Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
En vädjan om Guds nåd – livet är så kort
39 För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt
och hålla min tunga från synd,
sätta ett lås för min mun,
så länge de gudlösa finns i min närhet.”
3 Men när jag blev tyst och stum
och inte ens kunde säga det som var gott,[b]
ökade ångesten bara inom mig.
4 Mitt hjärta brände inom mig,
och ju mer jag grubblade,
desto mer brände elden.
Jag måste tala:
5 ”Herre, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut
och hur få mina dagar är,
låt mig förstå min egen förgänglighet.
6 Du har gett mig en handfull dagar,
hela min livstid är ingenting för dig.
En människas liv är bara en vindfläkt. Séla
7 Som en skugga går människan omkring,
hastar hit och dit för ingenting,
samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.
8 Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
9 Befria mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar![c]
10 Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen,
för det är du som gjort detta.
11 Ta bort din plåga från mig,
för jag går under av slagen från din hand.
12 När du tuktar en människa för hennes synd,
gör du likt malen slut på allt som är henne kärt.
Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla
13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar!
Var inte döv för min gråt.
Jag är en gäst hos dig
och en främling, som mina förfäder.
14 Vänd bort din blick från mig,
så att jag får glädjas innan jag går bort
och inte längre finns till.”
Juda har brutit förbundet
11 Detta är det ord som kom från Herren till Jeremia: 2 ”Hör detta förbunds ord, och tala till männen i Juda och invånarna i Jerusalem.[a] 3 Säg till dem: Så säger Herren, Israels Gud: ’Förbannelse över den som inte lyder orden i detta förbund 4 och de befallningar som jag gav era förfäder när jag ledde dem ut ur Egypten, den smältugnen.’ Jag sa: ’Lyssna till mig och gör vad jag befaller er, så ska ni vara mitt folk, och jag ska vara er Gud. 5 Då ska jag hålla den ed som jag svurit med era förfäder att ge dem ett land som flyter av mjölk och honung, det land som ni nu äger.’ ” Då svarade jag: ”Amen, Herre!”
6 Då sa Herren till mig: ”Förkunna allt detta i Judas städer och på Jerusalems gator och säg: ’Lyssna till detta förbunds ord och handla efter dem. 7 Från den dag då jag förde era förfäder ut ur Egypten har jag upprepade gånger ända fram till i dag varnat dem och sagt: ”Lyd mig!” 8 Men de ville inte lyssna, inte beakta det. Var och en följde sitt eget okuvliga och onda hjärta. Jag lät då alla ord i detta förbund komma över dem, det jag befallt dem att hålla men som de inte hållit.’ ”
9 Herren sa till mig: ”Jag har upptäckt en sammansvärjning bland folket i Juda och Jerusalem. 10 De har fallit tillbaka i sina förfäders synder, de som vägrade att lyssna till mig. De har följt andra gudar och tjänat dem. Israels och Judas folk har brutit förbundet som jag slöt med deras förfäder.
11 Därför säger Herren: ’Se, jag låter en olycka komma över dem, och de ska inte kunna fly undan. Hur de än ropar till mig, ska jag inte lyssna till dem. 12 Då ska Judas städer och Jerusalems invånare gå och ropa till de gudar som de tänder rökelse åt, men dessa kan inte rädda dem när olyckans stund kommer. 13 Du Juda, du har lika många gudar som du har städer, och de altaren ni har rest åt skamguden är lika många som gatorna i Jerusalem, altaren där ni tänder rökelse åt Baal.’
14 Du ska inte be för det här folket, inte komma med klagan och förbön för dem, för jag kommer inte att lyssna till dem när de ropar till mig i sin olycka.
15 Vad har min älskade att göra i mitt hus,
hon som gör upp så många onda planer?
Kan det heliga offerköttet vända bort det onda från dig?
Då skulle du jubla.[b]”
16 Herren brukade kalla dig ett grönskande olivträd,
vackert att se på och dignande av frukt.
Men nu har han satt eld på trädet,
och med ett väldigt dån som av en storm
brinner dess grenar upp och förtärs.
17 Härskarornas Herre, som planterade dig, har uttalat det onda över dig, på grund av det onda som Israels och Judas folk gjorde i och med att de väckte min vrede genom att tända rökelse åt Baal.
Guds dom över synden
2 Därför har du ingen ursäkt för att döma andra, vem du än är. Om du dömer en annan för det han gör, dömer du ju samtidigt dig själv, eftersom du handlar på samma sätt som han. 2 Vi vet att Gud är rättvis när han dömer de människor som lever på det här viset. 3 Men du som dömer dina medmänniskor, du tror väl inte att Gud bara ska ha överseende med dig, trots att du handlar precis likadant? 4 Föraktar du Guds stora godhet, tolerans och tålamod? Inser du inte att han genom sin godhet vill få dig att vända om?
5 Med din envishet och ditt obotfärdiga hjärta drar du över dig vrede till vredens dag, då det ska visa sig att Gud dömer rättvist. 6 Då ska var och en få lön efter sina gärningar. 7 Gud ska ge evigt liv åt dem som utan att tröttna fortsätter att göra det goda och söker härlighet, ära och odödlighet. 8 Men han ska i sin vrede straffa dem som bara tänker på sig själva, vänder sig bort från sanningen och gör det som är orätt. 9 Nöd och ångest ska drabba varje människa som gör det onda, först juden, sedan greken. 10 Men härlighet, ära och frid ges till var och en som gör det goda, först juden, sedan greken. 11 Gud behandlar alla lika.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.