Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
94 Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.
2 Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.
3 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
4 Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.
5 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.
6 Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.
7 Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.»
8 Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?
9 Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?
10 Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?
11 HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.
12 Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,
13 för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.
14 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.
15 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.
16 Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?
17 Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.
18 När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE:
19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.
20 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,
21 där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?
22 Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.
23 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
14 Detta är det HERRENS ord som kom till Jeremia angående torkan.
2 Juda ligger sörjande, dess portar äro förfallna, likasom i sorgdräkt luta de mot jorden, och ett klagorop stiger upp från Jerusalem.
3 Stormännen där sända de små efter vatten, men när de komma till dammarna, finna de intet vatten; de måste vända tillbaka med tomma kärl. De stå där med skam och blygd och måste hölja över sina huvuden.
4 För markens skull, som ligger vanmäktig, därför att intet regn faller på jorden, stå åkermännen med skam och måste hölja över sina huvuden.
5 Ja, också hinden på fältet övergiver sin nyfödda kalv, därför att intet grönt finnes
6 Och vildåsnorna stå på höjderna och flämta såsom schakaler; deras ögon försmäkta, därför att gräset är borta.
7 Om än våra missgärningar vittna emot oss, så hjälp dock, HERRE, för ditt namns skull. Ty vår avfällighet är stor; mot dig hava vi syndat.
8 Du Israels hopp dess frälsare i nödens tid, varför är du såsom en främling i landet, lik en vägfarande som slår upp sitt tält allenast för en natt?
9 Varför är du lik en rådlös man, lik en hjälte som icke kan hjälpa? Du bor ju dock mitt ibland oss, HERRE, och vi äro uppkallade efter ditt namn; så övergiv oss då icke.
10 Så säger HERREN om detta folk: På detta sätt driva de gärna omkring, de hålla icke sina fötter i styr. Därför har HERREN intet behag till dem; nej, han kommer nu ihåg deras missgärning och hemsöker deras synder.
17 Men du skall säga till dem detta ord: Mina ögon flyta i tårar natt och dag och få ingen ro, ty jungfrun, dottern mitt folk har drabbats av stor förstöring, av ett svårt och oläkligt sår.
18 Om jag går ut på marken, se, då ligga där svärdsslagna män; och kommer jag in i staden, så mötes jag där av hungerns plågor. Ja, både profeter och präster nödgas draga från ort till ort, till ett land som de icke känna.
19 Har du då alldeles förkastat Juda? Har din själ begynt försmå Sion? Eller varför har du slagit oss så, att ingen kan hela oss? Vi bida efter frid, men intet gott kommer, efter en tid då vi skulle bliva helade, men se, förskräckelse kommer.
20 HERRE, vi känna vår ogudaktighet, våra fäders missgärning, ty vi hava syndat mot dig.
21 För ditt namns skull, förkasta oss icke, låt din härlighets tron ej bliva föraktad; kom ihåg ditt förbund med oss, och bryt det icke.
22 Finnas väl bland hedningarnas fåfängliga avgudar sådana som kunna giva regn? Eller kan himmelen av sig själv låta regnskurar falla? Är det icke dig, HERRE, vår Gud, som vi måste förbida? Det är ju du som har gjort allt detta.
31 Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete;
32 men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»
33 Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.»
54 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.
55 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.
56 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.
57 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
58 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.»
59 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»
60 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
61 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
62 Och han gick ut och grät bitterligen.