Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Herrens lidande tjänare[a]
13 ”Se, min tjänare ska ha framgång.
Han ska bli upphöjd, mäktig och ärad.
14 Många ska förundras över dig.
Han var så vanställd
att hans utseende knappast ens var mänskligt.
15 Men nu får han många folk att häpna,
och kungar ska förstummas inför honom.
De ska se något som ingen förr berättat för dem,
och förstå något som de inte hört talas om.”
53 Men vem trodde på vårt budskap,
och för vem har Herren uppenbarat sin arm[b]?
2 Som en späd planta växte han upp inför honom,
som en rot ur torr mark.
Han hade ingen ståtlig gestalt
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
3 Han var föraktad och övergiven av människor,
en smärtornas man som visste vad lidande var,
en som man döljer sitt ansikte för.
Han var föraktad,
och vi betraktade honom som värdelös.
4 Ändå var det våra sjukdomar han bar,
och våra smärtor tog han på sig,
medan vi trodde att Gud straffade honom,
slog honom och lät honom lida.
5 Han blev sårad för våra överträdelsers skull,
krossad för våra missgärningar.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid.
Genom hans sår blir vi helade.
6 Vi gick alla vilse som får,
var och en valde sin egen väg.
Herren lät honom drabbas av all vår skuld.
7 Han blev torterad och förödmjukad
men öppnade ändå inte sin mun.
Han var som ett lamm som förs bort för att slaktas,
eller som tackan som står tyst när man klipper henne,
han öppnade inte sin mun.
8 Han blev fängslad, dömd och bortförd.
Vem i hans släkte tänkte på det?
För han togs bort från de levandes land,
blev straffad för mitt folks brott.
9 Sin grav fick han bland de gudlösa,
och med en rik man i sin död,
han som aldrig hade gjort något orätt
och aldrig hade ljugit.
10 Men det var Herrens vilja
att låta lidandet drabba honom,
och även om hans liv blev givet som ett skuldoffer,[c]
ska han få se ättlingar[d] och ett långt liv.
Herrens vilja ska förverkligas genom honom.
11 När hans elände är över, ska han se ljuset[e]
och bli tillfreds med insikten.
Min rättfärdige tjänare
gör många rättfärdiga
och bär deras skulder.
12 Jag ska ge honom hans andel bland de stora,
och han ska dela byte med de mäktiga,
för han var beredd att dö.
Han räknades som en syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.
En lidandepsalm som börjar i djupaste förtvivlan men övergår i glädje och jubel.[a]
22 För körledaren, efter ”Morgonrodnadens hind”[b]. En psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?
Min räddning förblir långt borta,
hur förtvivlat jag än ropar.
3 Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte,
på natten, men jag får ingen ro,
4 och ändå är du den Helige,
till vars tron Israels lovsång stiger.
5 Våra fäder satte sin tillit till dig,
de förtröstade på dig,
och du befriade dem.
6 De ropade till dig och blev räddade.
De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna.
7 Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor
och föraktad av folket.
8 Alla som ser mig hånar mig,
de hånskrattar åt mig
och skakar på huvudet.
9 ”Han förlitar ju sig på Herren,
låt nu Herren gripa in och befria honom,
eftersom han älskar honom!”
10 Herre, du hjälpte mig ut ur min mors liv,
du lät mig vila tryggt vid min mors bröst.
11 Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig,
sedan jag föddes har du varit min Gud.
12 Var inte långt borta från mig
när jag är i nöd
och ingen finns som hjälper.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Bashans tjurar omringar mig.
14 De kommer mot mig med öppna gap
som rovlystna, rytande lejon.
15 Jag hälls ut som vatten,
och alla mina ben är ur led.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 Min styrka har torkat ihop som en lerskärva.
Min tunga klibbar fast i gommen,
och du lägger mig i dödens stoft.
17 Hundar omger mig,
en hop onda män omringar mig.
De har genomborrat[c] mina händer och fötter,
18 och jag kan räkna varje ben i min kropp.
De ser och stirrar på mig.
19 De delar mina kläder mellan sig,
och kastar lott om min klädnad.
20 Herre, var inte så långt borta,
du, min styrka, skynda dig och hjälp mig!
21 Rädda mig från svärdet,
mitt dyrbara liv från hundarnas våld!
22 Rädda mig från lejonens gap
och från vildoxarnas horn.
Du svarar mig.[d]
23 Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder.
Jag ska prisa dig mitt i församlingen.
24 Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, ni ättlingar till Jakob!
Bäva för honom, Israels ätt!
25 Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände,
han har inte dolt sitt ansikte för honom,
utan hört hans rop om hjälp.
26 Från dig kommer min lovsång
i den stora församlingen,
jag ska uppfylla mina löften
inför dem som fruktar dig.
27 De ödmjuka ska äta och bli mätta.
De som söker Herren ska prisa honom.
Må ni få livsmod för evigt!
28 Hela jorden ska minnas det och återvända till Herren,
alla folk och stammar ska tillbe honom.
29 Herren tillhör riket
och han regerar över folken.
30 Jordens alla rika ska tillbe honom,
böja knä inför honom,
alla de som sänks ner i stoftet,
de som inte kan hålla sig själva vid liv.[e]
31 De efterkommande ska också tjäna honom,
och de ska få höra om Herren.
32 De ska komma och förkunna hans rättfärdighet
för folk som ännu inte är födda,
för detta har han gjort.
16 ”Detta är det förbund jag ska ingå med dem
efter de där dagarna, säger Herren:
Jag ska lägga mina lagar i deras hjärtan
och skriva dem i deras sinne.”
17 Sedan tillägger han:
”Jag ska aldrig mer komma ihåg
deras synder och överträdelser.”[a]
18 Så när synderna nu har blivit förlåtna, behövs det ju inga fler offer.
Varning för att överge tron på Jesus
19 Tack vare Jesus blod kan vi nu, syskon, frimodigt gå in i helgedomen[b] 20 på den nya, levande väg som öppnats för oss genom förhänget, hans kropp.[c]
21 Så när vi nu har en stor överstepräst över Guds folk, 22 låt oss då gå fram med uppriktigt hjärta, i trons fulla övertygelse, med hjärtat renat från ett ont samvete och kroppen tvättad i rent vatten[d]. 23 Låt oss stadigt hålla fast vid hoppet vi bekänner oss till, för han som gett oss löftena är trofast. 24 Låt oss också ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. 25 Låt oss inte överge våra samlingar, så som vissa brukar göra. Låt oss i stället uppmuntra varandra, särskilt som ni ser att dagen närmar sig.
Jesus är vår överstepräst
14 Då vi nu har en stor överstepräst som har farit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss hålla fast vid vår bekännelse. 15 Vi har inte en överstepräst som inte förstår våra svagheter, utan en som själv har blivit prövad på alla sätt precis som vi, men utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt komma fram till nådens tron och få barmhärtighet och finna nåd när vi behöver hjälp.
7 Medan han levde här på jorden grät han och ropade högt och bad till honom som kunde rädda honom från döden. Och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan. 8 Fastän han var Son, lärde han sig att lyda genom det lidande han gick igenom. 9 När han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom.
Jesus blir förrådd och arresterad
(Matt 26:47-56; Mark 14:43-50; Luk 22:47-53)
18 Sedan Jesus hade slutat be, gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där fanns det en trädgård som de gick in i. 2 Men också Judas, han som förrådde honom kände till platsen eftersom Jesus ofta hade varit där med sina lärjungar.
3 Judas tog nu med sig en grupp romerska soldater och en del av översteprästernas och fariseernas män och med brinnande facklor, lyktor och vapen kom de dit.
4 Jesus visste vad som skulle hända med honom och därför gick han fram till dem och frågade: ”Vem söker ni?” 5 De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Då sa Jesus: ”Det är jag.”[a]
Också Judas, han som förrådde honom stod där tillsammans med dem. 6 Men när Jesus sa: ”Det är jag”, ryggade de tillbaka och föll till marken.
7 En gång till frågade han dem: ”Vem söker ni?” Och de svarade: ”Jesus från Nasaret.” 8 Då sa Jesus: ”Jag har ju redan sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker så låt de andra gå.” 9 Så gick det i uppfyllelse som Jesus sagt: ”Jag har inte förlorat en enda av dem som du har gett mig.”[b]
10 Men Simon Petrus drog det svärd han tagit med sig och högg av högra örat på översteprästens tjänare som hette Malkos. 11 Då sa Jesus till Petrus: ”Stick svärdet i skidan! Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”
Jesus förhörs av översteprästen Hannas
(Matt 26:57; Mark 14:53-54; Luk 22:54)
12 Officeren med sina soldater och de judiska tempelvakterna grep nu Jesus och band honom. 13 Först tog de med honom till Hannas[c], svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. 14 Det var Kajafas som hade sagt till judarna att det var bäst om en enda människa dog för folket.
Petrus förnekar att han känner Jesus
(Matt 26:69-75; Mark 14:66-72; Luk 22:54-62)
15 Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen kände översteprästen och fick därför komma in med Jesus på översteprästens gård. 16 Petrus däremot stod kvar utanför porten. Men den lärjunge som kände översteprästen gick sedan ut och talade med tjänsteflickan som stod vakt vid porten så att Petrus kunde följa med honom in. 17 Flickan i porten frågade då Petrus: ”Är inte du också en lärjunge till den där mannen?” Men Petrus svarade: ”Nej, det är jag inte.”
18 Tjänstefolket och tempelvakterna stod runt en koleld som de hade gjort upp eftersom det var kallt. Petrus ställde sig också där tillsammans med dem och värmde sig.
19 Översteprästen ställde nu frågor till Jesus om hans lärjungar och hans undervisning. 20 Jesus svarade: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har hela tiden undervisat i synagogorna och i templet där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. 21 Varför frågar du mig då? Fråga dem som har hört vad jag har talat! De vet vad jag har sagt.”
22 När Jesus sa detta, gav en man ur tempelvakten som stod där honom en örfil och sa: ”Ska du svara översteprästen på det sättet?” 23 Men Jesus sa: ”Har jag sagt något fel, så säg vad det var för du slår väl inte en människa för att hon säger något som är rätt?”
24 Hannas skickade sedan Jesus bunden till översteprästen Kajafas.
25 Petrus stod fortfarande vid elden och värmde sig. Och där frågade man honom: ”Är inte du också en av hans lärjungar?” Men Petrus nekade: ”Nej, det är jag inte.”
26 Då sa en av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus hade huggit örat av: ”Visst såg jag dig därute i trädgården tillsammans med Jesus?”
27 Men Petrus nekade än en gång. Och i samma stund gol tuppen.
Jesus förhörs av Pilatus
(Matt 27:11-14; Mark 15:2-5; Luk 23:2-5)
28 Tidigt på morgonen fördes Jesus från översteprästen Kajafas till den romerska landshövdingens residens. Men själva stannade de utanför för de ville inte bli orena[d] utan kunna äta påskmåltiden. 29 Pilatus gick därför ut till dem och frågade: ”Vad är det ni anklagar den här mannen för?”
30 De svarade: ”Vi skulle inte ha överlämnat honom till dig om han inte hade varit en brottsling.”
31 Då sa Pilatus: ”Då kan ni döma honom efter er egen lag[e].”
Men judarna sa: ”Vi har ingen rätt att avrätta någon.” 32 Genom detta gick det i uppfyllelse som Jesus sagt när han avslöjade på vilket sätt han skulle dö.[f]
33 Pilatus gick då tillbaka in i residenset och kallade till sig Jesus och frågade: ”Är du judarnas kung?”
34 Jesus svarade: ”Är det du själv som vill veta eller har andra berättat för dig om mig?”
35 Men Pilatus sa: ”Jag är väl ingen jude! Ditt eget folk och översteprästerna har fört dig hit. Vad har du gjort?”
36 Då svarade Jesus: ”Mitt rike är inte av den här världen. Om det hade varit det, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle tas till fånga av judarna. Men nu är inte mitt rike härifrån.”
37 Pilatus frågade igen: ”Så du är alltså en kung?”
Jesus svarade: ”Det är du själv som kallar mig kung. Men jag har fötts och kommit hit till världen för att endast vittna om sanningen. Alla som är av sanningen lyssnar till vad jag säger.”
38 Då sa Pilatus: ”Vad är sanning?” Sedan gick han ut till judarna igen och sa: ”Jag finner honom inte skyldig till något.
Jesus skymfas – Pilatus villrådighet
(Matt 27:15-31; Mark 15:6-20; Luk 23:13-25)
39 Men det är sed att jag varje påsk friger en fånge åt er. Vill ni att jag ska släppa judarnas kung?”
40 Men de ropade tillbaka: ”Nej! Inte honom, utan Barabbas!” Men Barabbas var en upprorsmakare[g].
Pilatus dömer Jesus till döden
19 Pilatus gav då order om att Jesus skulle piskas. 2 Soldaterna vred till en krona av törnen och satte den på hans huvud och klädde på honom en purpurröd[h] mantel. 3 Sedan gick de fram till honom och sa: ”Leve judarnas kung!” och slog honom i ansiktet.
4 Efteråt gick Pilatus ut igen och sa till folket: ”Nu för jag ut honom till er, så att ni ska förstå att jag inte finner honom skyldig till något.” 5 Så kom Jesus ut med törnekronan och den purpurröda manteln på sig, och Pilatus sa: ”Här är mannen!”
6 Men när översteprästerna och deras tempelvakter fick se honom, började de ropa: ”Korsfäst honom!”
Då sa Pilatus: ”Ni får ta honom och korsfästa honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.” 7 Men judarna svarade: ”Enligt vår lag[i] måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son.”
8 När Pilatus hörde detta blev han ännu mer rädd. 9 Han gick in i residenset igen och frågade Jesus: ”Varifrån kommer du?” Men Jesus svarade honom inte.
10 ”Tänker du inte svara mig?” frågade Pilatus. ”Vet du inte att jag har makt både att ge dig fri och att låta dig korsfästas?”
11 Men Jesus sa: ”Du skulle inte ha någon makt över mig alls om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig gjort sig skyldig till en större synd.”
12 Då försökte Pilatus hitta ett sätt att kunna frige Jesus men judarna ropade: ”Om du friger honom är du inte kejsarens vän! Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren.”
13 När Pilatus hörde vad de sa, förde han ut Jesus till dem igen och satte sig på domstolen på den plats som kallas Stengården (på hebreiska[j] ”Gabbata”). 14 Det var nu mitt på dagen[k], förberedelsedagen innan påskhögtiden. Pilatus sa till judarna: ”Här har ni er kung!”
15 Men de skrek: ”Bort med honom! Korsfäst honom!”
Då frågade Pilatus: ”Ska jag korsfästa er kung?”
Men översteprästerna svarade: ”Vi har ingen annan kung än kejsaren.”
16 Då gav Pilatus efter och överlämnade Jesus till att korsfästas.
Jesus korsfästs
(Matt 27:33-44; Mark 15:24-32; Luk 23:33-43)
Soldaterna tog honom alltså med sig 17 och Jesus bar själv sitt kors till den plats som kallas Skalleplatsen (på hebreiska Golgota).
18 Där korsfäste de honom och två andra män på var sitt kors med Jesus i mitten. 19 Pilatus hade låtit skriva en skylt som sattes upp på korset och där stod det: Jesus från Nasaret, judarnas kung. 20 Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska och eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden var det många judar som läste den.
21 Judarnas överstepräster gick då till Pilatus och krävde: ”Ändra texten från ’Judarnas kung’ till vad han själv har sagt: ’Jag är judarnas kung.’ ”
22 Men Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”
23 När soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en för var och en av dem. Men när de kom till skjortan som var vävd i ett enda stycke utan söm, 24 sa de: ”Vi bör inte skära sönder den. Vi kastar lott om vem som ska få den.” Så gick det i uppfyllelse som står skrivet:
”De delade mina kläder mellan sig
och kastade lott om min klädnad.”[l]
Det var vad soldaterna gjorde.
25 Intill Jesus kors stod hans mor, hans moster, Klopas hustru Maria och Maria från Magdala. 26 När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade,[m] sa han till henne: ”Kvinna, låt honom vara din son!” 27 Sedan sa han till sin lärjunge: ”Låt henne vara din mor!” Från den stunden lät lärjungen henne bo hemma hos sig.
Jesus dör på korset
(Matt 27:48-50; Mark 15:36-37; Luk 23:36)
28 Jesus visste nu att allt var fullbordat och för att det som står skrivet skulle uppfyllas, sa han: ”Jag är törstig!”[n] 29 Någon doppade då en svamp i en kruka fylld med surt vin som stod där och fäste den på en isopstjälk[o] och förde den till hans mun.[p] 30 Och när Jesus hade fått vinet, sa han: ”Det är fullbordat!” Sedan böjde han ner huvudet och gav upp andan.
31 Judarna ville inte att kropparna skulle hänga kvar på korsen till nästa dag som var en sabbat och dessutom en speciell sådan. De bad därför Pilatus ge order om att man skulle slå sönder benen på de korsfästa och ta ner kropparna.[q] 32 Soldaterna kom då och slog sönder benen på de båda män som hade korsfästs samtidigt som Jesus, först den ena mannens ben och sedan den andres. 33 Men när de kom fram till Jesus, såg de att han redan var död och därför slog de inte sönder hans ben. 34 En av soldaterna stack upp ett spjut i hans sida och då rann det ut blod och vatten. 35 Det finns en som kan vittna om detta[r] och hans vittnesbörd är sant. Han vet att det han säger är sant och han vittnar för att ni ska tro.
36 Detta hände för att Skriften skulle gå i uppfyllelse: ”Inget av hans ben ska krossas.”[s] 37 På ett annat ställe står det: ”De ska se upp till honom som de har genomborrat”[t].
Jesus begravs
(Matt 27:57-61; Mark 15:42-47; Luk 23:50-56)
38 Josef från Arimataia som av rädsla för judarna var en hemlig lärjunge till Jesus, bad sedan Pilatus att få ta Jesus kropp. Pilatus lät honom få det och Josef gick då och tog kroppen. 39 Nikodemos, mannen som först hade kommit till Jesus på natten var också med. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe som vägde omkring trettio kilo. 40 De båda männen lindade sedan in Jesus kropp i en svepning av linne tillsammans med de välluktande oljorna så som man brukade göra vid judiska begravningar. 41 Platsen där Jesus korsfästes låg nära en trädgård där det fanns en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. 42 Eftersom det var förberedelsedag[u] och graven låg nära, lade man Jesus i den.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.