Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Lycklig är den som lyder Herren

128 Välsignad är den som fruktar Herren och litar på honom, ja, välsignad är den som lyder honom.

² Det du förtjänat, ska du kunna njuta av. Det går dig väl och lyckan är på din sida.

³ Din hustru kommer att likna en fruktbar vinstock med många druvor. Och se på alla hennes barn! De sitter runt middagsbordet, lika friska och starka som unga olivträd.

⁴ Så belönar Herren den som respekterar och ärar honom.

⁵ Herren ska välsigna dig, han som bor på berget Sion. Så länge du lever ska du se att det går väl för Jerusalem.

⁶ Må du leva så länge att du kan glädja dig över dina barnbarn. Må Guds frid vila över Israel!

Minnesmärket vid Jordan

4 När allt folket hade kommit över floden sa Herren till Josua:

^2-3 Säg till de tolv män, som utvalts från stammarna för sina särskilda uppdrag, att hämta var sin sten från den plats ute i floden där prästerna står för att resa ett monument av sten där ni slår läger i kväll.

⁴ Josua sammankallade då de tolv männen

⁵ och sa till dem att gå ut i floden precis där arken befann sig. Var och en av er ska hämta en sten och bära den på sina axlar. Tillsammans ska det alltså vara tolv stenar, en för varje stam.

⁶ Vi ska använda dem för att resa ett monument. När sedan era barn i framtiden frågar: 'Vad betyder detta minnesmärke?'

⁷ ska ni svara: 'Det är en påminnelse om hur vattnet i Jordan stannade upp, när arken bars över!' Detta monument ska vara en ständig påminnelse för Israel om detta underverk.''

⁸ Männen gjorde som Josua hade sagt till dem. De tog tolv stenar från flodens mitt - en sten för varje stam, precis som Herren hade sagt till Josua. De bar upp stenarna till lägerplatsen och byggde där ett monument.

⁹ Josua reste också ett monument av tolv stenar mitt ute i floden, just på den plats där prästerna stod, och det finns fortfarande kvar där.

¹⁰ Prästerna som bar arken stod kvar mitt ute i floden, tills alla de instruktioner som Josua fått av Herren genom Mose hade utförts. Under tiden hade alla hunnit vandra över floden,

¹¹ och folket stod sedan och såg på när prästerna bar upp arken från floden.

^12-13 Det var cirka 40.000 stridsberedda män som gick före folket, anförda av Rubens, Gads och halva Manasses stammar. Herrens armé tågade fram över slätterna mot Jeriko, på det sätt som Mose befallt.

¹⁴ Det var en fantastisk dag för Josua! Herren hade upphöjt honom inför allt folk i Israel. De höll honom lika högt som Mose, och de skulle komma att hysa djup respekt för honom under hela hans liv.

^15-16 Det var nämligen Josua som Herren hade befallt att säga till prästerna som bar arken: Kom upp ur Jordan!

¹⁷ Josua gav alltså den ordern.

¹⁸ Och så snart prästerna kommit upp på stranden började vattnet forsa fram igen, och det steg tills det nått sin tidigare höga nivå, eftersom det var den tiden på året.

¹⁹ Detta under inträffade den tionde dagen i första månaden. På den dagen gick hela nationen över floden Jordan och slog läger i Gilgal öster om Jeriko,

²⁰ och där restes de tolv stenarna från Jordan till ett monument.

²¹ Josua förklarade än en gång varför stenarna skulle finnas där: I framtiden, när era barn frågar varför de här stenarna finns här och vad som menas med dem,

²² då ska ni berätta för dem att de är en påminnelse om det märkliga undret när hela Israels folk gick över floden Jordan på torr mark!

²³ Tala om för dem hur Herren, vår Gud, lät floden torka upp totalt inför våra ögon och lät den vara torr tills vi hade kommit över! Samma sak gjorde Herren för fyrtio år sedan vid Röda havet!

²⁴ Han gjorde detta för att alla folk på jorden ska förstå att Herren är en mäktig Gud, och för att ni alla alltid ska tillbe honom.

¹³ Och vi ska aldrig sluta att tacka Gud, för när vi predikade för er, så trodde ni inte att det vi sa bara var våra egna ord, utan ni tog emot det som Guds ord. Det var det naturligtvis och det förvandlade era liv.

¹⁴ Och sedan, kära bröder, fick ni lida på samma sätt som församlingarna i Judeen fick göra. Ni förföljdes av era egna landsmän, på samma sätt som de blev plågade av sina landsmän, judarna.

¹⁵ Sedan de först hade dödat sina egna profeter, avrättade de till och med Herren Jesus. Och nu har de förföljt oss lika hänsynslöst och drivit bort oss. De är fiender till både Gud och människor,

¹⁶ och de försöker hindra oss från att predika Guds ord för dem som inte är judar. De gör det av rädsla för att några bland dem ska bli frälsta. På så sätt blir deras synd allt större. Men nu har Guds vrede till slut drabbat dem.

¹⁷ Kära bröder, när vi hade lämnat er och varit borta från er en liten tid, fast ni fanns alltid i våra tankar, gjorde vi stora ansträngningar för att komma tillbaka och hälsa på er igen.

¹⁸ Vi ville väldigt gärna komma, och jag, Paulus, försökte gång på gång, men Satan hindrade oss.

¹⁹ Vi lever ju för er, det är ni som är vårt hopp och vår glädje, vår belöning och vår segerkrans. Ni ska vara vårt stora glädjeämne då vi tillsammans står inför vår Herre Jesus Kristus den dag han kommer tillbaka.

²⁰ Ja, ni är verkligen vår segerlön, vår ära.