Job 7
Svenska Folkbibeln 2015
7 (A) Har inte människan
ett slitsamt liv på jorden?
Är inte hennes dagar
som daglönarens dagar?
2 Hon är som en slav
som flämtar efter skugga,
som en daglönare
som väntar på sin lön.
3 Månader av elände
har jag fått till arvedel,
nätter av vedermöda
har blivit min lott.
4 Så snart jag har lagt mig frågar jag:
”När ska jag stiga upp?
När ska natten ta slut?”
Jag mättas av oro
ända till morgonen.
5 (B) Min kropp täcks av maskar
och med en skorpa som av jord,
min hud skrumpnar och faller av.
6 (C) Mina dagar flyr snabbare
än vävarens spole,
de försvinner utan hopp.
7 (D) Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,
att mitt öga inte längre
får se det goda.
8 Det öga som ser mig
ska inte mer iaktta mig,
om din blick söker mig
finns jag inte längre.
9 Ett moln löses upp och är borta,
den som farit ner i dödsriket
kommer inte upp igen.
10 (E) Aldrig mer återvänder han
till sitt hus,
hans plats känner honom inte längre.
11 (F) Därför vill jag inte lägga band
på min mun,
jag vill tala i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs
bedrövelse.
12 Jag är väl inte ett hav
eller ett havsodjur,
så att du måste sätta ut vakt
mot mig?
13 När jag säger:
”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska lindra min oro”,
14 då skrämmer du mig med drömmar
och skräckslår mig med syner.
15 Hellre vill jag bli kvävd,
hellre dö än vara ett benrangel.
16 (G) Jag är trött på det här,
jag kommer inte att leva för evigt.
Låt mig vara,
för mina dagar är en vindfläkt.
17 (H) Vad är då en människa,
att du gör så stor sak av henne,
ger akt på henne så noga,
18 synar henne var morgon,
prövar henne vart ögonblick?
19 (I) När ska du vända din blick
ifrån mig,
ge mig tid att svälja min saliv?
20 Har jag syndat, vad gör det dig,
du människornas bevakare?
Varför har du gjort mig
till din måltavla
och låtit mig bli en börda
för mig själv[a]?
21 Varför förlåter du inte min synd
och tar bort min skuld?
Snart ska jag ligga i stoftet,
du kommer att söka efter mig
men jag finns inte mer.
Footnotes
- 7:20 för mig själv Andra handskrifter (Septuaginta): ”för dig”.
Job 7
Reina-Valera Antigua
7 CIERTAMENTE tiempo limitado tiene el hombre sobre la tierra, Y sus días son como los días del jornalero.
2 Como el siervo anhela la sombra, Y como el jornalero espera el reposo de su trabajo:
3 Así poseo yo meses de vanidad, Y noches de trabajo me dieron por cuenta.
4 Cuando estoy acostado, digo: ¿Cuándo me levantaré? Y mide mi corazón la noche, Y estoy harto de devaneos hasta el alba.
5 Mi carne está vestida de gusanos, y de costras de polvo; Mi piel hendida y abominable.
6 Y mis días fueron más ligeros que la lanzadera del tejedor, Y fenecieron sin esperanza.
7 Acuérdate que mi vida es viento, Y que mis ojos no volverán á ver el bien.
8 Los ojos de los que me ven, no me verán más: Tus ojos sobre mí, y dejaré de ser.
9 La nube se consume, y se va: Así el que desciende al sepulcro no subirá;
10 No tornará más á su casa, Ni su lugar le conocerá más.
11 Por tanto yo no reprimiré mi boca; Hablaré en la angustia de mi espíritu, Y quejaréme con la amargura de mi alma.
12 ¿Soy yo la mar, ó ballena, Que me pongas guarda?
13 Cuando digo: Mi cama me consolará, Mi cama atenuará mis quejas;
14 Entonces me quebrantarás con sueños, Y me turbarás con visiones.
15 Y así mi alma tuvo por mejor el ahogamiento, Y quiso la muerte más que mis huesos.
16 Aburríme: no he de vivir yo para siempre; Déjáme, pues que mis días son vanidad.
17 ¿Qué es el hombre, para que lo engrandezcas, Y que pongas sobre él tu corazón,
18 Y lo visites todas las mañanas, Y todos los momentos lo pruebes?
19 ¿Hasta cuándo no me dejarás, Ni me soltarás hasta que trague mi saliva?
20 Pequé, ¿qué te haré, oh Guarda de los hombres? ¿Por qué me has puesto contrario á ti, Y que á mí mismo sea pesado?
21 ¿Y por qué no quitas mi rebelión, y perdonas mi iniquidad? Porque ahora dormiré en el polvo, Y si me buscares de mañana, ya no seré.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation