Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Bön om fred för Jerusalem

122 En vallfartssång. Av David.

Kungen låter hänga Haman

7 Kungen och Haman kom alltså till måltiden hos drottning Ester, ² och även denna andra dag, medan de drack av vinet frågade kungen: ”Vad vill du be om, drottning Ester? Du ska få det. Vad önskar du dig? Din önskan ska uppfyllas, om det så är hälften av mitt rike.”

³ Drottning Ester svarade: ”Om du ser på mig med välvilja, min kung, och om du, o kung, finner det för gott, så rädda mitt liv, det är min bön, och skona mitt folk, det är min önskan. ⁴ Jag och mitt folk har nämligen blivit sålda till förintelse, till att dödas och utplånas. Om det bara varit så att vi blivit sålda till slavar och slavinnor, skulle jag ha tigit, för en sådan olycka hade inte varit så stor att man hade behövt besvära kungen med den.”

⁵ ”Vem är det?” frågade kung Xerxes. ”Var är han som vågar göra något sådant?” ⁶ ”En motståndare och fiende, den onde Haman som sitter här”, svarade Ester.

Haman blev skräckslagen inför kungen och drottningen. ⁷ Kungen reste sig i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i slottsträdgården. Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv, för han förstod att kungen redan fattat beslutet om hans öde. ⁸ Just när kungen kom tillbaka in i festsalen^[a] från slottsträdgården kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords.

”Tänker han till och med ofreda drottningen här i palatset inför mina ögon?” röt kungen, och knappt hade kungen hunnit säga detta innan dödsbindeln sattes för Hamans ansikte.

⁹ Då sa Harvona, en av kungens hovmän: ”En tjugofem meter hög påle står redan vid Hamans hus. Den har han rest för Mordokaj, som med sina ord en gång räddade kungen.”

”Häng Haman i den”, befallde kungen.

¹⁰ Så hängde de upp Haman på pålen, som han själv hade rest för Mordokaj, och först då lade sig kungens vrede.

Johannes får se Jesus i en syn

⁹ Jag, Johannes, er bror, i Jesus delaktig i lidandet, kungariket och uthålligheten tillsammans med er, var nu på en ö som heter Patmos^[a] för Guds ords och Jesus vittnesbörds skull. ¹⁰ Jag var i Anden på Herrens dag^[b] och hörde en stark röst bakom mig som lät som en trumpetstöt. ¹¹ Rösten sa: ”Skriv ner i en bokrulle allt du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.”

¹² När jag då vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig, såg jag sju lampställ av guld. ¹³ Mitt bland lampställen stod någon som liknade en Människoson^[c]. Han var klädd i en mantel som gick ända ner till fötterna, och han hade ett bälte av guld över bröstet. ¹⁴ Hans huvud och hår var vitt som snövit ull, och hans ögon var som eldslågor. ¹⁵ Hans fötter liknade polerad koppar som glöder i smältugnen, och hans röst lät som dånet av stora vattenmassor. ¹⁶ Han höll sju stjärnor i sin högra hand, och från hans mun kom det ut ett skarpt, dubbeleggat svärd, och hans ansikte lyste som solen när den är som starkast.

¹⁷ När jag såg honom föll jag ner som död vid hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sa: ”Var inte rädd, jag är den förste och den siste, ¹⁸ den som lever. Jag var död, men se, jag lever i all evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.

¹⁹ Skriv därför ner vad du har sett, det som är nu och det som kommer att hända i framtiden. ²⁰ Detta är hemligheten med de sju stjärnorna som du såg i min högra hand, och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är de sju församlingarnas budbärare^[d], och de sju lampställen är de sju församlingarna^[e].