Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 75
Guds dom över de övermodiga
1 För sångmästaren, "Fördärva inte", en psalm, en sång av Asaf.
2 Vi tackar dig, Gud, vi tackar dig.
Ditt namn är nära, man talar om dina under.
3 "På den tid jag har bestämt
skall jag fälla en rättvis dom.
4 Jorden och alla som bor där kan vackla,
men jag har gjort dess pelare stadiga." Sela.
5 Jag säger till de övermodiga: "Var inte övermodiga!"
och till de ogudaktiga: "Upphöj inte hornet!"
6 Höj inte ert horn så högt,
tala inte så trotsigt och fräckt.
7 Ty inte från öster eller väster
och inte från öknen kommer upphöjelsen.
8 Nej, Gud är den som dömer,
den ene böjer han ner, den andre reser han upp.
9 Ty i Herrens hand är en bägare.
Den skummar av vin,
den är full av tillblandad dryck
och han häller upp.
Alla ogudaktiga på jorden måste dricka den i botten.
10 Men jag skall alltid förkunna
och lovsjunga Jakobs Gud.
11 Alla de ogudaktigas horn skall jag hugga av,
men den rättfärdiges horn skall bli upphöjt.
41 Ingen är så dumdristig att han retar denne.
Vem är då den som vågar sätta sig upp mot mig?
2 Vem har givit mig något som jag måste betala igen?
Mitt är allt som finns under himlen.
3 Jag vill inte tiga om hans lemmar,
om hans styrka och sköna gestalt.
4 Vem kan rycka av honom hans beklädnad?
Vem vågar sig in mellan hans båda käkar?
5 Vem kan öppna hans ansiktes dörr?
Omkring hans tänder bor skräck.
6 Sköldarnas rader sitter stolta på honom, sammanfogade
med hård försegling,
7 den ena tätt intill den andra,
ingen vindfläkt tränger in mellan dem,
8 de är sammanfogade med varandra,
de griper in i varandra och kan ej skiljas åt.
9 När han fnyser strålar det av ljus,
hans blickar är som morgonrodnadens ögonlock.
10 Hans gap sprutar ut flammor,
eldgnistor bryter fram.
11 Hans näsborrar bolmar ut rök
som från en kokande gryta på elden.
Guds löfte står fast
13 När Gud gav löftet åt Abraham svor han vid sig själv - han hade ju ingen högre att svära vid. 14 Han sade: Jag skall rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.[a] 15 Så fick Abraham efter tålig väntan vad Gud hade lovat. 16 Människor svär ju vid den som är större än de själva, och eden bekräftar vad de sagt och gör slut på alla deras invändningar. 17 Eftersom Gud ännu klarare ville visa för dem som skulle ärva det som var utlovat, hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han sitt löfte med en ed. 18 Så skulle vi genom två orubbliga uttalanden, i vilka Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi äger. 19 I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten,[b] 20 dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln