Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

En bön mitt I förtvivlan

^1-2 Från djupet av mitt hjärta ropar jag förtvivlad till dig om hjälp: Hör mig! Svara mig och hjälp mig!

³ Om du utan barmhärtighet kommer ihåg våra synder, vem kan då bestå?

⁴ Men du förlåter oss för att vi ska ära och lyda dig.

⁵ Jag sätter mitt hopp till Herren, och av hela hjärtat väntar jag på att han ska tala till mig.

⁶ Jag längtar efter Herren mer än vaktposten längtar efter att det äntligen ska bli morgon.

⁷ Israel, hoppas på Herren! Bara han är kärleksfull och god och beredd att förlåta synder.

⁸ Han ska själv befria Israel från all dess synd.

Jonatan räddar Davids liv

20 David flydde från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan.Vad har jag gjort? undrade han. Varför är din far ute efter mitt liv?

² Det är inte sant! protesterade Jonatan. Jag är säker på att han inte tänker göra något sådant, för han anförtror mig allt, stort som smått, och jag vet att han inte skulle dölja något sådant för mig. Det kan bara inte vara på det sättet.

³ Det är klart att du inte vet om det! sa David upprörd. Din far känner mycket väl till vår vänskap, och därför har han sagt till sig själv: 'Jag ska inte berätta det för Jonatan. Varför skulle jag göra honom bedrövad?' Men sanningen är att jag bara är ett steg från döden! Jag svär detta vid Herren och vid din egen själ!

⁴ Vad tycker du att jag ska göra? undrade Jonatan.

⁵ David svarade: I morgon börjar nymånefesten. Förr har jag alltid varit tillsammans med din far vid det tillfället, men i morgon tänker jag gömma mig på åkrarna och hålla mig där fram till kvällen den tredje dagen.

⁶ Om din far frågar var jag är, så säg att jag bett om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest.

⁷ Om han säger: 'Jaså, på det sättet

⁸ Gör detta som min edsvurne bror. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat mot din far, men förråd mig inte för honom!

⁹ Naturligtvis inte! utbrast Jonatan. Men om jag visste att min far planerade att döda dig, tror du då inte att jag skulle säga det till dig?

¹⁰ Då frågade David: Hur ska jag få veta hur din far reagerar på min frånvaro?

¹¹ Kom med mig ut på fälten, svarade Jonatan.

¹² De gick ut tillsammans, och Jonatan sa till David: Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag så här dags i övermorgon ska tala med min far om dig och genast låta dig veta vad han tänker om dig.

¹³ Om han nu är arg och tänker döda dig, så får Herren ta mitt liv om jag inte berättar det för dig så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han förr brukade vara med min far!

¹⁴ Och kom ihåg att du har lovat att visa Herrens kärlek och godhet inte bara mot mig så länge jag lever,

¹⁵ utan också mot mina barn, efter det att Herren har utplånat alla dina fiender.

¹⁶ Jonatan ingick ett förbund med Davids familj, och David bekräftade med en ed att olycka skulle drabba honom och hans släkt, om han bröt förbundet.

¹⁷ Jonatan fick David att svära eden en andra gång på grund av kärleken mellan dem, för Jonatan älskade David lika mycket som sig själv.

¹⁸ Sedan sa Jonatan: Ja, vi kommer att sakna dig i morgon, när din plats vid bordet står tom.

¹⁹ I övermorgon kommer alla att fråga efter dig, så håll dig vid gömstället vid stenröset där du var förut.

²⁰ Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset, som om jag sköt mot ett mål.

²¹ Sedan ska jag be min följeslagare att hämta pilarna, och om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, så vet du att allt är väl och att det inte blir några problem om du återvänder.

²² Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger ännu längre fram, så vet du att du måste ge dig av härifrån omedelbart.

²³ Och vad gäller löftena vi har gett varandra, så kom ihåg att Herren själv är vårt vittne.

^24-25 David gömde sig ute på fälten.När nymånefestligheterna började, satte sig kungen ner på sin vanliga plats vid väggen för att äta. Jonatan satt mitt emot honom och Abner satt bredvid Saul, men Davids plats stod tom.

Den som ger generöst ärar Gud

8 Nu vill jag berätta för er vad Gud i sin nåd har gjort för församlingarna i Makedonien.

² Även om de har gått igenom många prövningar och svårigheter, har de fått uppleva en underbar glädje mitt i sin djupa fattigdom som inspirerat dem till en överflödande omsorg om andra.

³ De gav inte bara vad de hade råd med, utan mycket mer. Jag kan vittna om att de gjorde det därför att de ville det, och inte därför att jag tjatade på dem.

⁴ De bad oss att ta med det de samlat in, så att de också skulle få vara med och dela glädjen i att hjälpa de kristna i Jerusalem.

⁵ Det allra bästa var att de överträffade alla våra förväntningar, för det första de gjorde var att överlåta sig själva åt Gud och sedan åt oss, vad det än kunde innebära.

⁶ De ville också att vi skulle be Titus att besöka er och inspirera er till att utföra er del av denna kärlekstjänst. Det var ju han som uppmuntrade er att ge första gången.

⁷ Ni är, kära vänner, föregångare på så många sätt. Ni har så mycket tro, så många goda förkunnare, så mycket kunskap, så stor entusiasm och så mycket kärlek till oss. Nu vill jag också att ni ska vara föregångare i att dela med er.