Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 132
Davids löfte och Herrens löfte
1 En vallfartssång.
Tänk, Herre, på David,
på allt han fick utstå,
2 han som svor Herren en ed
och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob:
3 "Jag skall inte gå in i min hydda
och inte lägga mig på min bädd,
4 jag skall inte unna mina ögon sömn
eller mina ögonlock slummer,
5 förrän jag har funnit en plats åt Herren,
en boning åt den Starke i Jakob."
6 Vi hörde det i Efrata,
vi fick veta det i skogsbygden.
7 Låt oss gå in i hans boning
och tillbe vid hans fotapall.
8 Stå upp, Herre, och kom till din viloplats,
du och din makts ark.
9 Dina präster skall vara klädda i rättfärdighet,
och dina fromma skall jubla.
10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din smorde.
11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
"Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd som jag skall lära dem,
då skall också deras barn
få sitta på din tron till evig tid."
13 Ty Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning.
14 "Detta är min viloplats till evig tid.
Här skall jag bo, och hit längtar jag.
15 Sions förråd skall jag rikligt välsigna,
de fattiga skall jag mätta med bröd.
16 Prästerna skall jag klä i frälsning,
och de fromma skall jubla högt.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa."
Josias reformation
23 Kungen sände bud och lät kalla till sig alla de äldste i Juda och Jerusalem. 2 Och kungen gick upp i Herrens hus. Alla Juda män och alla Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och profeterna, ja, allt folket från den minste till den störste. Han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens hus. 3 Och kungen trädde fram till pelaren och slöt inför Herrens ansikte det förbundet att de skulle följa Herren och hålla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ och upprätthålla detta förbunds ord, som var skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i förbundet.
4 Därefter befallde kungen över-steprästen Hilkia och prästerna under honom liksom dem som höll vakt vid ingången, att de ur Herrens tempel skulle föra bort alla de föremål som var gjorda åt Baal och Aseran och åt himlens hela härskara. Och han brände upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men askan efter dem lät han föra till Betel. 5 Han avsatte också de avgudapräster som Juda kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer och runt omkring Jerusalem, liksom dem som tände offereld åt Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himlens hela härskara. 6 Och han förde Aseran ut ur Herrens hus till Kidrons dal utanför Jerusalem och brände upp den där. Han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den allmänna begravningsplatsen. 7 Vidare rev han ner husen för dem som bedrev manlig tempelprostitution i Herrens hus, och där kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran. 8 Han lät föra bort alla prästerna från Juda städer och orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från Geba ända till Beer-Sheba. Han bröt ner offerhöjderna vid portarna, de som fanns vid ingången till stadsfogden Josuas port och de som fanns till vänster, när man gick in genom stadsporten. 9 Men offerhöjdsprästerna fick inte stiga upp till Herrens altare i Jerusalem, utan de åt osyrat bröd bland sina bröder. 10 Josia orenade också Tofet i Hinnoms barns dal för att ingen skulle låta sin son eller dotter gå genom eld till offer åt Molok. 11 Han tog bort de hästar som Juda kungar hade invigt åt solen och ställt upp så att man inte kunde gå in i Herrens hus, vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim. Solens vagnar brände han upp.
12 Kungen bröt ner altarna på taket över Ahas övre sal - dessa hade Juda kungar gjort, likaså de altaren som Manasse hade gjort på de båda förgårdarna till Herrens hus. Sedan skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons dal. 13 Han orenade offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg, som Salomo, Israels kung, hade byggt åt Astarte, sidoniernas styggelse, åt Kemosh, Moabs styggelse och åt Milkom, Ammons barns avskyvärde avgud. 14 Stoderna slog han sönder och aserorna högg han ner. Platsen där de hade stått fyllde han med ben av människor.
31 Den som kommer ovanifrån[a] är över alla. Den som kommer från jorden är av jorden, och av jorden talar han. Den som kommer från himlen är över alla. 32 Vad han har sett och hört vittnar han om, och hans vittnesbörd tar ingen emot. 33 Den som har tagit emot hans vittnesbörd har bekräftat att Gud är sann.
34 Den som Gud har sänt talar Guds ord. Gud ger honom sin Ande utan att mäta. 35 Fadern älskar Sonen, och allt har han lagt i hans hand. 36 Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln