. ”Du måste dö! Må Gud slå mig med döden om det inte blir så!” 45 Men folket protesterade: ”Ska Jonatan dö, han som i dag så storslaget har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Så sant Herren lever: inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har hjälpt honom att utföra detta i dag!” Och på det sättet räddade Sauls män Jonatans liv, så att han inte behövde dö.
46 Efter detta slutade Saul att förfölja filistéerna och de återvände till sitt land.
Saul lyckas militärt
47 Sedan Saul blivit Israels kung, stred han mot sina fiender i alla riktningar: mot Moab, Ammon och Edom, mot kungarna i Sova och mot filistéerna och på alla fronter lyckades han bestraffa sina fiender. 48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem.
49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jishjo[f] och Malki-Shua. Dessutom hade han två döttrar, den äldsta hette Merav och den yngsta Mikal. 50 Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Överbefälhavaren för Sauls här hette Avner och var hans kusin, hans farbror Ners son. 51 Sauls far Kish och Avners far Ner var bröder och båda var söner till Aviel.
52 Israeliterna kämpade häftiga strider mot filistéerna under Sauls livstid och varje gång Saul fick syn på en modig och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
Footnotes
- 14:14 Den exakta innebörden är osäker.
- 14:18 Enligt Septuaginta: efoden.
- 14:33 Se 1 Mos 9:4.
- 14:41 urim och tummim. Se not till 2:18
- 14:41 Varför…komma upp. Vulgata och Septuaginta har denna lydelse. Däremot har den masoretiska texten endast: Ge hit tummim!
- 14:49 Namnet varierar mellan Ishbaal (2 Sam 2:8,10,12,15), Ish-Boshet (2 Sam 3:8,14,15; 4:5,8a,12), och Eshbaal (1 Krön 8:33; 9:39).
1 Samuele 14
Nuova Riveduta 2006
Impresa di Gionatan; vittoria d’Israele
14 (A)Un giorno Gionatan, figlio di Saul, disse al suo giovane scudiero: «Vieni, andiamo verso la guarnigione dei Filistei che è là dall’altra parte». Però a suo padre non disse nulla.
2 Saul stava allora all’estremità di Ghibea, sotto il melograno di Migron, e la gente che aveva con sé ammontava a circa seicento uomini; 3 e Aia, figlio di Aitub, fratello d’Icabod, figlio di Fineas, figlio di Eli, sacerdote del Signore a Silo, portava l’efod. Il popolo non sapeva che Gionatan se ne fosse andato. 4 Fra i passi attraverso i quali Gionatan cercava di arrivare alla guarnigione dei Filistei, c’era una punta rocciosa da una parte e una punta rocciosa dall’altra parte: una si chiamava Boses e l’altra Sené. 5 Una di queste punte sorgeva a nord, di fronte a Micmas, e l’altra a mezzogiorno, di fronte a Gheba.
6 Gionatan disse al suo giovane scudiero: «Vieni, andiamo verso la guarnigione di questi incirconcisi; forse il Signore agirà in nostro favore, poiché nulla può impedire al Signore di salvare con molta o con poca gente». 7 Il suo scudiero gli rispose: «Fa’ tutto quello che ti sta nel cuore; va’ pure; ecco, io sono con te dove il cuore ti conduce». 8 Allora Gionatan disse: «Ecco, noi andremo verso quella gente e ci faremo vedere da loro. 9 Se ci dicono: “Fermatevi, finché veniamo da voi!”, ci fermeremo al nostro posto e non saliremo fino a loro; 10 ma se ci dicono: “Venite su da noi!”, saliremo, perché il Signore ha deciso di darli nelle nostre mani. Questo ci servirà di segno».
11 Così si fecero vedere tutti e due dalla guarnigione dei Filistei. E i Filistei dissero: «Ecco gli Ebrei che escono dalle grotte dove si erano nascosti!» 12 Gli uomini della guarnigione, rivolgendosi a Gionatan e al suo scudiero, dissero: «Venite su da noi, ché abbiamo qualcosa da dirvi». Gionatan disse al suo scudiero: «Sali dietro a me, poiché il Signore li dà nelle mani d’Israele». 13 Gionatan salì, arrampicandosi con le mani e con i piedi, seguito dal suo scudiero. E i Filistei caddero davanti a Gionatan; e lo scudiero, dietro a lui, li finiva. 14 In questa prima disfatta inflitta da Gionatan e dal suo scudiero, caddero circa venti uomini, sullo spazio di circa la metà di un iugero di terra. 15 Lo spavento si sparse allora nell’accampamento, nella campagna e fra tutto il popolo; la guarnigione e i guastatori furono anch’essi spaventati; la terra tremò; fu uno spavento terribile.
16 Le sentinelle di Saul a Ghibea di Beniamino guardarono e videro che la moltitudine si sbandava e fuggiva qua e là. 17 Allora Saul disse alla gente ch’era con lui: «Fate l’appello e vedete chi se n’è andato da noi». E, fatto l’appello, mancavano Gionatan e il suo scudiero. 18 Saul disse ad Aia: «Fa’ accostare l’arca di Dio[a]!» – Infatti l’arca di Dio era allora con i figli d’Israele. – 19 Mentre Saul parlava con il sacerdote, il tumulto andava aumentando nell’accampamento dei Filistei e Saul disse al sacerdote: «Ritira la mano![b]» 20 Poi Saul e tutto il popolo che era con lui si radunarono e avanzarono fino al luogo della battaglia; ed ecco che in mezzo ai Filistei la spada dell’uno era rivolta contro l’altro e la confusione era grandissima. 21 Or gli Ebrei, quelli che già prima si trovavano con i Filistei ed erano saliti con essi all’accampamento dal paese circostante, fecero voltafaccia e si unirono anch’essi agli Israeliti che erano con Saul e Gionatan. 22 Anche tutti gli Israeliti che si erano nascosti nella regione montuosa di Efraim, quando udirono che i Filistei fuggivano, si misero a inseguirli da vicino per combatterli. 23 In quel giorno il Signore salvò Israele e la battaglia si estese fin oltre Bet-Aven.
Gionatan scampa alle conseguenze di un giuramento irresponsabile di Saul
24 (B)Gli uomini d’Israele in quel giorno erano sfiniti; ma Saul fece fare al popolo questo giuramento: «Maledetto l’uomo che toccherà cibo prima di sera, prima che io mi sia vendicato dei miei nemici». Così nessuno del popolo toccò cibo. 25 Poi tutto il popolo giunse a una foresta, dove c’era del miele per terra. 26 Quando il popolo entrò nella foresta, vide il miele che colava, ma nessuno si portò la mano alla bocca, perché il popolo rispettava il giuramento. 27 Ma Gionatan non aveva sentito quando suo padre aveva fatto giurare il popolo; egli stese la punta del bastone che teneva in mano, la intinse nel miele che colava, portò la mano alla bocca, e gli si rischiarò la vista. 28 Uno del popolo, rivolgendosi a lui, gli disse: «Tuo padre ha espressamente fatto fare al popolo questo giuramento: “Maledetto l’uomo che oggi toccherà cibo, sebbene il popolo sia estenuato”». 29 Allora Gionatan disse: «Mio padre ha recato un danno al popolo; vedete come l’aver gustato un po’ di questo miele mi ha rischiarato la vista! 30 Ah, se oggi il popolo avesse mangiato a volontà del bottino che ha trovato presso i nemici! Non si sarebbe forse fatto una più grande strage di Filistei?»
31 Essi dunque sconfissero quel giorno i Filistei da Micmas ad Aialon; e il popolo era estenuato e si gettò sul bottino; 32 prese pecore, buoi e vitelli, li scannò sul suolo e li mangiò con il sangue. 33 Questo fu riferito a Saul e gli fu detto: «Ecco, il popolo pecca contro il Signore mangiando carne con il sangue». Egli disse: «Voi avete commesso un’infedeltà; rotolate subito qua presso di me una grande pietra». 34 Saul soggiunse: «Andate in mezzo al popolo e dite a ognuno di condurmi qua il suo bue e la sua pecora e di scannarli qui; poi mangiate, e non peccate contro il Signore mangiando carne con sangue!» Quella notte ognuno del popolo condusse di propria mano il suo bue e lo scannò sulla pietra. 35 Saul costruì un altare al Signore; questo fu il primo altare che egli costruì al Signore.
36 Poi Saul disse: «Scendiamo a inseguire i Filistei nella notte; saccheggiamoli fino alla mattina e facciamo in modo che non ne scampi nemmeno uno». Il popolo rispose: «Fa’ tutto quello che ti pare bene». Ma il sacerdote disse: «Avviciniamoci qui a Dio». 37 Saul consultò Dio e disse: «Devo scendere a inseguire i Filistei? Li darai tu nelle mani d’Israele?» Ma questa volta Dio non gli diede nessuna risposta. 38 Saul disse: «Accostatevi, voi tutti capi del popolo, esaminate e vedete in che consista il peccato commesso questo giorno. 39 Infatti, com’è vero che il Signore, il salvatore d’Israele, vive, anche se il colpevole fosse mio figlio Gionatan, egli dovrà morire». Ma in tutto il popolo nessuno gli rispose. 40 Allora egli disse a tutto Israele: «Mettetevi da un lato e io e mio figlio Gionatan staremo dall’altro». Il popolo disse a Saul: «Fa’ quello che ti pare bene». 41 Saul disse al Signore: «Dio d’Israele, fa’ conoscere la verità!» Gionatan e Saul furono designati dalla sorte, e il popolo ne uscì salvo. 42 Poi Saul disse: «Tirate a sorte fra me e Gionatan mio figlio». E Gionatan fu designato. 43 Allora Saul disse a Gionatan: «Dimmi quello che hai fatto». Gionatan glielo confessò e disse: «Sì, io assaggiai un po’ di miele con la punta del bastone che avevo in mano; eccomi qui: morirò!» 44 Saul disse: «Mi tratti Dio con tutto il suo rigore, se non morirai, Gionatan!» 45 Ma il popolo disse a Saul: «Gionatan, che ha compiuto questa grande liberazione in Israele, dovrebbe forse morire? Non sarà mai! Com’è vero che il Signore vive, non cadrà in terra un capello del suo capo; poiché oggi egli ha operato con Dio!» Così il popolo salvò Gionatan, che non fu messo a morte. 46 Poi Saul smise d’inseguire i Filistei, e i Filistei se ne tornarono al loro paese.
Le guerre di Saul
47 (C)Quando Saul ebbe preso possesso del suo regno in Israele, mosse guerra a tutti i suoi nemici circostanti: a Moab, agli Ammoniti, a Edom, ai re di Soba e ai Filistei; e dovunque si volgeva, vinceva. 48 Mostrò il suo valore sconfiggendo gli Amalechiti e liberando Israele dalle mani degli oppressori.
49 I figli di Saul erano: Gionatan, Isvi e Malchisua; e delle sue due figlie, la maggiore si chiamava Merab e la minore Mical. 50 Il nome della moglie di Saul era Ainoam, figlia di Aimaaz, e il nome del capitano del suo esercito era Abner, figlio di Ner, zio di Saul. 51 Chis, padre di Saul, e Ner, padre di Abner, erano figli di Abiel.
52 Per tutto il tempo di Saul vi fu guerra accanita contro i Filistei; perciò appena Saul notava un uomo forte e valoroso, lo prendeva con sé.
Footnotes
- 1 Samuele 14:18 Fa’ accostare l’arca di Dio, la versione dei Settanta dice: Porta l’efod. Ciò sembra più conforme alla situazione; cfr. 1 S 23:9; 30:7.
- 1 Samuele 14:19 Ritira la mano, cioè Saul sospende la consultazione.
1 Samuel 14
New International Version
14 1 One day Jonathan son of Saul said to his young armor-bearer, “Come, let’s go over to the Philistine outpost on the other side.” But he did not tell his father.
2 Saul was staying(A) on the outskirts of Gibeah(B) under a pomegranate tree(C) in Migron.(D) With him were about six hundred men, 3 among whom was Ahijah, who was wearing an ephod. He was a son of Ichabod’s(E) brother Ahitub(F) son of Phinehas, the son of Eli,(G) the Lord’s priest in Shiloh.(H) No one was aware that Jonathan had left.
4 On each side of the pass(I) that Jonathan intended to cross to reach the Philistine outpost was a cliff; one was called Bozez and the other Seneh. 5 One cliff stood to the north toward Mikmash, the other to the south toward Geba.(J)
6 Jonathan said to his young armor-bearer, “Come, let’s go over to the outpost of those uncircumcised(K) men. Perhaps the Lord will act in our behalf. Nothing(L) can hinder the Lord from saving, whether by many(M) or by few.(N)”
7 “Do all that you have in mind,” his armor-bearer said. “Go ahead; I am with you heart and soul.”
8 Jonathan said, “Come on, then; we will cross over toward them and let them see us. 9 If they say to us, ‘Wait there until we come to you,’ we will stay where we are and not go up to them. 10 But if they say, ‘Come up to us,’ we will climb up, because that will be our sign(O) that the Lord has given them into our hands.(P)”
11 So both of them showed themselves to the Philistine outpost. “Look!” said the Philistines. “The Hebrews(Q) are crawling out of the holes they were hiding(R) in.” 12 The men of the outpost shouted to Jonathan and his armor-bearer, “Come up to us and we’ll teach you a lesson.(S)”
So Jonathan said to his armor-bearer, “Climb up after me; the Lord has given them into the hand(T) of Israel.”
13 Jonathan climbed up, using his hands and feet, with his armor-bearer right behind him. The Philistines fell before Jonathan, and his armor-bearer followed and killed behind him. 14 In that first attack Jonathan and his armor-bearer killed some twenty men in an area of about half an acre.
Israel Routs the Philistines
15 Then panic(U) struck the whole army—those in the camp and field, and those in the outposts and raiding(V) parties—and the ground shook. It was a panic sent by God.[a]
16 Saul’s lookouts(W) at Gibeah in Benjamin saw the army melting away in all directions. 17 Then Saul said to the men who were with him, “Muster the forces and see who has left us.” When they did, it was Jonathan and his armor-bearer who were not there.
18 Saul said to Ahijah, “Bring(X) the ark(Y) of God.” (At that time it was with the Israelites.)[b] 19 While Saul was talking to the priest, the tumult in the Philistine camp increased more and more. So Saul said to the priest,(Z) “Withdraw your hand.”
20 Then Saul and all his men assembled and went to the battle. They found the Philistines in total confusion, striking(AA) each other with their swords. 21 Those Hebrews who had previously been with the Philistines and had gone up with them to their camp went(AB) over to the Israelites who were with Saul and Jonathan. 22 When all the Israelites who had hidden(AC) in the hill country of Ephraim heard that the Philistines were on the run, they joined the battle in hot pursuit. 23 So on that day the Lord saved(AD) Israel, and the battle moved on beyond Beth Aven.(AE)
Jonathan Eats Honey
24 Now the Israelites were in distress that day, because Saul had bound the people under an oath,(AF) saying, “Cursed be anyone who eats food before evening comes, before I have avenged myself on my enemies!” So none of the troops tasted food.
25 The entire army entered the woods, and there was honey on the ground. 26 When they went into the woods, they saw the honey oozing out; yet no one put his hand to his mouth, because they feared the oath. 27 But Jonathan had not heard that his father had bound the people with the oath, so he reached out the end of the staff that was in his hand and dipped it into the honeycomb.(AG) He raised his hand to his mouth, and his eyes brightened.[c] 28 Then one of the soldiers told him, “Your father bound the army under a strict oath, saying, ‘Cursed be anyone who eats food today!’ That is why the men are faint.”
29 Jonathan said, “My father has made trouble(AH) for the country. See how my eyes brightened when I tasted a little of this honey. 30 How much better it would have been if the men had eaten today some of the plunder they took from their enemies. Would not the slaughter of the Philistines have been even greater?”
31 That day, after the Israelites had struck down the Philistines from Mikmash(AI) to Aijalon,(AJ) they were exhausted. 32 They pounced on the plunder(AK) and, taking sheep, cattle and calves, they butchered them on the ground and ate them, together with the blood.(AL) 33 Then someone said to Saul, “Look, the men are sinning against the Lord by eating meat that has blood(AM) in it.”
“You have broken faith,” he said. “Roll a large stone over here at once.” 34 Then he said, “Go out among the men and tell them, ‘Each of you bring me your cattle and sheep, and slaughter them here and eat them. Do not sin against the Lord by eating meat with blood still(AN) in it.’”
So everyone brought his ox that night and slaughtered it there. 35 Then Saul built an altar(AO) to the Lord; it was the first time he had done this.
36 Saul said, “Let us go down and pursue the Philistines by night and plunder them till dawn, and let us not leave one of them alive.”
“Do whatever seems best to you,” they replied.
But the priest said, “Let us inquire(AP) of God here.”
37 So Saul asked God, “Shall I go down and pursue the Philistines? Will you give them into Israel’s hand?” But God did not answer(AQ) him that day.
38 Saul therefore said, “Come here, all you who are leaders of the army, and let us find out what sin has been committed(AR) today. 39 As surely as the Lord who rescues Israel lives,(AS) even if the guilt lies with my son Jonathan,(AT) he must die.”(AU) But not one of them said a word.
40 Saul then said to all the Israelites, “You stand over there; I and Jonathan my son will stand over here.”
“Do what seems best to you,” they replied.
41 Then Saul prayed to the Lord, the God of Israel, “Why have you not answered your servant today? If the fault is in me or my son Jonathan, respond with Urim, but if the men of Israel are at fault,[d] respond with Thummim.” Jonathan and Saul were taken by lot, and the men were cleared. 42 Saul said, “Cast the lot(AV) between me and Jonathan my son.” And Jonathan was taken.
43 Then Saul said to Jonathan, “Tell me what you have done.”(AW)
So Jonathan told him, “I tasted a little honey(AX) with the end of my staff. And now I must die!”
44 Saul said, “May God deal with me, be it ever so severely,(AY) if you do not die, Jonathan.(AZ)”
45 But the men said to Saul, “Should Jonathan die—he who has brought about this great deliverance in Israel? Never! As surely as the Lord lives, not a hair(BA) of his head will fall to the ground, for he did this today with God’s help.” So the men rescued(BB) Jonathan, and he was not put to death.
46 Then Saul stopped pursuing the Philistines, and they withdrew to their own land.
47 After Saul had assumed rule over Israel, he fought against their enemies on every side: Moab,(BC) the Ammonites,(BD) Edom,(BE) the kings[e] of Zobah,(BF) and the Philistines. Wherever he turned, he inflicted punishment on them.[f] 48 He fought valiantly and defeated the Amalekites,(BG) delivering Israel from the hands of those who had plundered them.
Saul’s Family
49 Saul’s sons were Jonathan, Ishvi and Malki-Shua.(BH) The name of his older daughter was Merab, and that of the younger was Michal.(BI) 50 His wife’s name was Ahinoam daughter of Ahimaaz. The name of the commander of Saul’s army was Abner(BJ) son of Ner, and Ner was Saul’s uncle.(BK) 51 Saul’s father Kish(BL) and Abner’s father Ner were sons of Abiel.
52 All the days of Saul there was bitter war with the Philistines, and whenever Saul saw a mighty or brave man, he took(BM) him into his service.
Footnotes
- 1 Samuel 14:15 Or a terrible panic
- 1 Samuel 14:18 Hebrew; Septuagint “Bring the ephod.” (At that time he wore the ephod before the Israelites.)
- 1 Samuel 14:27 Or his strength was renewed; similarly in verse 29
- 1 Samuel 14:41 Septuagint; Hebrew does not have “Why … at fault.
- 1 Samuel 14:47 Masoretic Text; Dead Sea Scrolls and Septuagint king
- 1 Samuel 14:47 Hebrew; Septuagint he was victorious
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
Copyright © 2006 Società Biblica di Ginevra
Holy Bible, New International Version®, NIV® Copyright ©1973, 1978, 1984, 2011 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
NIV Reverse Interlinear Bible: English to Hebrew and English to Greek. Copyright © 2019 by Zondervan.
