Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Herre, jag behöver dig!
En psalm av David, då han gömde sig i Judeens öken.1-2 Gud, min Gud! Vad jag längtar efter dig! Jag behöver dig! Jag törstar efter dig i detta förtorkade och plågade land, där det inte finns en droppe vatten. Vad jag längtar efter att finna dig!
3 Jag önskar att jag kunde gå in i din helgedom för att se din makt och härlighet.
4 Din kärlek och nåd betyder mer för mig än mitt eget liv. Därför vill jag prisa dig!
5 Så länge jag lever tackar jag dig. Och jag lyfter mina händer i bön.
6 Jag är mätt och tillfredsställd som efter en festmåltid. Därför prisar jag dig med stor glädje.
7 När jag ligger vaken om natten tänker jag på dig.
8 Du har alltid hjälpt mig, och under dina skyddande vingars skugga kan jag vara glad!
Spejarna sänds ut
13 Herren sa till Mose:
2 Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.
17 Det var i detta sammanhang som Mose ändrade Hoseas namn till Josua.
Spejarna utforskar landet
18 Mose sände i väg dem med följande instruktioner: Gå norrut till bergstrakterna vid Negev
19 och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många.
20 Ta reda på om jorden är bördig eller mager och om städerna är befästa.
21 Låt oss få veta om det är ett rikt eller fattigt land och om det finns skog. Ta med er tillbaka prov på landets frukter. Det var just då dags för den första druvskörden.
22 Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rehob i närheten av Hamat.
23 När de drog norrut passerade de först genom Negev och kom fram till Hebron. Där träffade de på ahimaniterna, sesaiterna och talmaiterna, som alla var ättlingar till jätten Anak. Hebron var en mycket gammal stad, byggd sju år före Soan i Egypten.
24 Sedan kom de till den trakt som numera kallas Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig, och de tog också med sig granatäpplen och fikon.
25 Israeliterna kallade dalen för Druvdalen efter den druvklase de hade tagit med sig därifrån.
Folket gör uppror
26 Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring.
27 De rapporterade för Mose, Aron och allt Israels folk i Parans öken vid Kades, och de visade upp frukten som de hade med sig.
28 Så här löd deras rapport: Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka, och det var verkligen underbart, ett land som 'flyter av mjölk och honung'. Här har vi en del frukter därifrån.
29 Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar, och vi såg ättlingar efter Anak!
30 Amalekiterna bor i söder, medan hetiterna, jebuseerna och amoreerna bor i bergstrakten, och kananeerna bor utmed Medelhavskusten och i Jordandalen.
31 Men Kaleb lugnade folket där de stod framför Mose. Jag tycker vi ska gå och inta det här landet på en gång, sa han. Jag vet att vi kan segra!
32 Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk! sa de andra spejarna. De skulle fullkomligt krossa oss!
33 Deras rapport var alltså till största delen negativ: Landet är fullt av krigare, och människorna är mycket kraftigt byggda.
34 Vi såg en del anakiter där, ättlingar till den gamla jättesläkten. Vi kände oss som myror framför dem, och vi kände hur de föraktade oss.
14 Då började folket att klaga och gråta högt, och de fortsatte hela natten.
2 Deras röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron.Tänk om vi hade fått dö i Egypten, klagade de, eller åtminstone här i öknen,
3 i stället för att bli dödade i det landet. Ja, Herren kommer att döda oss där, och våra hustrur och små barn kommer att bli slavar. Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!
4 Det förslaget spred sig i hela lägret, och man ropade: Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!
Mose ber för de upproriska
5 Då föll Mose och Aron ner på marken med ansiktena mot jorden,
6 och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, rev sönder sina kläder
7 och sa till allt folket: Det är ett underbart land vi har framför oss,
8 och Herren älskar oss. Han kommer att hjälpa oss att komma in i landet, för han har ju gett oss det. Det är oerhört bördigt, ett land som flyter av mjölk och honung!
9 Gör inte uppror mot Herren nu. Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Vi kommer att klara av dem, för Herren är med oss, och det är oss han beskyddar och inte dem! Sluta nu upp med att vara rädda!
Jesus förutsäger för andra gången hur han ska dö
22-23 En dag medan de fortfarande var i Galileen, sa Jesus till dem: Jag ska bli förrådd och överlämnad till dem som har makt att döda mig. Men tre dagar senare ska jag stå upp igen. Lärjungarna blev sorgsna och bedrövade när de hörde detta.
Petrus hittar ett mynt i munnen på en fisk
24 När de kom till Kafarnaum gick de män, som tog upp tempelskatten, till Petrus och frågade: Betalar inte din Mästare skatt?
25 Petrus svarade: Visst gör han det.Sedan gick han in i huset för att tala med Jesus om det, men innan han fick en chans att göra det så frågade Jesus honom: Vad tror du, Petrus? Kräver kungar skatt av sitt eget folk eller av andra människor?
26-27 Av andra människor naturligtvis, svarade Petrus.Då slipper alltså de egna medborgarna skatt! Men vi ska inte ge dem någon anledning att angripa oss. Gå därför ner till stranden och kasta ut en metkrok och öppna munnen på den första fisk du får upp. Du kommer att finna ett mynt, som räcker till skatt för oss båda två. Tag det och betala dem.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®