Förbundet med Gud förnyas

Esra läser ur Guds lag

8 Hela folket samlades på torget mitt framför Vattenporten i Jerusalem och bad att Esra, den skriftlärde, skulle hämta boken med Moses lag som Herren hade gett Israel.

² Prästen Esra kom med lagen till församlingen, till män och kvinnor, till alla som kunde förstå. Det var på första dagen i sjunde månaden. ³ Han läste ur lagen på torget mitt emot Vattenporten från tidigt på morgonen till mitt på dagen, för männen och kvinnorna och alla som kunde förstå. Hela folket lyssnade uppmärksamt till lagens ord. ⁴ Esra, den skriftlärde, stod på en plattform av trä, som var tillverkad speciellt för detta tillfälle. Bredvid honom stod på höger sida Mattitja, Shema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja, och på hans vänstra sida stod Pedaja, Mishael, Malkia, Hashum, Hashbaddana, Sakarja och Meshullam. ⁵ Esra öppnade boken inför allt folket – han stod ju högre än de – och när han öppnade den reste sig allt folket upp.

⁶ Esra prisade Herren, den store Guden, och med upplyfta händer svarade allt folket ”Amen, amen!” De böjde sig ner och tillbad Herren med sina ansikten mot marken.

⁷ Leviterna Jeshua, Bani, Sherevja, Jamin, Ackuv, Shabbetaj, Hodia, Maaseja, Kelita, Asarja, Josavad, Hanan och Pelaja förklarade lagen för folket som stod kvar på sina platser. ⁸ De läste ur Guds lagbok, tolkade den och utlade texten så att folket kunde förstå vad som lästes.

⁹ Guvernören Nehemja, prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna som undervisade folket sa då till dem alla: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Gråt inte och sörj inte.” Hela folket grät nämligen när de lyssnade till lagens ord. ¹⁰ Han fortsatte: ”Gå nu hem och njut av er godaste mat och sött vin. Sänd gåvor till dem som inget har förberett. Denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade, för glädje i Herren är er fästning!”

¹¹ Leviterna försökte också lugna folket och sa till dem: ”Var stilla, för detta är en helig dag. Var inte bedrövade.”

¹² Allt folket gick då iväg för att äta och dricka och dela med sig åt andra. De firade en stor glädjehögtid, för de förstod vad de hade fått undervisning om.

¹³ Andra dagen i månaden samlades överhuvudena för alla folkets familjer tillsammans med prästerna och leviterna hos Esra, den skriftlärde, för att studera lagen. ¹⁴ De upptäckte att det var skrivet i lagen att Herren hade befallt genom Mose att Israels folk skulle bo i lövhyddor under högtiden i den sjunde månaden, ¹⁵ och att de skulle kungöra och tillkännage i alla städer och i Jerusalem: ”Gå upp i bergen och samla grenar från olivträd, vildoliv, myrten, palmträd och andra lövträd till att bygga hyddor av, så som det är skrivet.”

¹⁶ Folket gick då ut och hämtade grenar och byggde var sin hydda på sitt tak eller på sin gårdsplan, på gårdarna till Guds hus eller på torgen vid Vattenporten och Efraimporten. ¹⁷ Hela församlingen som hade återvänt från fångenskapen byggde lövhyddor och bodde i dem. Israeliterna hade inte gjort så sedan Josuas, Nuns sons, tid. Glädjen var mycket stor. ¹⁸ Esra läste ur bokrullen med Guds lag varje dag, från den första till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och på den åttonde dagen hölls en högtidssamling som det var föreskrivet.

Esra leder folket i bön och bekännelse

9 Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades israeliterna för fasta, klädda i säcktyg och med jord på huvudet. ² De av israelitisk härkomst avskilde sig från alla utlänningar. De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. ³ De stod på sin plats och läste ur Herrens, sin Guds, lag under en fjärdedel av dagen. Under nästa fjärdedel bekände de sina synder och tillbad Herren, sin Gud. ⁴ På leviternas plattform stod Jeshua, Bani, Kadmiel, Shevanja, Bunni, Sherevja, Bani och Kenani och ropade högt till Herren, sin Gud.

⁵ Leviterna Jeshua, Kadmiel, Bani, Hashavneja, Sherevja, Hodia, Shevanja och Petachja sa: ”Stå upp och lova Herren, er Gud, som är från evighet till evighet.”

”Lovat vare ditt ärade namn! Det är upphöjt över all välsignelse och lovsång. ⁶ Du ensam är Herre. Du har gjort himlarna, himlarnas himlar med hela deras härskara, jorden och allt som finns på den, och haven och allt som finns i dem. Du ger liv åt allt, och himlens härskara tillber dig.

⁷ Du är Herren Gud, som utvalde Abram och ledde honom ut ur Ur i Kaldéen och gav honom namnet Abraham. ⁸ Du fann att han i sitt innersta var dig trogen, och du slöt ett förbund med honom: att ge kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, perisséernas, jevuséernas och girgashéernas land åt hans ättlingar. Du har hållit vad du lovat, för du är rättfärdig.

⁹ Du såg våra fäders nöd i Egypten och hörde deras rop vid Sävhavet. ¹⁰ Du utförde tecken och under inför farao, inför hans tjänare och folket i hans land, för du visste hur övermodigt egypterna behandlade dem. Du har gjort dig ett namn, som består än idag. ¹¹ Du delade havet för dem, så att de kunde gå genom det på torr mark. Men deras förföljare lät du sjunka i djupet, som en sten i mäktiga vatten. ¹² Du ledde dem med en molnstod på dagen och med en eldstod på natten, som lyste vägen de gick.

¹³ Du steg ner på berget Sinai, du talade till dem från himlen och gav dem rättfärdiga föreskrifter och riktiga lagar, goda stadgar och bud. ¹⁴ Din heliga sabbat gjorde du känd, och befallningar, bud och lag gav du dem genom din tjänare Mose. ¹⁵ Du gav dem bröd från himlen när de var hungriga och vatten ur klippan när de var törstiga. Du befallde dem att gå och inta det land som du lovat dem med en ed.

¹⁶ Men våra fäder var övermodiga, de var motspänstiga och lyssnade inte till dina befallningar. ¹⁷ De vägrade att lyda och glömde de under som du hade utfört bland dem. De var motspänstiga och utsåg en ledare^[a] för att återvända till sitt slaveri. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på nåd. Du övergav dem inte, ¹⁸ trots att de gjorde åt sig en gjuten kalv och sa: ”Detta är din gud^[b] som har fört dig ut ur Egypten.” De gjorde sig skyldiga till stora hädelser.

¹⁹ Men i din stora barmhärtighet övergav du dem inte i öknen. Molnstoden vek inte från dem om dagen, utan ledde dem på vägen, och eldstoden lyste för dem om natten på den väg de gick. ²⁰ Du gav dem din gode Ande för att undervisa dem, du upphörde inte att ge dem manna att äta, och du gav dem vatten i deras törst. ²¹ Under fyrtio år uppehöll du dem i öknen, och de led inte brist på någonting. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte.

²² Du gav dem riken och folk, och du gav stora områden^[c]. De intog landet som tillhörde Sichon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Bashan. ²³ Du gjorde deras barn talrika som stjärnor på himlen och ledde dem in i det land som du hade lovat deras fäder att komma till och ta i besittning. ²⁴ Deras barn kom och tog landet i besittning. Du kuvade för dem kanaanéerna, som bodde i landet, du överlämnade kanaanéerna åt dem, både kungarna och landets folk, så att de fick göra med dem vad de ville. ²⁵ De intog befästa städer och ett bördigt land. De övertog hus som var fyllda med allt gott, uthuggna vattencisterner och vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i överflöd. De åt, blev mätta och välmående, och de njöt av din stora godhet.

²⁶ Men de blev olydiga och gjorde uppror mot dig. De kastade din lag bakom sin rygg, de dödade profeterna, som uppmanade dem att vända om till dig. De gjorde sig skyldiga till fruktansvärda hädelser. ²⁷ Därför överlämnade du dem åt deras fiender, och de förtryckte dem. Men i sin nöd ropade de till dig, och du hörde dem från himlen. I din stora barmhärtighet sände du dem befriare, som räddade dem ur deras fienders våld.

²⁸ Men så snart de kom till ro gjorde de igen vad som var ont inför dig, och än en gång överlämnade du dem åt deras fiender, så att de fick härska över dem. Men när de åter ropade till dig, hörde du dem från himlen och räddade dem, gång på gång, i din stora barmhärtighet.

²⁹ Du varnade dem för att få dem att återvända till dina lagar, men de var övermodiga och lydde inte dina befallningar. De syndade mot dina föreskrifter, som ger liv åt den som följer dem. Men envist och motspänstigt vände de sig mot dig och ville inte lyssna. ³⁰ I många år hade du tålamod med dem. Genom din Ande varnade du dem genom dina profeter, men ändå lyssnade de inte, och därför överlämnade du dem åt främmande folk. ³¹ Men i din stora nåd lät du dem inte alldeles gå under, och du övergav dem inte. Du är en nådig och barmhärtig Gud.

³² Och nu vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som håller ditt nådesförbund, ringakta inte den plåga som har drabbat oss, våra kungar, furstar, präster, profeter, fäder och hela ditt folk, från de assyriska kungarnas tid ända fram till den här dagen. ³³ Du har varit rättvis i allt som har hänt oss. Du har varit trogen, även när vi gjort fel. ³⁴ Våra kungar, furstar, präster och fäder följde inte din lag och lyssnade inte till de bud och förordningar som du gav dem. ³⁵ Fast de hade sitt eget rike och allt det goda du gett dem, i det vidsträckta och bördiga land som du gav dem, tjänade de dig inte eller vände sig från sina onda gärningar.

³⁶ Så är vi nu slavar, slavar i detta land som du gav våra fäder, för att de skulle äta dess frukt och dess goda, där är vi nu slavar. ³⁷ Dess rika skörd tillfaller nu kungar som du har satt över oss på grund av våra synder. De härskar över våra kroppar och vår boskap som de vill, och vi är i stor nöd.”

Folket lovar att lyda Herren

³⁸ ”På grund av allt detta ger vi ett bindande och skriftligt löfte, som undertecknas och förseglas av våra furstar, leviter och präster.”