Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Guds beskydd i farans stund
91 Den som bor i den Högstes skydd
och vilar i den Väldiges skugga,
2 han[a] säger: ”Herren är min tillflykt och min borg,
min Gud, som jag förtröstar på.”
9 För du har gjort Herren till din tillflykt,
den Högste till ditt beskydd.
10 Inget ont ska hända dig
och ingen olycka komma nära ditt tält.
11 Han ger sina änglar befallning
om att skydda dig var du än går.
12 Med sina händer ska de bära dig,
så att du inte stöter din fot mot någon sten.
13 Över unga lejon och kobror går du fram,
du trampar på vilddjur och ormar.
14 ”Eftersom han älskar mig,
ska jag rädda honom.
Jag ska skydda honom,
eftersom han känner mitt namn.
15 När han ropar på mig,
ska jag svara honom.
Jag ska vara med honom i nöden,
rädda honom och ge honom ära.
16 Jag ska mätta honom med ett långt liv
och låta honom se den räddning jag ger.”
10 Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. 11 Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” 12 Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm.
13 Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. 14 De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem.
15 Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? 16 Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.”
17 Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är – lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. 18 Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.”
19 Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. 20 När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, 21 sa de: ”Herren ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!”
22 Mose vände sig på nytt till Herren och sa: ”Herre, hur kan du handla så illa mot detta folk? Varför sände du mig hit? 23 Sedan jag talade med farao första gången i ditt namn har han blivit allt grymmare mot dem och du har inte gjort något för att rädda ditt folk!”
30 När han 40 år senare var i öknen nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske. 31 Mose blev mycket förvånad över det han såg och när han gick dit för att undersöka vad det var, hördes Herrens röst: 32 ’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud!’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp. 33 Men Herren sa till honom: ’Ta av dig skorna, för du står på helig mark! 34 Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit ner för att befria dem. Kom, jag sänder dig till Egypten!’[a]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.