Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Gud, du har väl inte övergett mig

^1-2 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna!

³ Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig.

⁴ När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod.

⁵ Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer.

⁶ Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr,

⁷ på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu.

⁸ Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig?

⁹ Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte?

¹⁰ Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar?

¹¹ Jag sa: Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr.

¹² Jag kommer ihåg alla hans stora under.

¹³ Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem.

¹⁴ Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du?

¹⁵ Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt.

¹⁶ Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten.

¹⁷ När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet!

¹⁸ Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade.

¹⁹ Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade.

²⁰ Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där!

²¹ Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.

Förbered er på Guds under

3 Tidigt följande morgon lämnade Josua och Israels folk Sittim, och gick till Jordans strand, där de slog läger i några dagar innan de skulle gå över floden.

^2-4 På tredje dagen gick officerarna genom lägret och gav följande order: När ni ser prästerna bära iväg Guds ark, ska ni följa dem. Ni har aldrig tidigare varit där, dit vi nu ska gå, och därför ska de visa vägen. Men ni ska hålla er en kilometer bakom dem och arken, och se till att ni inte kommer närmare!

⁵ Sedan sa Josua till folket att gå igenom reningsceremonin och rena sig. I morgon ska Herren nämligen göra ett stort under, förklarade han.

⁶ Följande morgon gav Josua prästerna ordern: Ta arken och gå före oss! På det sättet började de vandringen.

⁷ I dag ska jag upphöja dig, sa Herren till Josua. Hela Israel ska förstå att jag är med dig precis som jag var med Mose.

⁸ Säg till prästerna som bär arken att de ska stanna i vattenbrynet.

⁹ Sedan talade Josua till allt folket och sa: Kom och hör vad Herren, er Gud, har sagt.

¹⁰ I dag kan ni få bekräftat att den levande Guden är mitt ibland er och att han verkligen ska driva ut kananeerna, hetiterna, hiveerna, perisseerna, girgaseerna, amoreerna och jebuseerna ur det land som ni snart ska inta.

¹¹ Gud, som är Herre över hela jorden, ska låta sin ark leda er över floden!

Undret vid Jordan

¹² Välj nu ut tolv män, en från varje stam, till ett särskilt uppdrag.

^13-14 När prästerna som bär arken rör vid vattnet med sina fötter, ska vattnet i floden sluta att rinna, och det ska stanna upp som om det hölls tillbaka av en osynlig vägg!När folket skulle gå över floden och prästerna som bar arken skulle stiga ner i vattnet,

^15-16 hände just detta. Uppe vid Adam, en stad som låg nära Saretan, stannade vattnet upp och reste sig som en vägg. Folket gick då över floden på en plats som låg mitt emot Jeriko,

¹⁷ och prästerna som bar arken stod på torr mark mitt i Jordan och väntade tills allt folket hade kommit över.

²³ Moses föräldrar trodde på Gud. När de såg att Gud hade gett dem ett ovanligt vackert barn, litade de på att Gud skulle rädda honom från den död som kung Farao gett befallning om, och de gömde honom under tre månader och lät sig inte skrämmas.

^24-25 Mose trodde på Gud och när han blivit vuxen tackade han nej till att bli behandlad som kungens dotterson. I stället för att njuta av syndens kortvariga nöjen, valde han att dela den förföljelse som drabbade Guds folk.

²⁶ Precis som Kristus för ett tag avstod från Guds härlighet och valde att lida för att befria oss, föredrog Mose att befria sitt folk före att äga alla Egyptens skatter. Han såg fram emot den stora lön som han visste att Gud skulle ge honom.

²⁷ Mose trodde på Gud också när han lämnade Egyptens land, och var inte rädd för Faraos vrede. Mose gav aldrig upp eftersom han såg att Gud var med honom.

²⁸ Påskfirandet är också ett resultat av hans tro. Han var övertygad om att Gud skulle kunna rädda sitt folk och befallde dem därför att slakta ett lamm och att stryka blodet på dörrposterna till sina hus för att dödsängeln inte skulle gå in i deras hem och döda den äldste sonen som han gjorde i de egyptiska hemmen.

²⁹ Israels folk trodde på Gud och gick rakt igenom Röda havet, som om det varit torr mark. Men när egyptierna som förföljde dem försökte göra samma sak, drunknade de allesammans.