Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 91
Tryggheten under den Högstes beskydd
1 Den som sitter under den Högstes beskydd
och vilar under den Allsmäktiges skugga,
2 han säger: "I Herren har jag min tillflykt och min borg,
min Gud som jag förtröstar på."
9 Ty du har sagt att Herren är ditt skydd,
du har gjort den Högste till din tillflykt.
10 Ingen olycka skall drabba dig,
ingen plåga närma sig din hydda.
11 Ty han skall ge sina änglar befallning om dig
att bevara dig på alla dina vägar.
12 De skall bära dig på händerna,
så att du inte stöter din fot mot någon sten.
13 Över lejon och huggormar skall du gå fram,
du skall trampa ner unga lejon och drakar.
14 "Han håller mig kär och jag skall befria honom,
jag skall beskydda honom,
ty han känner mitt namn.
15 Han ropar till mig och jag svarar honom.
Jag är med honom i nöden,
jag skall rädda honom och ge honom ära.
16 Jag skall mätta honom med långt liv
och låta honom se min frälsning."
10 Då gick slavdrivarna och tillsyningsmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. 11 Gå själva och skaffa er halm, där ni kan finna den. Men något avdrag i ert arbete kommer inte att göras."
12 Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. 13 Slavdrivarna drev på dem och sade: "Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!" 14 Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: "Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken i går eller i dag?" 15 Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? 16 Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk." 17 Men han svarade: "Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! 18 Nej, gå nu och arbeta! Någon halm skall ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna."
19 Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man hade sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. 20 När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. 21 Och de sade till dem: "Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss." 22 Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: "Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig? 23 Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han ju handlat illa mot dem, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk."
30 När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske. 31 Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst: 32 Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. [a] Då greps Mose av fruktan och vågade inte se ditåt. 33 Men Herren sade till honom: Ta av dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark.[b] 34 Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln