Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Job ifrågasätter Guds handlande
14 Människan, av kvinna född,
lever ett kort liv, fyllt av bekymmer.
2 Hon växer som en blomma, vissnar
och försvinner som en flyende skugga.
3 Och en sådan stirrar du på
och kräver räkenskap av!
4 Vem kan begära renhet av en som är oren?
Ingen![a]
5 Du har ju bestämt människans dagar
och antal månader,
satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida.
6 Vänd då bort din blick från henne,
låt henne vara ifred
och unna henne lite ro
innan hennes dagar är över som en daglönares!
7 Det finns alltid hopp för ett träd.
Om det blir nerhugget,
kan det växa upp igen och skjuta nya skott.
8 Även om dess rötter åldras i jorden
och dess stubbe tynar bort,
9 kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta
så fort det får en aning vatten.
10 Men när en människa dör,
när hon ger upp andan och blir liggande –
var är hon då?
11 Som vattnet försvinner från havet,
och som en flod sinar och torkar ut,
12 så lägger sig en människa ner
och reser sig inte
förrän himlarna inte längre finns till.
Hon väcks inte upp ur sin sömn.
13 Om du ändå ville gömma mig i dödsriket
och dölja mig tills din vrede har gått över,
bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen!
14 Om en människa dör, kan hon då få liv igen?
Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar,
fram till dess att min avlösning kom.
Tredje sången om lidande och hopp
3 Jag är mannen[a] som upplevt lidande
under hans vredes gissel.
2 Han har drivit mig in i ett mörker
där inget ljus finns.
3 Han har vänt sin hand mot mig,
om och om igen, dagen lång.
4 Han har slitit sönder mitt kött och min hud
och krossat benen i min kropp.
5 Han har byggt en mur omkring mig
och omslutit mig med bitterhet och elände.
6 I mörker har han låtit mig bo,
liksom de som är döda sedan länge.
7 Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
tunga bojor har han satt på mig.
8 Hur jag än klagar och ropar,
vänder han sig bort från min bön.
9 Med stenblock har han stängt vägen för mig
och gjort mina stigar oländiga.
19 Tanken på mitt elände och min hemlöshet
är som malört och gift.[a]
20 Jag blir inte fri från minnena,
jag är bedrövad.
21 Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:
22 Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,[b]
hans barmhärtighet upphör aldrig.
23 Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
24 ”Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
Därför vill jag hoppas på honom.
Klagan, bön om räddning
(Ps 71:1-3)
31 För körledaren. En psalm av David.
2 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
Befria mig i din rättfärdighet.
3 Lyssna till mig,
skynda dig att rädda mig.
Var en klippa för mig, en fästning,
en borg där jag finner frälsning.
4 Du är min klippa och min borg.
Led mig, vägled mig för ditt namns skull!
15 Men jag förtröstar på dig, Herre!
Jag säger: ”Du är min Gud.”
16 Mina tider ligger i dina händer,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
4 Då nu Kristus har lidit med sin kropp, ska också ni beväpna er med samma sätt att tänka. Den som har lidit med sin kropp har nämligen slutat synda, 2 så att han resten av tiden här inte längre lever efter mänskliga begär utan efter Guds vilja. 3 Ni har ju redan levt tillräckligt länge som hedningarna gör, i sexuell omoral, orgier, fylleri och dryckeslag, vilda fester och skamlig avgudadyrkan.
4 De är nu förvånade över att ni inte längre vill vältra er i detta träsk av liderlighet tillsammans med dem, och därför hånar de er. 5 Men de ska en dag få svara inför honom som står beredd att döma både levande och döda. 6 Därför förkunnades evangeliet också för dem som nu är döda, så att de visserligen döms som människor i fysiskt avseende men får leva andligen, som Gud.
Stötta och hjälp varandra
7 Men alltings slut är nära. Tänk därför klart och var nyktra, så att ni kan be. 8 Och viktigast av allt är att ni älskar varandra helhjärtat, för kärleken skyler över många synder.[a]
Jesus begravs
(Mark 15:42-47; Luk 23:50-56; Joh 19:38-42)
57 På kvällen kom Josef, en rik man från Arimataia, som också hade blivit en av Jesus lärjungar. 58 Han gick till Pilatus och bad om Jesus kropp, och Pilatus gav order om att den skulle lämnas till honom. 59 Josef tog då kroppen, lindade den i rent linnetyg 60 och lade den i en ny grav, som han hade låtit hugga ut i berget till sig själv. Sedan rullade han en stor sten framför ingången till graven och gick därifrån. 61 Både Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt i närheten av graven.
Vakter placeras vid graven
62 Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen[a], kom översteprästerna och fariseerna till Pilatus 63 och sa: ”Vi har kommit att tänka på att den lögnaren en gång, medan han fortfarande levde, sa att han skulle uppstå efter tre dagar. 64 Ge därför order om att graven bevakas i tre dagar, så att hans lärjungar inte kan komma och stjäla kroppen och sedan säga till alla att han har uppstått från de döda. För då skulle det senare bedrägeriet bli ännu större än det förra.” 65 Pilatus svarade: ”Jag ska ge er vakter. Bevaka sedan graven så gott ni kan.”
66 Och de gick iväg och förseglade graven och placerade ut vakter.
Jesus begravs
(Matt 27:57-61; Mark 15:42-47; Luk 23:50-56)
38 Josef från Arimataia som av rädsla för judarna var en hemlig lärjunge till Jesus, bad sedan Pilatus att få ta Jesus kropp. Pilatus lät honom få det och Josef gick då och tog kroppen. 39 Nikodemos, mannen som först hade kommit till Jesus på natten var också med. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe som vägde omkring trettio kilo. 40 De båda männen lindade sedan in Jesus kropp i en svepning av linne tillsammans med de välluktande oljorna så som man brukade göra vid judiska begravningar. 41 Platsen där Jesus korsfästes låg nära en trädgård där det fanns en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. 42 Eftersom det var förberedelsedag[a] och graven låg nära, lade man Jesus i den.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.