Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Psalm 32

Syndabekännelse och förlåtelse

¹ En läropsalm av David.

Minnesstenar sätts upp

4 När allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan, sade Herren till Josua: ² "Välj ut bland folket tolv män, en man från varje stam, ³ och befall dem och säg: Tag här ur Jordan tolv stenar från det ställe där prästerna stod stadigt med sina fötter, och bär dem över med er och lägg ner dem på den plats där ni skall slå läger i natt."

⁴ Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland Israels barn, en man från varje stam. ⁵ Och Josua sade till dem: "Gå framför Herrens, er Guds, ark och gå ut mitt i Jordan. Var och en av er skall lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels stammar, ⁶ så att detta blir ett minnesmärke bland er. När era barn i framtiden frågar: Vad betyder dessa stenar? ⁷ skall ni svara dem: De betyder att Jordans vatten här skars av i sitt lopp framför Herrens förbundsark. När den fördes över Jordan skars Jordans vatten av. Därför skall dessa stenar vara ett minnesmärke för Israels barn till evig tid."

⁸ Israels barn gjorde som Josua befallde dem. De tog tolv stenar ur Jordan, så som Herren hade sagt till Josua, efter antalet av Israels stammar. Och de tog dem med sig till lägret och lade ner dem där. ⁹ Dessutom reste Josua tolv stenar mitt i Jordan på den plats där prästerna som bar förbundsarken hade stått med sina fötter, och stenarna finns där än i dag. ¹⁰ Prästerna som bar arken stod kvar mitt i Jordan, till dess allt det var utfört som Herren hade befallt Josua att säga till folket, allt i enlighet med vad Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig över.

¹¹ När allt folket helt och hållet hade kommit över, gick också Herrens ark och prästerna över och tog plats framför folket. ¹² Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam gick beväpnade i spetsen för Israels barn, så som Mose hade befallt dem. ¹³ Omkring fyrtiotusen män, beväpnade till strid, gick över inför Herren för att strida på Jerikos hedmarker.

Tron och hoppet

¹⁶ Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. ¹⁷ Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. ¹⁸ Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 5 ¹ Vi vet att om vårt jordiska tält^[a] rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen. ² Så länge vi bor i detta tält, suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning, ³ ty när vi är klädda i den skall vi inte stå där nakna. ⁴ Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill inte bli avklädda utan överklädda, för att det som är dödligt skall bli uppslukat av livet. ⁵ Och den som har berett oss för detta är Gud, som har gett oss Anden som en handpenning.