Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

¹¹ När Mika, Gemarjas son och Shafans sonson, hörde allt som Herren hade talat läsas ur bokrullen, ¹² gick han ner till skrivarens rum i kungens palats. Där satt furstarna: sekreteraren Elishama, Delaja, Shemajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Shafans son, Sidkia, Hananjas son och alla de övriga furstarna. ¹³ Mika berättade för dem allt som han hade hört Baruk läsa upp ur bokrullen för folket.

¹⁴ Alla furstarna sände då Jehudi, Netanjas son, Shelemjas sonson och Kushis sonsons son, till Baruk för att säga: ”Ta med dig bokrullen du läst ur för folket och kom hit.” Baruk, Nerias son, gick då till dem med bokrullen i sin hand. ¹⁵ De sa till honom: ”Sätt dig ner och läs den för oss.” Och Baruk läste för dem.

¹⁶ När de hört allt som stod där såg de förskräckta på varandra och sa till Baruk: ”Vi måste rapportera allt detta för kungen.” ¹⁷ De frågade Baruk: ”Tala om för oss hur du har skrivit ner allt detta. Var det efter hans diktamen?” ¹⁸ Baruk svarade: ”Han dikterade allt för mig, och jag skrev ner det med bläck i bokrullen.” ¹⁹ Furstarna sa till Baruk: ”Gå och göm er, du och Jeremia, och låt ingen veta var ni är.” ²⁰ Sedan lämnade de bokrullen i skrivaren Elishamas rum och gick till kungen på förgården och berättade allt för honom.

²¹ Kungen skickade Jehudi att hämta bokrullen. Han hämtade den från sekreteraren Elishamas rum och läste den för kungen och alla furstarna som stod runt honom. ²² Kungen befann sig i vinterpalatset, då det var den nionde månaden, och en brasa brann i kolpannan framför honom. ²³ När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar kungen av dem med en skrivarkniv och kastade dem i elden i kolpannan, tills hela bokrullen var uppbrunnen. ²⁴ Varken kungen eller hans tjänare som hörde detta läsas upp blev förskräckta eller rev sönder sina kläder. ²⁵ Elnatan, Delaja och Gemarja vädjade till kungen att inte bränna upp bokrullen, men han lyssnade inte på dem.

²⁶ Sedan gav kungen en befallning till Jerachmeel, kungens son, och Seraja, Asriels son, och Shelemja, Avdeels son, att gripa skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men Herren hade gömt dem.

Paulus gläder sig över församlingens ånger

² Ge oss plats i era hjärtan. Vi har inte handlat orätt mot någon. Vi har inte lurat någon eller utnyttjat någon. ³ Men detta säger jag inte för att döma er. Nej, jag har ju redan sagt att ni är i våra hjärtan, för att vi ska både dö och leva tillsammans. ⁴ Jag har stort förtroende för er och är mycket stolt över er. Jag har fått mycket uppmuntran och överflödande glädje mitt i alla våra svårigheter.

⁵ När vi kom fram till Makedonien, fick vi ingen som helst ro. Runt omkring oss var det stridigheter; konflikter utanför och fruktan innanför. ⁶ Men Gud, som tröstar de nedtryckta, tröstade oss genom att Titus kom, ⁷ och inte bara genom att han kom, utan också genom den tröst han själv hade fått hos er, och att han kunde berätta om er längtan, er förtvivlan och er omsorg om mig. Det gladde mig ännu mer.

⁸ Nu ångrar jag inte längre mitt förra brev till er som gjorde er bedrövade. Först ångrade jag det ett tag, eftersom jag inser att jag gjorde er bedrövade, även om det var övergående. ⁹ Nu är jag i stället glad, inte för att ni blev bedrövade, utan därför att det fick er att vända om. Er bedrövelse var ju vad Gud önskade, och därför skadade vi ingen. ¹⁰ Den bedrövelse Gud låter någon känna leder till omvändelse, och den behöver ingen ångra. Men världslig bedrövelse driver mot döden. ¹¹ Tänk på allt vad denna bedrövelse som Gud lät er känna, ledde till bland er: innerlig hängivenhet, ursäkter, upprördhet, oro, längtan, iver, bestraffning! Ni gjorde allt för att visa att ni är oskyldiga i det här fallet. ¹² Men jag skrev inte brevet bara med tanke på den som hade felat, eller på den som fick lida för det, utan också för att ni själva med Guds hjälp skulle inse hur helhjärtat ni egentligen stöder oss.