Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

En bön mitt I förtvivlan

^1-2 Från djupet av mitt hjärta ropar jag förtvivlad till dig om hjälp: Hör mig! Svara mig och hjälp mig!

³ Om du utan barmhärtighet kommer ihåg våra synder, vem kan då bestå?

⁴ Men du förlåter oss för att vi ska ära och lyda dig.

⁵ Jag sätter mitt hopp till Herren, och av hela hjärtat väntar jag på att han ska tala till mig.

⁶ Jag längtar efter Herren mer än vaktposten längtar efter att det äntligen ska bli morgon.

⁷ Israel, hoppas på Herren! Bara han är kärleksfull och god och beredd att förlåta synder.

⁸ Han ska själv befria Israel från all dess synd.

¹⁸ På så sätt kom David undan och gick till Rama för att träffa Samuel. Han berättade om allt som Saul hade gjort. Samuel tog då med sig David till Najot.

¹⁹ När Saul fick besked att David var i Najot vid Rama,

²⁰ skickade han dit soldater för att hämta honom. Men när de kom fram och fick se hur Samuel och de andra profeterna profeterade, kom Guds Ande över soldaterna så att de också började profetera.

²¹ När Saul fick höra vad som hänt, skickade han iväg andra soldater, men de började också profetera. Samma sak hände en tredje gång!

²² Då gick Saul själv till Rama, och när han kom till den stora brunnen i Seku frågade han:Var är Samuel och David? Man talade då om för honom att de var i Najot.

²³ Saul begav sig dit, men under vägen kom Guds Ande över Saul, och han profeterade hela tiden ända fram till Najot.

²⁴ Han slet av sig kläderna och låg naken hela dagen och hela natten och profeterade i Samuels närvaro. Därför säger man:Är Saul också en profet?

Nytt förtroende

² Jag ber er att öppna era hjärtan för oss igen, för inte en enda av er har blivit orättvist behandlad av oss. Inte en enda av er har letts vilse. Vi har inte lurat någon eller utnyttjat någon.

³ Jag säger inte detta för att gräla på er, eller för att lägga någon skuld på er. Som jag har sagt tidigare är ni för alltid i mitt hjärta, och jag lever och dör med er.

⁴ Jag har det största förtroende för er, och jag är stolt över er. Ni har verkligen uppmuntrat mig, ni har gjort mig lycklig trots allt mitt lidande.

⁵ När vi kom fram till Makedonien, fann vi ingen vila där. Runt omkring oss hade vi svårigheter av alla slag, och inom oss var vi fyllda av rädsla och oro.

⁶ Gud, som ger nytt mod åt de modlösa, uppmuntrade oss då Titus kom till oss.

⁷ Det var inte bara hans närvaro som gladde oss, utan också nyheterna som han förde med sig från den underbara tid han hade haft hos er. När han berättade för mig hur mycket ni såg fram emot mitt besök, och hur ledsna ni var över vad som hänt, så blev jag överlycklig. Nu förstår jag hur stor er lojalitet och kärlek till mig är.

⁸ Jag är inte längre ledsen över att jag skickade mitt förra brev till er, även om jag ett tag var bekymrad när jag förstod hur smärtsamt det skulle bli för er att ta del av det. Men det plågade er bara en kort tid.

⁹ Nu är jag glad att jag skickade det, inte därför att det gjorde er ont, utan därför att det fick er att vända er till Gud. Det var en rätt slags sorg ni upplevde, en sorg enligt Guds vilja, och den vållade er ingen skada.

¹⁰ Gud använder ibland sorgen i våra liv för att hjälpa oss att vända oss bort från synden och söka det eviga livet. Vi ska därför aldrig klaga över att han sänder den. Men den sorg som en människa som inte är en kristen upplever är av mänskligt slag och den leder till död.

¹¹ Se bara hur mycket gott denna sorg från Herren gjorde er. Ni ryckte inte längre bara på axlarna, utan blev allvarliga och uppriktiga och var ivriga att göra er kvitt den synd som jag skrev till er om. Ni blev skrämda av vad som hade hänt och längtade efter att jag skulle komma och hjälpa er. Ni tog genast itu med problemet och redde upp det genom att straffa den man som hade syndat. Ni har gjort allt ni kan för att rätta till det.

¹² Om jag skrev till er var det alltså inte med tanke på den man som gjort orätt, inte heller med tanke på den som lidit orätt, utan för att ni själva inför Gud skulle bevisa på vilken sida ni står. Det var mitt syfte, i långt högre grad än att hjälpa den man som hade syndat och hans far, som han hade syndat mot.

¹³ Förutom den uppmuntran ni gav oss genom er kärlek, blev vi ännu lyckligare över att se Titus så glad efter besöket hos er. Ni uppmuntrade honom och fick honom att känna sig lugn.

¹⁴ Jag hade talat om för honom hur det skulle bli och berättat för honom om min stolthet över er innan han lämnade mig. Ni gjorde mig inte besviken. Jag har alltid sagt er sanningen, och nu har mitt beröm inför Titus också visat sig vara sant.

¹⁵ Han älskar er mer än någonsin, och han kommer ihåg hur villigt och med vilket förtroende ni lyssnade till honom.

¹⁶ Detta gör mig glad och nu vet jag att allt är väl mellan oss igen. Än en gång kan jag ha fullständigt förtroende för er.