Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Elia på berget Horeb
19 Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och att han hade dödat alla profeterna med svärd. 2 Då sände Isebel bud till Elia och lät säga: "Må gudarna straffa mig både nu och senare, om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna." 3 När han fick höra detta steg han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, som hör till Juda, och där lämnade han kvar sin tjänare. 4 Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske. Han önskade sig döden och sade: "Nu är det nog, Herre. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder."
5 Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: "Stig upp och ät!" 6 Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. 7 Men Herrens ängel rörde på nytt vid honom, för andra gången, och sade: "Stig upp och ät, ty annars blir vägen för lång för dig."
8 Då steg han upp och åt och drack och gick sedan, styrkt av maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb. 9 Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten. Då kom Herrens ord till honom. Han sade till honom: "Vad gör du här, Elia?" 10 Han svarade: "Jag har verkligen nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv. 11 Herren sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren." Och se, Herren gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. 12 Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning.
13 Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Och se, då kom en röst till honom som sade: "Vad gör du här, Elia?" 14 Han svarade: "Jag har verkligen nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv."
15 Herren sade till honom: "Gå tillbaka igen och tag vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram.
ANDRA BOKEN
Psalm 42
Den bedrövades längtan efter Gud
1 För sångmästaren, en sång av Koras söner.
2 Som hjorten trängtar efter vattenbäckar,
så trängtar min själ efter dig, o Gud.
3 Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte?
4 Mina tårar är min mat
dag och natt,
ty ständigt säger man till mig:
"Var är nu din Gud?"
5 Detta vill jag tänka på
när jag utgjuter min själ:
Jag gick i folkhopen,
vandrade med den till Guds hus
under jubelrop och tacksägelse,
en högtidsfirande skara.
6 Varför är du så bedrövad, min själ,
och så orolig i mig?
Sätt ditt hopp till Gud.
Jag skall åter få tacka honom
för frälsning genom honom.
7 Min Gud, min själ är bedrövad i mig.
Därför tänker jag på dig
i Jordans land och på Hermons höjder,
på Misars berg.
8 Djup ropar till djup
vid dånet av dina vattenfall.
Alla dina svallande böljor
går fram över mig.
9 Om dagen sänder Herren sin nåd
och om natten är hans sång hos mig,
en lovsång till mitt livs Gud.
10 Jag vill säga till Gud, min klippa:
"Varför har du glömt mig,
varför måste jag gå sörjande,
ansatt av fiender?"
11 Det är som krossade man benen i min kropp,
när mina ovänner hånar mig
och ständigt säger till mig:
"Var är nu din Gud?"
12 Varför är du så bedrövad, min själ,
och varför så orolig i mig?
Sätt ditt hopp till Gud,
ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
Psalm 43
Fortsättning av föregående psalm
1 Skaffa mig rätt, Gud,
för min talan mot ett kärlekslöst folk.
Rädda mig från falska och orättfärdiga människor.
2 Ty du, Gud, är min starkhet,
varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå sörjande,
ansatt av fiender?
3 Sänd ditt ljus och din sanning.
Må de leda mig,
må de föra mig till ditt heliga berg,
till dina boningar,
4 så att jag får gå in till Guds altare,
till Gud, som är min glädje och fröjd,
och tacka dig på harpa,
Gud, min Gud!
5 Varför är du så bedrövad, min själ,
och varför så orolig i mig?
Sätt ditt hopp till Gud,
ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
23 Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. 24 Så blev lagen vår övervakare[a] fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.
Abrahams barn är arvingar enligt löftet
26 Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.
Jesus botar en besatt
26 De lade sedan till vid gerasenernas område, som ligger mitt emot Galileen. 27 När Jesus steg i land, kom en man från staden emot honom. Han var besatt av onda andar och hade inte på länge haft kläder på sig, och han bodde inte i något hus utan höll till bland gravarna. 28 Då han fick se Jesus ropade han och föll ner inför honom och skrek: "Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag ber dig: plåga mig inte!" 29 Jesus hade just befallt den orene anden att fara ut ur mannen. Länge hade anden hållit honom i sitt grepp. Man hade bundit honom med kedjor och fotbojor och bevakat honom, men han hade slitit sönder bojorna och drivits ut i ödemarken av den onde anden. 30 Jesus frågade honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Legion",[a] eftersom många onda andar hade farit in i honom. 31 Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden. 32 Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och de onda andarna bad att han skulle låta dem fara in i svinen, och det tillät han. 33 De onda andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön och drunknade.
34 När herdarna såg vad som hände, flydde de och berättade om det inne i staden och ute på landet. 35 Och man gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen, som de onda andarna hade farit ut ur, sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Då greps de av fruktan. 36 Men de som var ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit hjälpt. 37 Därefter bad allt folket från gerasenernas område att Jesus skulle lämna dem, eftersom stor fruktan hade kommit över dem. Och han steg i en båt och vände tillbaka. 38 Mannen som de onda andarna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom med orden: 39 "Vänd tillbaka hem och berätta allt vad Gud har gjort med dig." Och han gick och ropade ut över hela staden allt vad Jesus hade gjort med honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln