Job 3-4

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

³ Må den dag då jag föddes bli utplånad,
    och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
⁴ Må den dagen vändas i mörker!
    Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
⁵     Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
⁶     Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
    och aldrig mer träda in i någon månad.
⁷ Må den natten vara ofruktsam,
    och låt inget glädjerop höras i den.
⁸ Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
    av dem som kan mana fram Leviatan.
⁹ Må dess morgonstjärnor förmörkas,
    låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
¹⁰     för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd^[a] döljas för min syn.

¹¹ Varför fick jag inte dö när jag föddes,
    förgås när jag kom ut ur min mors liv?
¹² Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
    och bröst för att amma mig?
¹³ Då skulle jag ha legat tyst nu,
    sovit och varit stilla,
¹⁴ tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
    som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
¹⁵ med furstar som ägde guld,
    och fyllde sina hus med silver.
¹⁶ Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
    som barn som aldrig såg ljuset?
¹⁷ Där rasar de onda inte mer,
    och där får de uttröttade vila.
¹⁸ Där har fångarna funnit ro,
    de hör inte längre slavdrivarens rop.
¹⁹ Små och stora är lika där,
    och slaven blir fri från sin herre.

²⁰ Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
    och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
²¹ åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
    eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
²² som gläds och jublar och fröjdar sig
    när de når graven?
²³ Varför ges liv åt någon,
    vars väg är dold,
instängd av Gud?
²⁴     Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
²⁵     Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
²⁶ Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
    bara bekymmer.

² Orkar du låta någon säga ett ord till dig?
    För vem kan tiga nu?
³ Tänk på hur många du har gett vägledning
    och styrkt svaga armar.
⁴ Dina ord har lyft den som snubblat,
    du har gett stöd åt vacklande knän.
⁵ Men när det nu gäller dig själv
    blir du missmodig,
och när det drabbar dig
    blir du förskräckt.
⁶ Borde inte din gudsfruktan också vara din tillförsikt
    och din oförvitlighet ditt hopp?

⁷ Tänk efter! Har en oskyldig någonsin gått under
    eller en rättsinnig gått förlorad?
⁸ Jag har sett att de som plöjer ondska och sår ofärd
    också får skörda det.
⁹ De förintas av Guds andedräkt,
    en pust av hans vrede förgör dem.
¹⁰ Lejonets^[b] rytande och unga lejonets vrål tystnar,
    det manprydda lejonets tänder bryts.
¹¹ I brist på rov förgås det kraftiga lejonet
    och lejonungarna skingras.

¹² Ett ord kom till mig i hemlighet,
    som en viskning nådde det mitt öra,
¹³ i ängslande drömmar på natten,
    när människorna sov djupt.
¹⁴ Rädsla och bävan föll över mig,
    och hela min kropp darrade av skräck.
¹⁵ En vindpust^[c] drog förbi mitt ansikte
    och håren på min kropp reste sig.
¹⁶ Den stannade,
    men jag kunde inte urskilja vad det var.
Någonting stod där, framför mig.
    Då hörde jag en röst tala ur tystnaden:
¹⁷ ”Kan en människa vara rättfärdig inför Gud
    och ren inför sin skapare?
¹⁸ Om Gud inte kan lita på sina tjänare,
    om han till och med hos änglarna finner fel,
¹⁹ hur mycket mer då inte hos dem som bor i lerhyddor,
    dem som har sitt ursprung i stoftet,
    som kan krossas lättare än mal!
²⁰ Mellan morgonen och kvällen bryts de ner,
    obemärkt blir de borta för alltid.
²¹ Deras tältpluggar rycks upp för dem,
    och de dör utan visdom.”